ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Riv upp det skärpta amorteringskravet

  • Foto: Fredrik Sandberg/TT

DEBATT. För två år sedan infördes det förstärkta amorteringskravet. Det har ytterligare försämrat rörligheten på bostadsmarknaden och förstärkt insider–outsider- problemet. Situationen har gått för långt, skriver Andreas Hatzigeorgiou och Daniella Waldfogel, Stockholms Handelskammare.

I morgon, 1 mars, är det exakt två år sedan amorteringskravet skärptes. Under den tiden har byggandet bromsat markant över hela landet, kraven på inkomst har höjts och stora grupper människor har stängts ute från bostadsmarknaden samtidigt som huvudstadsregionen har fått ett stort negativt inrikes flyttnetto.

Stockholms Handelskammare anser att den samlade effekten av de skärpta amorteringskraven är så pass negativ att två år med reglerna är nog – det är dags att rulla tillbaka skärpningen.

Regelförändringen har gjort en redan dåligt fungerande bostadsmarknad direkt dysfunktionell och det kostar miljarder, krossar drömmar och försvagar svensk konkurrenskraft. Om inget görs kommer denna mandatperiod innebära drygt 200 miljarder kronor i förlorad tillväxt för Stockholmsregionen – som i det här fallet innefattar alla kommuner i Stockholms län, sju kommuner i Uppsala län och fyra kommuner i Södermanlands län. Detta visar siffror som baseras på en analys som teknikkonsultbolaget WSP utfört åt Stockholms Handelskammare.

Hyresmarknaden är sedan länge svårtillgänglig och som en konsekvens av det skärpta amorteringskravet har det även blivit radikalt svårare för bostadssökande att etablera sig i det ägda beståndet.

Det här är en problematik som har direkt negativ påverkan på stora delar av landet och som i synnerhet bromsar in Stockholms potential. Givet att huvudstaden under de tio senaste åren svarat för cirka 40 procent av Sveriges totala tillväxt och skapat hälften av alla nya jobb i Sverige så riskerar en inbromsning av huvudstaden att få ekonomiska följdverkningar för hela landet.

Professor Lars EO Svensson påvisade nyligen i en rapport att amorteringskraven och den övriga kreditåtstramning som Finansinspektionen genomdrivit har införts på felaktiga grunder. Amorteringskraven har ingen betydande samhällsnytta men får stora individuella och samhällsekonomiska kostnader.

Hans beräkningar pekar på att dessa starkt försämrat möjligheten för människor utan hög inkomst och förmögenhet – inte minst unga – att efterfråga en bostad. Utan amorteringskraven och frivilliga amorteringar skulle den genomsnittliga enrumslägenheten i Stockholms kommun ha medfört en boendebetalning på 6 700 kronor per månad. Amorteringskrav på nästan 6 000 kronor per månad höjer denna summa drastiskt till hela 12 600 kronor per månad.

En ung person med utbildning och jobb som kunnat spara ihop till kontantinsatsen skulle utan amorteringskraven kunnat få lån och köpa sin första bostad vid en månadsinkomst på 25 000 kronor i detta exempel. Men amorteringskraven har höjt gränsen för att få lån till en månadslön på minst 35 000 kronor.

Amorteringskraven har ytterligare försämrat rörligheten på bostadsmarknaden genom att förstärka ett insider–outsider-problem på svensk bolånemarknad.

En tydlig markör för ett lands och en regions attraktionskraft är unga människors möjlighet att flytta in och etablera sig. Därför är det oroande att Stockholms län vänt trenden och gått från överskott på nästan 4.000 personer år 2017 till ett negativt saldo – alltså utflyttning – på 1 676 personer för senaste helåret.

Gruppen unga, 20–24 år, där Stockholm historiskt haft en stor inflyttning har under samma period störtdykt från omkring 1.500 år 2017 till strax under 400 år 2019.

Därmed har Stockholm en situation där nettoutflyttningen drivs av en markant inbromsning i inflyttning av unga människor och att vuxna i ”familjebildande” ålder med ett behov av större bostadsyta redovisar negativa flyttsiffror. En situation där unga familjer inte kan bo på den plats med bäst möjligheter till jobb och utveckling riskerar att slå hårt mot svensk tillväxt och i längden drabba välståndet.

Vad vi bevittnar är ett misslyckande av svensk bostadspolitik. Med en rekordhög kompetensbrist och en stigande arbetslöshet har Sverige inte råd att acceptera en alltmer dysfunktionell bostadsmarknad.

I ett läge där Sverige – inte minst storstadsregionerna – behöver fler bostäder har byggtakten det senaste året sjunkit drastiskt. Antalet påbörjade bostadsbyggen i riket har minskat med cirka 25 procent på helårsbasis sedan toppnoteringen 2017. I storstäderna är det ännu värre: i Stockholms län har bostadsbyggandet minskat med drygt en tredjedel.

Det är viktigt att förstå att antalet byggstarter till stor del är en direkt spegelbild av de förutsättningar som rikspolitiken ger byggbranschen och de människor som efterfrågar en bostad.

Ett högt byggande är inte en naturlag som drivs av politiska önskningar och visioner. Kraften i marknaden och volymen bostäder som byggs grundas i rationella förväntningar om människors möjlighet att efterfråga och skaffa en bostad. Här har flera regeringar – av varierande politisk kulör – ett historiskt ansvar för att Sverige och det svenska näringslivet hålls tillbaka av en dysfunktionell bostadsmarknad till en kostnad av i genomsnitt 130 miljoner kronor per dag, under innevarande mandatperiod, enbart i huvudstadsregionen.

I detta avseende har regeringen ett stort eget ansvar till den fallande byggtakten genom införandet de båda amorteringskraven. Därmed har regeringen själv lagt grunden för den kollaps i byggandet som man säger sig vilja agera mot.

Situationen har redan gått för långt. Januariöverenskommelsen har inte lyckats frambringa de krafttag eller de reformer som krävs för att leverera en ny svensk bostadspolitik värd namnet.

Mot denna bakgrund behöver regeringen visa ledarskap här och nu – bortom retoriken. Det behövs såväl omedelbara åtgärder som strukturella reformer.

Vi menar att amorteringskraven bör ses över och att det skärpta amorteringskravet omgående bör avskaffas. Det kommer bidra till att mildra byggkollapsen och öppna bostadsmarknaden för något fler människor, vilket är nödvändigt men inte tillräckligt.

Den långsiktiga ambitionen måste vara att se över bygg- och bostadspolitiken i sin helhet inom ramen för en bred parlamentarisk bostadspolitisk överenskommelse. De försök som tidigare gjorts har misslyckats och tyvärr talar väldigt lite för att det finns förutsättningar för ett sådant initiativ under resterande del av denna mandatperiod. 

Det är därför nödvändigt att alla partier, de inom och bakom regeringen, samt de inom oppositionen, prioriterar en bostadspolitisk pånyttfödelse när de nu utformar sina program inför det kommande valet.

Endast med en bred och modig reformagenda skapas förutsättningar för ett högre uthålligt byggande och en mer välfungerande bostadsmarknad. Detta är nödvändigt för Sveriges utveckling och företagens långsiktiga konkurrenskraft.

Andreas Hatzigeorgiou, vd, Stockholms Handelskammare 
Daniella Waldfogel, näringspolitisk chef, Stockholms Handelskammare 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer