Riksbanken måste sänka inflationsmålet

Trots de lägsta styrräntorna i världshistorien och en våldsam ökning av likviditet har inflationen varit död. De prispressande globala krafterna är så starka att Riksbanken riskerar att skadar ekonomin om den kämpar emot, skriver KLAS EKLUND.

RISK. Om det är något de senaste årens utveckling visar så är det att tvåprocentsmålet är överspelat, och att en politik som strikt riktar in sig på att nå två procent för med sig obehagliga bieffekter, skriver Klas Eklund.
RISK. Om det är något de senaste årens utveckling visar så är det att tvåprocentsmålet är överspelat, och att en politik som strikt riktar in sig på att nå två procent för med sig obehagliga bieffekter, skriver Klas Eklund.Foto:Joachim Lundgren Photography 2017

Inflationen är död. Och räntorna är döende. Men dödskampen är inte utan dramatik. I veckan kom nya inflationssiffror, enligt vilka den svenska inflationen ligger nästan en hel procent under inflationsmålet – något som föranledde DI att på torsdagens förstasida tala om en ”kalldusch” för Riksbanken. Och nu växer kritiken mot höjningen av styrräntan i december; några käcka ekonomer ropar redan på återgång till minusränta.

Det kan låta plausibelt – om inflationsmålet är sakrosankt. Men om det är något de senaste årens utveckling visar så är det att tvåprocentsmålet är överspelat, och att en politik som strikt riktar in sig på att nå två procent för med sig obehagliga bieffekter. 

Orsaken är att hela Västvärlden sedan länge är inne i en fas med låg tillväxt, disinflation och låga realräntor. De lärde tvistar om orsakerna. Larry Summers talar om ”långsiktig stagnation” på grund av otillräcklig efterfrågan. Ekonomhistoriker som Robert Gordon framhåller svag produktivitetstillväxt och demografisk motvind. Oavsett vilket har återhämtningen efter finanskrisen på många håll varit seg och långsam – trots extremt expansiv ekonomisk politik.

Denna politik har heller inte förmått lyfta inflationen. I många länder har denna nu i två årtionden legat under målet – trots de lägsta styrräntorna i världshistorien (jo, så är det) och trots en våldsam uppumpning av likviditet. I Sverige är det bara i undantagsfall som inflationen det senaste kvartsseklet segat sig upp till två procent.

De krafter som pressar tillbaka inflationen är globala och starka. 

•Ett par miljarder nya arbetare har kommit in i den globala ekonomin. Det pressar lönekostnaderna i de gamla industriländerna. Snabbväxande export från länder som Kina håller nere kostnader och importpriser. 

•Digitaliseringen bidrar också till sänkta kostnader. Dessutom skärper den konkurrensen. Konsumenterna kan nu online jämföra priser och välja billiga lösningar. Trolöst överger de gamla butiker och leverantörer.

•Tillfälliga anställningar och gig-ekonomi växer i omfång. En reservarmé av halvarbetslösa i prekariatet står redo att bjuda under den organiserade arbetskraften.

I det läget blir det näst intill ogörligt för en liten, öppen ekonomi som Sverige att på egen hand trycka upp inflationen inom de egna nationsgränserna. Vår ekonomi är hopflätad med den omgivande världen med tusentals tätt spunna trådar. För att vår inflation ska nå två procent när den inom EMU ligger på runt en krävs att vi håller ännu lägre ränta än ECB, att Riksbanken pumpar in enorma mängder likviditet i svensk ekonomi och att vi accepterar en löpande försvagning av kronan.

Visst. Detta kan göras. Det är ju faktiskt precis vad Riksbanken gjort de senaste åren. Reporäntan har legat under ECB:s refiränta, Riksbanken har köpt upp halva statsskulden, och kronan har sjunkit. Och sjunkit. Och sjunkit.

Vad har resultaten blivit? Tja, marknadsräntorna har hållits nere. Möjligen har den ekonomiska tillväxten blivit lite, lite högre (även om det är svårt att leda i bevis). Men framför allt har skuldsättningen ökat radikalt. Risken för nya bubblor och finansiell instabilitet har ökat. Tillgångspriserna har rusat, liksom kapitalinkomsterna. Segregationen har ökat eftersom det blivit ännu svårare för ungdomar och nyanlända att köpa sig en bostad. Risken för ”zombieföretag” som hålls levande tack vare nollränta ökar. Och eftersom folk inte förstår eller accepterar negativ ränta har legitimiteten för penningpolitiken som helhet urholkats.

Och – notera! – allt detta har skett utan att inflationen lyfts till två procent.

Vi bör därför kalla spaden en spade. Penningpolitiken har misslyckats, i alla fall i den form den bedrivits under senare år. Vi har inte nått inflationsmålet ens under högkonjunktur då dess vapen – ränta och likviditet – kramats till max. 

Jag är inte särskilt upprörd över det. Globala trender är starka och det skulle krävas superhjältekrafter för en liten nationell centralbank att på egen hand övervinna dem. Därför tycker jag också det var rätt av Riksbanken att kliva ur den potentiellt destruktiva minusräntan, även om det på papperet såg ut att strida mot inflationsmålsstrategin. 

Men vad gör vi nu då? När vi går in i lågkonjunktur och arbetslösheten stiger, och vi avlägsnar oss ännu mer från inflationsmålet? Och kanske till och med drabbas av coronavirus? Är det inte dags att bita huvudet av skammen och återgå till minusränta?

Svaret är nej. 

Vi har sett effekterna av minusräntan och de var inte upplyftande. Inget talar för att de skulle bli bättre den här gången. Snarare tvärtom.

