1515
Annons

S nya vänsterpolitik slår mot bred medelklass

Det är en politisk dygd att hårt arbetande människor kan lita på politiken. De nya skattechocker som förs fram inom socialdemokratin är djupt oroande. Sverige behöver en regering som inte straffbeskattar arbete och sparande, skriver Mats Persson, ekonomiskpolitisk talesperson L.

SKATT. Höjda skatter på boende, sparande och företagande slår inte enbart mot framgångsrika entreprenörer. Det slår också mot den breda medelklassen, skriver Mats Persson.
SKATT. Höjda skatter på boende, sparande och företagande slår inte enbart mot framgångsrika entreprenörer. Det slår också mot den breda medelklassen, skriver Mats Persson.Foto:Jessica Gow/TT

Förra helgen presenterade LO förslag på en vänstersväng i den ekonomiska politiken. Förslagen om en ny fastighetsskatt, att återinföra arvsskatten och höjda kapitalskatter är en del av den klasskampspolitik som många inom Socialdemokratin nu för fram. Höjda skatter på sparande och investeringar är skadligt för Sverige. Det driver framgångsrika entreprenörer ut ur Sverige och gör oss alla fattigare. Men framför allt slår förslagen mot den breda medelklassen, som äger sitt boende och har pensionssparande på börsen.

Socialdemokratin försöker just nu skapa en berättelse om att ”klyftorna i Sverige ökar beroende på att vi har fler superrika miljardärer”. Så sent som i helgen lanserade LO förslag om höjda kapitalskatter, återinförande av arvsskatt och fastighetsskatt. Det är en del av den rörelse inom socialdemokratin som nu ropar efter höjda skatter på boende, sparande och företagande.  En ny clubhouse-vänster hämtar inspiration från USA och den nordamerikanska debatten om att den växande ojämlikheten i världens största ekonomi försvagar tillväxten. Men analysen haltar eftersom Sverige inte är USA. För det första slog finanskrisen 2008 mycket kraftigare i USA med en mycket stor utslagning på arbetsmarknaden. För det andra bidrar den nordiska välfärdsmodellen till att jämna ut inkomstskillnaderna.

Den svenska vänstern för fram en retorik om ”att klyftorna växer snabbast i Sverige” och hänvisar till analyser av hur ojämlikhetsmåttet ginikoefficienten har utvecklats sedan 1980. Men även den analysen haltar. Jämför man istället med 1970 eller 2010 kommer man se att inkomstojämlikheten inte har ökat. Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Det största problemet i Sverige är inte att framgångsrika entreprenörer tjänar pengar utan att vi har växande klyftor mellan den som har och den som inte har ett arbete.

Den senaste borgerliga regeringen genomförde viktiga reformer för företagande, flit och välstånd. Genom att Sverige har slopat förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten kan vår tids entreprenörer utveckla företagen i Sverige istället för att lämna vårt land. När kapitalet stannar i Sverige kommer vinster från globala försäljningssuccéer att återinvesteras i nya företag här hemma. Det vinner vi alla på.  Vi har avskräckande erfarenhet av hur straffbeskattning av företagare på 1970-och 80-talet tvingade entreprenörer som Ingvar Kamprad och familjen Rausing att lämna Sverige.

Men höjda skatter på boende, sparande och företagande slår inte enbart mot framgångsrika entreprenörer. Det slår också mot den breda medelklassen. De senaste årens värdeökningar på bostäder och aktiemarknaden har inte gynnat ett fåtal, utan vanliga löntagare.  För i Sverige har den breda medelklassen dragit nytta av höjda bostadspriser och sett värdet på sina tjänstepensioner och ISK-kontot öka när aktiemarknaden har rusat. Annorlunda uttryckt; när det går bra för Atlas Copco, H&M och Nibe går det bra för Sverige.

Det är en politisk dygd att hårt arbetande människor kan lita på politiken. Den tidigare fastighetsskatten skapade en enorm oförutsägbarhet och otrygghet. Skatten kunde höjas kraftigt för att grannen bredvid nyligen sålde sin nyrenoverade villa till ett högt pris. På samma saknade arvs-och gåvoskatten legitimitet när vanligt folk tvingades till skatteplanering.

Företagande, flit och risktagande byggde Sverige. Därför finns det ett egenvärde att arbete, sparande och investeringar uppmuntras. I skarp kontrast till Socialdemokraterna föreslår Liberalerna därför alla svenskar ska kunna spara upp till 100 000 kronor utan att betala någon skatt på avkastningen. Vi föreslår reformer som gör det enklare och billigare att anställa. Vi står upp för att det alltid ska löna sig att arbeta istället för att leva på bidrag. Politiken ska uppmuntra hårt arbetande människor som tar eget ansvar.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Ska vi bryta segregation och utanförskap krävs stora satsningar på skolan och arbetslinjen. Lösningen är inte att gå tillbaka till 1970-talets politik.

Liberalernas besked är tydligt. Vi vill se en liberal, borgerlig regering efter nästa val. Sverige behöver förändring, inte en skattechock för den breda medelklassen.

Mats Persson

Riksdagsledamot, ekonomisk-politisk talesperson (L).

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera