1515
Annons

Replik: WWF uppmanar regeringen att agera på artskyddsutredningen

Fungerande ekosystem är grunden för en hållbar markanvändning – och för det krävs att vi behåller våra arter, skriver WWF i en replik i frågan om artskyddsförordningen.

Flera näringsföreträdare målar i DI upp en skräckbild om att artskyddsförordningen hotar ett flertal näringar och svensk ekonomi. Detta saknar verklighetsförankring. Samtidigt avfärdar de den statliga utredningen om artskyddet. Trots att den innehåller förslag om att anpassa regelverket till EU:s miniminivå för fåglar, vilket debattörerna själva framställer som helt avgörande.

Efter flera års diskussioner om hur vi ska skydda arter i Sverige finns nu efter en statlig utredning färdiga förslag för regeringen att ta vidare. WWF anser att merparten av dessa är bra och vill att regeringen går vidare med en proposition. 

Det dröjde över två decennier efter Sveriges EU-inträde innan regelverken i EU:s fågeldirektiv och livsmiljödirektiv började tillämpas inom skogsbruket, bland annat för att det länge motverkades av skogsnäringen. Näringsföreträdarna skriver insiktsfullt i DI den 21 februari om ”att hänsyn måste tas till sällsynta och hotade arter”, men de har inga konstruktiva förslag till hur vi ska kunna leva upp till EU:s naturvårdsdirektiv. Utvecklingen i Sverige är en del av en global trend - en kris för biologisk mångfald. Enligt Artdatabanken är drygt var femte art rödlistad.  Och det är just ändrad markanvändning som är det främsta skälet till utarmning av arter och livsmiljöer. Fungerande ekosystem är grunden för en hållbar markanvändning – och för det krävs att vi behåller våra arter.

Regeringen har ännu inte gett besked om hur man ska lösa konflikterna kring artskyddet och kritiken från EU. Skogsstyrelsen meddelade den 10 februari att myndigheten går vidare, utan svar från regeringen, och ändrar tillsynsarbetet för artskyddsförordningen. I DN 17 feb ger Skogsstyrelsen sken av att ett fungerade artskydd som lever upp till kraven från fågeldirektivet och livsmiljödirektivet kan lösas genom en snabb förordningsändring. WWF anser att det är helt otillräckligt och att regeringen bör ha en regelrätt beredning av utredningen och sedan presentera en proposition.  Det verkar också som att Skogsstyrelsen själva går vidare och ändrar tillsynsarbetet utan djupare samarbete med Länsstyrelsen, som är ansvarig myndighet för tillsynen av artskyddsförordningen. Det är i så fall anmärkningsvärt.

Utredningen kring artskyddet går näringslivet tillmötes gällande flera av deras krav. Ökad ersättningsmöjlighet till markägare som får stora inskränkningar i sitt brukande, ökad tydlighet i lagen och ett mindre strikt skydd för fåglar enligt direktivets miniminivå, är några exempel. Men den föreslår också andra viktiga förändringar, som att se till att det är rätt arter som omfattas av den nationella fridlysningen, förebyggande verktyg för artskydd, förbud mot äggsamlingar för att motverka illegal handel med hotade arter och mer resurser för tillsyn. 

Artskyddsförordningen och de förslag som presenteras i den statliga utredningen skulle sammantaget stärka artskyddet, minska konflikter och bidra till att vi kan leva upp till EU:s naturvårdsdirektiv och våra miljömål. Landsbygdsministern uppgav nyligen att artskyddet är en prioriterad fråga. Vi hoppas att det betyder ett stärkt och fungerande artskydd och att näringsföreträdarna kan bidra konstruktivt till det! 

Gustaf Lind, generalsekreterare på WWF

Emelie Nilsson, sakkunnig naturvårdspolicy på WWF 

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera