Det är väl känt att S/MP-regeringen har ett svalt engagemang för att stärka rättsstaten i Sverige. Förstärkningar av svenska domstolars självständighet har dragits i långbänk. Nödvändiga tillskott av resurser uteblir. Och så det senaste: Flera tillståndsärenden där regeringens agerande utmanar domstolarnas oberoende och enskildas rätt till en rättvis rättegång.
Det sistnämnda bekräftas av Konstitutionsutskottet, KU, i den granskning av regeringen som presenterades i torsdags. Man brukar säga att en regering ska ha god marginal till varje agerande som riskerar att undergräva rättsstaten och enskildas rättigheter. S/Mp-regeringen har i upprepade fall visat på motsatsen.
I debatten är det av naturliga skäl andra rättspolitiska misslyckanden som är i fokus. Det gäller inte minst regeringens oförmåga att trycka tillbaka den grova och systemhotande brottsligheten. Men bristerna stannar inte vid otryggheten, utan omfattar även själva maktutövningen.
Regeringens övertramp i prövningen av drivmedelsbolaget Preems utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil är kända, och kritiseras nu även av KU. Sommaren 2019 beslutade regeringen att ta över den rättsliga prövningen av det ärendet från Mark- och miljööverdomstolen. Detta först efter att Preem hade fått tillstånd av Mark- och miljödomstolen i Vänersborg, och att målet sedan överklagats och tagits upp till prövning i högsta instans.
Regeringen kan pröva sådana här tillståndsfrågor enligt miljöbalken, och enligt KU har regeringen heller inte brutit mot lagen. Men KU understryker samtidigt domstolarnas grundlagsfästa självständighet och konstaterar att en regering bör agera så tidigt som möjligt. Lagen säger ”omedelbart”. Det är inte så konstigt: Var och en kan förstå det olämpliga i att den politiska makten kliver in och överprövar redan existerande domstolsavgöranden, som nu skedde i Preem-fallet.
Dessutom kritiserar KU vice statsminister Isabella Lövin för att hon medan prövningen pågick i intervjuer i media vädrade sitt missnöje med att Preem fått tillstånd att bygga ut. KU slår fast att sådana uttalanden ”kan ge upphov till tvivel om prövningen är saklig och opartisk”. KU kritiserar också kontakterna mellan Lövins statssekreterare och Preem i samband med att Preem senare drog tillbaka sin tillståndsansökan – KU ”ifrågasätter lämpligheten” i sådana kontakter över huvud taget.
Preem-ärendet är ett exempel på när regeringen fungerar som en myndighet som fattar beslut som gäller enskilda. Och det är tyvärr inte det enda fallet där S/Mp-regeringen äventyrat rättssäkerheten. Regeringen får även skarp KU-kritik i fråga om ett regeringsärende som rör en malmfyndighet i Kallak i Norrbotten. Gruvföretaget Beowulf Mining har sökt om tillstånd att utvinna malmen. Ärendet har legat hos regeringen i hela sju år. Dessutom har regeringen inte vidtagit en enda synbar handläggningsåtgärd på tre års tid. Det är skandalöst.
Kostnaden för regeringens oförmåga är hög. Den bärs av enskilda, och av hela samhället. Viktiga avvägningar mellan olika intressen blir inte gjorda. Osäkerheten i lokalsamhället består. Investeringar och jobb äventyras. Det är ingen tillfällighet att tillstånd av det här slaget räknas som en civil rättighet som aktiverar hela det konstitutionella rättighetsskyddet, också för företag. Och för samhällets tillväxt och utveckling är det förödande när sådana här processer politiseras och inte fungerar.
I förlängningen finns även stora risker för skattebetalarna – en så lång passivitet från regeringens sida kan mycket väl leda till skadeståndskrav från drabbade enskilda. Rätten till rättvis rättegång inom skälig tid slås fast både i vår egen grundlag och i Europakonventionen, och det finns mängder med rättsfall där staten fått betala skadestånd för långsam handläggning av olika ärenden.
Regeringens haveri i dessa aktuella fall understryker att rättssäkerhet i ett samhälle handlar om så mycket mer än olika avvägningar vid brottsbekämpning. Lika viktigt är hur privatpersoner, företag och andra enskilda i vardagen behandlas av kommunala tjänstemän, statliga myndigheter och politiska beslutsfattare.
Det handlar om bygglovet för sommarstugan, tillståndet för uteserveringen, antagningen till högskolan, granskningen av deklarationen och så vidare. Lagar och regler ska ha kommit till på rätt sätt och vara tydliga. Beslut ska vara förutsebara. Lika fall ska bedömas lika. Dessutom måste en rättslig prövning ske inom rimlig tid. Men rättssäkerheten stannar inte vid formkraven: Lagar, regler och beslut måste också hålla en viss kvalitet, som att inte gå på tvärs med grundlagen.
Moderaterna har i många år drivit olika förslag på hur regeringens respektavstånd till domstolarna kan öka. Konkret handlar det exempelvis om att flytta tillsyn och viktiga administrativa beslut från myndigheter som lyder direkt under regeringen till nya oberoende organ. I februari i år tillsatte regeringen till sist en utredning där dessa frågor finns med. Det är välkommet.
Men regeringen behöver alltså inte vänta ut resultatet av den utredningen för att själv leva upp till de principer som måste vara vägledande i en demokratisk rättsstat. Allra helst i de tillståndsprövningar som görs av regeringen själv.
S-traditionen är att hävda politikens maktintresse, och att motarbeta maktdelning. S/Mp-regeringen är ofta svulstig i högtidstalen när det kommer till domstolarnas självständighet och den enskildes rättssäkerhet. Men det är sämre ställt när det kommer till det egna agerandet.
Gunnar Strömmer
Partisekreterare (M)
