Riksbanken har på senare tid fått utstå mycket kritik. De har anklagats för att sänkt den svenska kronan i botten, skapat riskabelt hög privat skuldsättning och spätt på den ekonomiska ojämlikheten.
Kritiken belyser visserligen allvarliga problem som delvis orsakats av Riksbankens expansiva penningpolitik, men är ändå missriktad. Riksbanken har bara gjort sitt bästa för att styra mot sitt lagstadgade mål om ett stabilt penningvärde.
De som bör ges skulden är snarare näringslivet, finanspolitiken och penningsystemet som tvingat in Riksbanken i ett hörn. Riksbanken kan med reporäntan som verktyg omöjligen kompensera för uteblivna löneökningar, underinvesteringar och en restriktiv finanspolitik utan att kronans växelkurs faller, den privata skuldsättningen ökar, tillgångspriserna skjuter i höjden och de rikaste som äger merparten av alla tillgångar blir ännu rikare.
Som Riksbanken konstaterar i sin rapport ”redogörelse för penningpolitiken” har näringslivet de senaste åren trots högkonjunktur och låg arbetslöshet hållit tillbaka de löneökningar som normalt kunde ha förväntats. Företagens produktivitet har också utvecklats sämre än förväntat.
Svenska kapitalister har satsat mer på att köpa redan existerande tillgångar och tjäna pengar på att äga, än att göra innovativa och produktiva investeringar. Det har lett till att efterfrågan hållits tillbaka vilket försvagat tillväxten och inflationen. När näringslivet inte drar sitt strå till stacken faller det ytterst på Riksbanken att kompensera för utebliven inflation genom mer expansiv penningpolitik.
Ett ännu tyngre ansvar bär regeringen som trots den lägsta statsskulden på 40 år valt att fortsätta betala av ännu mer. Den offentliga skuldsättningen i Sverige väntas 2021 sjunka under 30 procent av BNP, vilket innebär att regeringen är skyldig enligt lag att förklara för Riksdagen hur det kommer sig att man inte spenderat mera pengar.
Regeringens tvångsmässiga avbetalningar har uppmärksammats i internationell ekonomipress och anklagats för att vara rent vansinne.
En för låg statsskuld skapar ett kroniskt underskott av statsobligationer på kapitalmarknaderna. Marknaden tvingas då placera summor som överstiger nivån på insättningsgarantin som de vill ha i säker och likvid form i mer riskabla produkter vilket driver upp risknivåerna. Avsaknaden av statspapper att placera i har förstärkt framväxten av skuggbanksektorn vilket gör finanssystemet mindre stabilt.
När staten inte tar sitt ansvar och skuldsätter sig tillräckligt för att genomföra investeringar i exempelvis bostäder, samt inte tar ansvar för att utjämna de ekonomiska klyftorna så kommer inte tillräckligt med pengar ut i realekonomin till dem med störst behov av konsumtionsvaror och tjänster.
Resultatet blir en svag efterfrågan och låg inflation. Riksbanken tvingas då kompensera för låg efterfrågan och utebliven inflation genom mer expansiv penningpolitik.
Den yttersta källan till problemen är dock dagens dysfunktionella penningsystem. När privata banker skapar i stort sett alla våra pengar i samband med att de beviljar lån så får Riksbanken mycket svårt att bedriva effektiv penningpolitik och påverka inflationen.
Riksbanken kan bara påverka bankernas räntor indirekt genom att styra räntan på bankernas konton i det slutna betalsystemet RIX. Men det fungerar inte så effektivt. Ränteläget på marknaden bestäms i huvudsak av kvantiteten pengar bankerna skapat hittills som cirkulerar på globala kapitalmarknader. Riksbanken kan inte påverka det globala ränteläget nämnvärt utan tvingas mest anpassa sig och följa efter den utveckling som sker i andra länder.
I den mån Riksbanken faktiskt lyckas pressa ner ränteläget under den globala nivån misslyckas penningpolitiken ändå påverka inflationen i ett senare skede av transmissionsmekanismerna.
Räntekanalen misslyckas eftersom det främst är medel- och överklass som har större lån och som blir rikare när räntan sänks. De har redan råd att konsumera vad de vill och blir därför sällan mer konsumtionsbenägna bara för att de blir ännu rikare.
Kreditkanalen misslyckas eftersom bankerna knappt lånar ut till konsumtion och produktiva investeringar som påverkar inflationen. Merparten av all nyutlåning går till köp av fastigheter, företag och värdepapper. Därför leder lägre ränta primärt inte till inflation i priset på konsumtionsvaror och tjänster utan mest till ökade tillgångspriser.
Den enda kanal som tycks fungera någorlunda effektivt är valutakanalen: sänks reporäntan under det globala läget flödar kapital ut ur landet, efterfrågan på och därmed värdet av den svenska kronan sjunker.
När näringslivet inte levererar, Magdalena Andersson betalar av på statsskulden och penningsystemet inte förmår sätta nyskapade pengar i cirkulation i realekonomin tvingas Riksbanken kompensera genom minusränta och kvantitativa lättnader.
Att på detta sätt tvinga Riksbanken skjuta mygg med kanonkulor är inte hållbart i längden. Penningpolitiken har visserligen haft önskad effekt och fått upp inflationen, men skadorna på resten av ekonomin kan bli stora på sikt.
Regeringen sitter på vapen för att bekämpa arbetslöshet och låg inflation med betydligt högre precision. Men då krävs att regeringen slutar gömma sig bakom överskottsmålet samt att näringslivet tar sitt ansvar och gör samhällsnytta i stället för att försöka tjäna maximalt på passivt ägande.
På lång sikt måste hela penningsystemet reformeras. Det är inte hållbart att samtliga pengar skapas genom skuldsättning. När inte staten skuldsätter sig måste den privata sektorn skuldsätta sig för att nya pengar ska skapas till ekonomin. Hög privat skuldsättning har dock i den ekonomiska forskningen pekats ut som främsta riskfaktorn för allvarliga finansiella kriser.
En väg att gå vore att Riksbanken skapade och delade ut pengar direkt till regeringen eller medborgarna utan att någon måste skuldsätta sig och betala ränta. Då kan regeringen inte längre gömma sig bakom överskottsmålet. De får pengar direkt i handen som måste spenderas.
På så vis ges Riksbanken nya verktyg att stimulera ekonomin och inflationen utan att svenska kronans värde, tillgångspriserna, skuldsättningen och de ekonomiska klyftorna ökar.
Samuel Kazen Orrefur, styrelsemedlem Positiva Pengar
Markus Kallifatides, ordförande Reformisterna
Daniel Suhonen, chef tankesmedjan Katalys
