1515
Annons

Replik/Vätgasstål är en regional lösning på ett globalt problem

”Fossilfri omställning av industrin kan inte vänta”, skriver VD:arna för LKAB, SSAB och Vattenfall på DI Debatt 23/5. De förespråkar bland annat förenklade tillsynsprocesser, en översyn av lagar och regelverk samt mer resurser till de beslutsfattande organen.

Författarna påtalar ett viktigt strukturellt problem i Sverige. Det är i dagsläget för svårt och tidskrävande att initiera ny verksamhet och få till stånd de förutsättningar som krävs för fungerande industrier. Exempelvis drabbades SSAB av en oacceptabelt lång hanteringstid gällande markkabeln i Oxelösund.

Detta är emellertid inget unikt för SSAB, utan något som drabbar alla verksamheter i Sverige. Vad artikelförfattarna efterfrågar och i stor utsträckning redan fått är snarare en gräddfil till myndigheter och regering. Motivet för detta är att vätgasbaserat stål är en strategisk angelägenhet för såväl dessa bolag som Sverige och klimatfrågan. Vi menar att så ej är fallet, av flera skäl.

Artikelförfattarna skriver att Sverige har goda förutsättningar att bli världens första ”fossilfria välfärdsland”. Denna formulering sammanfattar på ett bra sätt varför vätgas-stålet är skadligt för miljön – och för ekonomin. Målsättningen att Sverige skall bli fossilfritt med nettonollutsläpp resulterar i en suboptimering eftersom klimatfrågan är global. Vill man vara elak kan man kalla Hybrit för en form av miljönationalism.

Vätgas-stål i Sverige är en suboptimering på flera sätt. Till att börja med kräver vätgas-stålet kopiösa mängder elektricitet, som måste vara grön för att slutprodukten skall erhålla epitetet grön. Hybrit och H2GS beräknas ta 65–70 TWh i anspråk, vilket är omkring hälften av Sveriges nuvarande elproduktion. Det går inte att låtsas att sådana mängder grön elektricitet inte har en alternativ användning, och om alternativen leder till större minskningar av CO2-utstläpp har vätgasstålet haft en negativ nettoeffekt på klimatet. Enligt våra uppskattningar går det skapa en minskning av CO2 som är flera gånger större genom att exportera elektricitet till ex. Polen eller Estland. Europas elmarknad är på god väg att integreras och enligt de senaste direktiven från kommissionen skall 70 procent av medlemsländernas elektricitet kunna handlas mellan olika länder år 2025. Alternativkostnaden för koldioxid måste därför betraktas som en realitet.

Vidare är framställningen av grön vätgas föremål för betydande överföringsförluster. Elektrolys av vatten har 70% verkningsgrad, vilket betyder att 30% av den elektriska energin förloras. Därefter skall vätgasen komprimeras för att lagras vid 200 Bar i ett stort bergrum. Komprimeringen kräver omkring 10% ytterligare tillförd elektrisk energi. Hållbar utveckling handlar om att hushålla med resurser, har vi verkligen råd med sådana överföringsförluster, givet den alternativa användningen?

Vätgasstål förordas ibland med argumentet att klimatnyttan blir stor när andra länder går över till att använda samma teknik. Genom att gå i bräschen skulle Sverige enligt ett sådant resonemang ha en positiv inverkan på miljön via teknikutveckling; förhoppningen är förstås att detta skall bli en ny exportsuccé.

Metoden är dock endast möjlig att genomföra i länder som Sverige och Norge, stora länder med liten befolkning och god tillgång på vattenkraft. Sverige försöker lösa ett globalt problem med en nationell strategi. Vår yta är 25 procent större än Tyskland och nästan dubbelt så stor som Storbritannien. Det innebär att vi har gott om plats för skog, vindkraft och vattenkraft. Norge och Sverige har fallhöjd för vattenkraft. Vi har idag dubbelt så hög elanvändning per capita som andra länder i EU och planerar nu att fördubbla denna.

Bolagen bakom Hybrit säger själva att det ’behövs samverkan och acceptans från samhället’ för att projektet skall kunna förverkligas. För att detta skall vara möjligt måste de antaganden som görs kunna granskas öppet. Mot bakgrund av detta ställer vi tre frågor till ansvariga ministrar och till företrädarna för SSAB, Vattenfall och LKAB:

1)  Hur skall produktionskapaciteten byggas för all den el som krävs för vätgasstålet, till vilken kostnad och vem ska betala?

2) Vilket ansvar tar regeringen för att den gröna el som finns och kan byggas används för regionala och företagsspecifika syften snarare än för hela landets näringsliv och medborgare och den globala klimatnyttan?

3) Hur skall övriga Sverige klara elförsörjningen när omkring hälften av befintlig produktion skall tas i anspråk av ett fåtal bolag?

Vi önskar se siffror på bordet för att fullt ut kunna analysera vad de aktiva val som nu verkar göras har för konsekvens för Sverige som helhet och för miljön. Att gömma sig bakom politiska slogans som ”Det första fossilfria välfärdslandet”, ”Föregångslandet” och runda siffror som ”1000 satsade miljarder i norr” är inte hållbart när man begär både gräddfil och skattemedel (allt från regionstöd, statliga stöd och subventionerade EU-lån). 

Vi ser positivt på att industrin kommer med nya lösningar och genomför både pilot- och demonstrationsprojekt. Det är när det redan i ett så tidigt skede förs upp som nationellt intresse som varningsklockor börjar ringa gällande allt som kan gå fel. Det finns en stor mängd politiskt drivna ’satsningar’ som gått fel. Bara inom den gröna ekonomin finns ansenliga felsatsningar som gjorts på 2000-talet inom ex. etanol och biogas. 

