1515
Annons

Replik/taxonomin: stor fara med kommissionens förslag

Sverige måste verka kraftfullt och samfällt för att svensk industri ska ges förutsättningar att fortsätta klimatomställningen med bibehållen konkurrenskraft. 

Mattias Goldman och Johanna Lundgren Gestlöf rycker ut till försvar för EU:s taxonomi, DI debatt den 2 juni, med en brasklapp för hur processen har gått till. Företagen i Balanskommissionen är i grunden positiva till en taxonomi för hållbara investeringar, men det är just EU-kommissionens arbetsprocess som lett till att viktiga hållbarhetsinvesteringar i Sverige nu hotas. Det är både odemokratiskt och djupt oroande.   

När EU-kommissionen i slutet av april antog den nya taxonomin var det med nöd och näppe som bärande delar i den svenska klimatomställningen klassades som hållbara. Utkastet som presenterades i höstas skulle inneburit ett dråpslag mot flera svenska basnäringar, svensk konkurrenskraft och klimatarbete. Anpassningen av EU:s regelverk för att skynda på klimatomställningen fortsätter nu i högt tempo men det måste präglas av större öppenhet och bättre förankring med berörda näringar för att inte hota viktiga svenska intressen.      

Taxonomiförordningen antogs 1 juli 2020 men kriterierna som avgör vad som klassas som hållbart eller inte utarbetas i så kallade delegerade akter. Tanken är att förfarandet ska ge mer flexibilitet och bättre kunskap genom de expertgrupper som tar fram förslagen. Resultatet för svensk del visade sig i det närmaste vara det motsatta. 

Länge såg det ut som att många svenska företag, med verksamheter som i dagsläget i hög utsträckning är klassade som hållbara bland investerare, skulle diskvalificeras i den nya Taxonomin. Förslaget skulle slagit hårt mot svenskt skogs- och jordbruk, bioenergi och svensk vattenkraft – samtliga viktiga komponenter i Sveriges omställning mot fossilfritt. 

Även om det slutgiltiga förslaget som EU-kommissionen antog var bättre i många delar, innehåller det fortfarande skrivningar som i flera fall är mer långtgående än gällande direktiv och försvårar för flera näringar. 

Synen på bioenergi från skog och energigrödor riskerar att bli ett hinder för fortsatta investeringar. Taxonomin måste spegla Förnybarhetsdirektivet, förslaget om att mäta växthusgasutsläpp vid avgasröret måste tas bort liksom krav på ökad byråkrati och regelkrångel. Energigrödor borde uppmuntras, inte motarbetas. 

För vattenkraften finns det fortfarande oklarheter om hur de svepande kraven ska tolkas och om de är i linje med gällande lagstiftning som har utarbetats i demokratiska processer och anpassats till lokala förutsättningar under flera decennier. Vi förutsätter att det är kraven i EU:s ramvattendirektiv som gäller. Risken för dubbla standarder kan försena och fördyra nödvändiga investeringar och därmed få stora konsekvenser för hela det svenska energisystemet och klimatomställningen. Även infrastrukturen påverkas då endast delar av elnätet riskerar att klassas som hållbart trots elnätsföretagens anslutningsplikt, när elnäten i själva verket är en förutsättning för den gröna omställningen.

Det faktum att taxonomin genomförs via en s.k. delegerad akt, där transparens, påverkansmöjligheter och förankring är i det närmaste obefintlig jämfört med gängse demokratiska processer inom EU, bådar illa inför det fortsatta arbetet. Med begränsade möjligheter för medlemsländerna och Europaparlamentet att påverka kan resultatet därför med stort fog ifrågasättas ur ett grundläggande rättssäkerhetsmässigt och demokratiskt perspektiv.

Vi ser också en stor fara i att taxonomin bildar en ny generell standard, som får samma långtgående inverkan och effekt som lagstiftning. Redan nu ser vi att taxonomin ger avtryck på allt fler områden t.ex. gröna återhämtningsfonder, lokala och regionala klimatplaner, bankers kreditgivning och statliga kreditgarantier men även andra regelverk som statsstödsregelverk och miljödirektiv. 

Taxonomin kommer alltså inte enbart att påverka möjligheterna till finansiering för företag utan riskerar att spilla över till andra regelverk och lagstiftning samt deras tillämpningar, trots att det inte är syftet eller tillåtet med en delegerad akt. 

Senare i år ska EU-kommissionen presentera förslag på kriterier för ytterligare miljömål i taxonomiförordningen. För Balanskommissionens medlemmar är det avgörande att det fortsatta arbetet med taxonomin och andra processer som pågår för att anpassa EU:s regelverk präglas av större öppenhet och bättre förankring med berörda näringar för att inte hota viktiga svenska intressen. Sverige måste verka kraftfullt och samfällt för att svensk industri ska ges förutsättningar att fortsätta klimatomställningen med bibehållen konkurrenskraft. 

Alarik Sandrup, näringspolitisk chef, Lantmännen 

Anders Edholm, kommunikationsdirektör, SCA

Anton Steen, chef för samhällskontakter, Fortum

Henrik Bergström, chef för samhällskontakter, Ellevio

Henrik Sjölund, vd och koncernchef, Holmen 

Bolagen ingår i Balanskommissionen - www.balanskommissionen.se

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera