I Sverige avslutades nyligen den internationella övningen Aurora. Även i Ryssland har det, på sistone, talats en del om ”Aurora”, om än i ett helt annat sammanhang.
Alldeles snart har det nämligen gått 100 år sedan oktoberrevolutionen. Den inleddes som bekant med skotten från kryssaren Aurora, vilken har sedermera blivit en av huvudsymbolerna för denna omstridda epok.
Märkligt nog var det just denna för vårt land tragiska period som blev startskottet för ett nytt kapitel av rysk-svenska relationer, och drev på ett exempellöst sätt deras utveckling framåt.
Vi minns väl att Sverige, som hade spelat en mindre roll som handelspartner till det Ryska kejsardömet, var först i Väst med att etablera handelsförbindelser med det internationellt isolerade Sovjetryssland och mot 1920 blev dess största importör.
Det neutrala Sverige visade därigenom på vikten av att bygga upp ett ömsesidigt fördelaktigt och konstruktivt samarbete med grannen i Öster, oavsett politisk konjunktur, och blev en förebild för hela världen.
Relationen mellan våra länder var även senare under sovjettiden i huvudsak god, och inte ens det utdragna kalla kriget med all dess ”ubåtsdramatik” kunde ändra på det.
Mot denna bakgrund framstår det som ännu märkligare att Ryssland och Sverige av någon anledning har mycket svårare att hitta beröringspunkter nu än i det förflutna.
Jag ställer mig denna fråga inte minst med utgångspunkt från min egen diplomatiska karriär, som i drygt 37 år (bortsett från kortare mellanrum) på ett eller ett annat sätt ägnats åt grannlandet Sverige.
När jag jämför de spända 1970- och 1980-talen med dagens situation kommer jag fram till en paradoxal slutsats. Trots att vårt land har bytt statsskick och tagit ett enormt steg framåt i fråga om öppenhet och demokratisering har den svenska synen på Ryssland uppenbarligen inte förändrats till det bättre. De bilaterala relationerna kan knappast sägas blomstra heller.
Ärligt talat har jag aldrig tidigare känt av en sådan rysskräck i Sverige som jag gör i dag. I landet där ättlingarna till Axel Oxenstierna, Karl XIV Johan och Olof Palme lever har det blivit vardagsmat att på alla sätt underblåsa det ”ryska hotet” och demonisera Ryssland. Det verkar ibland som att västerländska politiker, hur Ryssland än beter sig, ändå skulle mekaniskt gnälla över dess ”skuld”.
Detta har sin förklaring i att medan vårt land på 1990-talet efter Sovjetunionens upplösning och järnridåns fall flitigt uppfyllde alla ”diplomatiska uppgörelser”, kunde många i Väst inte överkomma sitt ”segerkomplex” och höll fast vid forna ideologiska stereotyper. En paradoxal situation uppkom varvid NATO inte bara avstod från att följa den upplösta Warszawapaktens exempel utan tvärtom fortsatte att utvidga sina gränser genom att enträget expandera österut.
Vad resulterade det slutligen i?
Varje stat som inte får gehör för sin ståndpunkt tvingas att bestämt hävda sina nationella intressen. Ingen som blir injagad i ett hörn agerar väl annorlunda? Men det visade sig att Ryssland återigen ansågs skyldigt eftersom hon skulle ha rubbat den europeiska säkerhetsordningen.
Men hur ska man då kalla det som NATO med USA i spetsen gjorde på Balkan genom att bomba sönder Serbien och utan några som helst ”nationella folkomröstningar” upprätta ett ”självständigt” Kosovo? Vad gjorde vid det ögonblicket de så högt renommerade europeiska politikerna och vad hände med deras ”principiella stöd” till folkrätt och lagens överlägsenhet?
Hittills i år har vi trots allt kunnat iaktta några ljusglimtar i relationerna mellan våra länder. Vi ser positivt på utrikesminister Margot Wallströms, samt EU- och handelsminister Ann Lindes besök i Ryssland, och på de bilaterala kontakterna mellan våra utrikesministrar som skett i samband med bl.a. OSSE-mötet, FN:s generalförsamlings session och regionala fora. Den sedan i juli fungerande direktlinjen mellan militärledningarna i Ryssland och Sverige har tjänat oss väl, inte minst under övningarna ”Aurora” och ”Zapad”. Den bilaterala varuomsättningen som under 2014-2016 mer än halverades ökade under den första hälften av året med 35 procent.
Att tala om en fullvärdig återupplivning av de rysk-svenska relationerna är dock än så länge för tidigt. För detta krävs ett genombrott i att överkomma de konstlade hinder som emellanåt reses.
Och vi har ju en hel del att göra: vi behöver återskapa tillit och politisk dialog, återupprätta det kraftigt minskade handelsekonomiska utbytet, ta oss an globala utmaningar och återknyta våra humanitära och kulturella kontakter.
När jag i tjänsten träffar svenska affärs-, och vetenskapsmän, kulturpersonligheter och regionala politiker känner jag deras oförståelse och besvikelse över bristen på konstruktiv dialog mellan Moskva och Stockholm, som försvårar för deras verksamhet i Ryssland.
Relationerna mellan Ryssland och Sverige har aldrig varit helt smärtfria. Men år 1814 gjorde vi vårt ödesval och drog ett streck över den långvariga militära tvekampen. Jag kommer att tänka på det som den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna sa långt dessförinnan, under det Trettioåriga kriget: ”Jag bekänner och tillstår gärna, ingenting vara vår stat och fädernesland bekvämligare, nyttigare, säkrare, ja, nödigare än fred med Ryssen…”
I mitt tycke är det nu hög tid att sluta fred inte bara på slagfältet utan även i huvuden. Med det sagt skulle jag vilja uttrycka min önskan om att den kommande valkampanjen, i enlighet med den svenska demokratins stolta traditioner, ska förbli fri från ökänd ”yttre påverkan”, och föras hederligt, utan smutsiga tilltag. Jag hoppas att det inom dagens generation av svenska politiker dyker upp moderna ”oxenstiernor” som inte drar sig för att utmana stereotyper och inleda ett nytt konstruktivt kapitel av svensk-ryskt samarbete.
Victor Tatarintsev
Rysslands ambassadör i Sverige