Vi önskar att ansvariga politiker och företagsledare tar lärdom av den uppsjö av misslyckanden som finns.

För att sammanfatta: vätgasstålet är en regional lösning på ett globalt problem, och lösningen är dessutom praktiskt taget omöjlig att exportera. Vinnarna på detta är en region och potentiellt tre företag, varav två är statliga. På förlorarlistan står klimatfrågan eftersom den är global, övrig svensk ekonomi som riskerar att inte ha tillgång till elektricitet, samt det stora skattebetalarkollektivet.

Christian Sandström

Biträdande Professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Ratio

Magnus Henrekson

Professor i Nationalekonomi IFN

Björn O Karlsson

Professor i Energisystem Högskolan i Gävle


Debatt: Socialdemokraterna är åter på väg mot en vänsterflumpolitik

Det är numera sällan riktigt grundläggande frågor om grundförutsättningen för en god samhällsekonomi diskuteras på allvar i den politiska debatten, skriver Janerik Larsson, rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv

Foto:Claes-Göran Flinck

I en ledare i Dagens Industri (5 juli) tog Torun Nilsson fasta på det som verkligen behöver föras fram i debatten. I ledaren hette det bland annat att alla tjänar på att svensk politik återgår till ett mer rationellt samtal om skatter, incitament på arbetsmarknaden och villkor för kapital och arbete och lämnar de påhittade hoten mot demokratin.

I ledaren pekades på att Moderaterna måste ägna mer tid åt debatten om socialismen när det gäller skolan.

”Socialdemokraternas agitation fungerar som en dimridå för väljare som länge levt i omedvetenhet om företagandets villkor. Om inte dimman skingras blir det svårt både att lösa skolans problem och få fler att inse poängen med företagande.”

Denna dimma är kanske det största problemet för en god framtid för Sverige.

Rötterna finns lång tillbaka. Jag har arbetat på olika sätt med näringslivets opinionsbildning i mer än 40 år och vet att ett grundläggande problem varit och är den bristfällig kunskapen om marknadsekonomin. Ordet ”vinst” förknippas snarare med Postkodslotteriet än med den helt grundläggande faktorn för framgångsrikt företagande.

Jag minns hur Curt Nicolin, ordförande för Svenska arbetsgivarföreningens SAF, i början av 1980-talt grubblade över den svåra frågan hur man skulle få medborgarna att förstå att utan avkastning skulle inget företag överleva. Så uppenbart självklart men ändå så svårbegripligt för många.

I stället fick vi den långa, för företagsklimatet destruktiva debatten om fondsocialism. Löntagarfonderna skulle lösa problemet med vinsterna…

Socialdemokraternas kvardröjande syn på näringsliv och ägare är lika påtaglig idag som på 80-taet. Socialdemokratins historia har på detta område många synder. Först ströp de under sitt långa maktinnehav nästan svenskt företagande med höga ägarskatter och regleringar. Det var därför som Sverige hamnade i kris i början av 1990-talet, inte på grund av några korta borgerliga regeringsår som Magdalena Andersson påstod i sitt Almedalstal, påpekade DI i sin ledare.

När avregleringarna och dämpande av ägarskatterna skapat grund för svenskt entreprenörskap, fortsätter S att misstänkliggöra ägare och företagare. Andersson sa inte ett ord i sitt tal om snabbt växande kunskapsinnehåll och serviceföretag. I stället fortsatte hon att ihärdigt kritisera vinst i välfärden.

Nyckelordet är vinst. Detta ord är i sig Sveriges största framtidshot.

Men problematiken förvärrades under pandemin. Då framträdde statsmakterna som allas räddning. Näringslivet upplevdes tigga om pengar för att överleva.

Svenskt Näringsliv har i sitt program ”Reformer för stärkt konkurrenskraft – en reformagenda för nästa mandatperiod” pekat på kärnfrågan:

Den akuta krishanteringen under pandemin har lett till att extra ändringsbudgetar har blivit ett accepterat förfarande. Hittills har fler än tjugo sådana lagts fram av regeringen. I den exceptionella situationen var det både en nödvändig och en riktig politik, men det får inte etableras som den nya normen. Såväl beslutsfattare som väljare vet nu att det går att runda det finanspolitiska ramverket för att bekosta olika kortsiktiga utgiftsökningar. Risken blir då uppenbar att det etableras en ny praxis där det förväntas att politiker ska stå till buds med tillfälliga utbetalningar till olika grupper i samhället.

I vilken mån det som gjordes var en nödvändig och riktig politik får framtidens historiker fundera över, men att effekten varit just så oroande är uppenbart. Med den kursinriktningen är Sverige snabbt på väg mot en ny stor kris.

Många förväntar sig nu med rätta en stark borgerlig regering efter åtta år av politisk oordning men det är lika oroande om de borgerliga partierna inte talar klarspråk om näringslivets avgörande betydelse som att Socialdemokraterna åter är på väg mot en vänsterflumpolitik utan respekt för de insikter som funnit och finns inom viktiga fackliga organisationer som Unionen och IF Metall. Där vet man vad som krävs för inte bara bibehållen utan stärkt ekonomisk dynamik.

Förvirringen kring företagsvinster har skapat kriser förr i svensk historia och att Socialdemokraterna nu använder detta bottenlöst dåliga argument för att klamra sig kvar vid makten är djupt beklämmande.

Janerik Larsson

Journalist och författare, rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?