I stället bör Riksbanken – och Riksdagen – erkänna det som alla andra redan vet. Inflationen är och förblir låg under överskådlig tid. Att med desperata åtgärder försöka pressa upp den skulle skada Sverige.

Det betyder att Riksbanken i dagsläget bör acceptera en inflation under två procent. Det gamla målet bör inte vara heligt. De där två procenten målsattes under en period för nästan 30 år sedan i ett läge med hög inflation. Och den vetenskapliga underbyggnaden är darrig; i den mån den fanns gick den ut på att löpande kvalitetsförbättringar kanske uppgick till någonting i det häradet; därför var två procent att betrakta som prisstabilitet.

Med nästan tre årtionden av inflationsmål i bagaget borde vi klarögt och osentimentalt kunna utvärdera strategin. Jag är förbryllad över att den Riksbanksutredning som nyligen presenterades värpte 2 000 sidor lagtekniska detaljer – utan att över huvudtaget tackla de stora strategiska frågorna. 

För egen del tycker jag Riksbanken ska säga: 

1. De globala disinflationistiska krafterna är nu och under överskådlig tid så starka att de gör det svårt för oss att nå det gamla inflationsmålet om två procent.

2. Vi kommer inte att försöka nå målet genom att vidta åtgärder som är så oproportionerligt expansionistiska att de skadar svensk ekonomi.

3. Konkret betyder det att vi för tillfället accepterar stora avvikelser från det gamla målet. I praktiken sänker vi målet, i alla fall tillfälligt.

4. Samtidigt startar vi en analys och debatt om var ett framtida inflationsmål bör ligga. Vilket spann? På vilken tidshorisont? Och hur bör finanspolitiken bidra?

Det är bättre att erkänna sin osäkerhet och ofullkomlighet än att låtsas som att man har kontroll och att även otidsenliga mål ska gälla ograverade. Det ger mer sympati, mer legitimitet – och i längden bättre politik.

Klas Eklund

Senior Economist, Mannheimer Swartling


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Innehåll från MicrosoftAnnons

Lärdomar, insikter och nya beteenden inom industrin

Det senaste året har inneburit en omfattande omställning för den svenska tillverkningsindustrin. Detta har medfört många nya utmaningar och tvingat fram nya rutiner. Industrierna har behövt se över allt från leverantörskedjor till produktionssystem och –flöden. Digital teknik har emellertid kunnat ge svaren på många av dessa nya utmaningar och därtill medfört en uppsjö nya möjligheter.

Digital kapacitet och kompetens har utvecklats till att bli en affärskritisk fråga för de flesta aktörer inom industrierna, såväl vad gäller tillverkningsprocesser som arbetssätt. Det kan emellertid vara svårt att överblicka hur digital och teknisk utveckling konkret kan användas för att både effektivisera tillverkning och processer, och öka kundnyttan. 

– I och med industrins starka fokus på produktdesign och tillverkning ser sektorns utmaningar annorlunda ut än i de flesta andra branscher. Med rätt strategier och verktyg kan sektorn dock nyttja tekniken både för att nå hållbarhetsmål och produktionsmål och för att öka konkurrenskraft. Den 27 april anordnar Microsoft och DI därför ett webbinarium som granskar tillverkningsindustrins utmaningar och möjligheter med den digitala utvecklingen, säger Henrik Byström, affärsområdeschef för Modern Work och Security hos Microsoft.

Anmäl dig till webbinariet här

Möta nya utmaningar

Medan omställningen under 2020 inte var något som någon hade kunnat förbereda sig på, betonar Henrik att samhället har kunnat dra stora lärdomar av det år som har gått. Den svenska industrin har klarat sig förhållandevis bra under pandemiperioden jämfört med många andra, men även här har det blottlagts en mängd svaga punkter. När nu vaccinutrullningen är igång börjar det handla om att just förbereda sig; hur kan man arbeta för att åtgärda brister och skapa bästa förutsättningar för att återgå till fullskalig produktion?

– Detta är något som diskuteras flitigt inom industrin i nuläget. De erfarenheter man har samlat på sig av digitala lösningar kan man nu använda för att möta kommande utmaningar på ett hållbart vis, såväl vad gäller hur man möter kunder och hur man får effektiv drift och processutveckling, till logistiklösningar och lagerhållning. 

Teknik, plats och människa

På Microsoft har man inom initiativet Det nya arbetslivet konstaterat tre dimensioner som kommer att behöva samverka framöver – teknik, plats och människa. Henrik understryker att dessa dimensioner medför stora nya möjligheter för industrin – om de sköts rätt. 

– Vad behövs egentligen för att man ska nå hög produktivitet, ett sömlöst flöde och ökad konkurrenskraft? Vi kan förvänta oss att behöva tänka utanför ramarna vad gäller allt från lokalutformning, produktdesign och säkerhet till maskinpark och andra tekniska aspekter. I förlängningen är detta emellertid en fråga om ledarskap och rätt förutsättningar för beteendeförändringar. 

Den kommande tiden kommer att innebära en övergångsperiod, där både företagskulturer, teknologier och rutiner kommer att behöva förändras. Även här finns lärdomar att hämta; genom att använda data kring hur olika tjänster och verktyg används kan man se exakt var och hur inom organisationen man behöver driva förändringsåtgärder för att stärka verksamheten. Data om hur tjänsterna används ligger bland annat till grund för Microsofts egen produktutveckling, något Henrik rekommenderar även andra företag att göra för att driva sin transformation, möta medarbetarnas behov och öka både produktion och försäljning. 

– Alla digitala lösningar lämnar spår, som sedermera kan ge aktörer förståelse för hur deras verksamhet fungerar i praktiken. Det är sådant som sedan kan användas för att stärka affären, på en mängd olika plan, avslutar Henrik. 

 

Mer från Microsoft

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Microsoft och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?