I debattartikeln ”Den utskällda reformen är egentligen en succé” ger AlphaCE:s VD Maria Mattsson Mähl sin syn på reformeringen av Arbetsförmedlingen och utmaningarna med utanförskap och långtidsarbetslöshet. Ansatsen är i grunden god. Vi håller med om att samhället behöver göra mycket mer för att bryta den oacceptabelt höga långtidsarbetslösheten. Det är ett slöseri, såväl för enskilda individer som för samhället, att 174 000 människor har varit arbetslösa mer än ett år. Men lösningen är inte privatiseringsreformen.
Det finns inte några belägg i forskningen för att privata aktörer skulle vara bättre på jobbförmedling än Arbetsförmedlingen eller för att privatiserade system skulle vara mer kostnadseffektiva för skattebetalarna, även om sifferövningarna från AlphaCE:s VD kan ge läsarna det intrycket.
Tvärtom riskerar privatiseringen av Arbetsförmedlingen att kosta oss dyrt. Anledningarna är uppenbara. En del av de skattemedel som avsätts för att hjälpa arbetslösa till jobb kommer, liksom i skolans värld, inte att användas till det de är avsedda, utan hamna i fickor på företagsägare, i många fall riskkapitalister. Dessutom kommer det privatiserade systemet att kräva omfattade kontroller för att fusk och oegentligheter ska motverkas.
Forskningen varnar för att resursstarka arbetssökande – de som är lättast att matcha till jobb och få ersättning för - kommer att prioriteras av matchningsbolagen, medan de som behöver mer stöd kommer att parkeras i passivitet. En utvärdering som hunnit göras av IFAU visar att det stöd som erbjöds de arbetssökande i pilotprojektet KROM både var otillräckligt och oprecist. De långtidsarbetslösa fick i genomsnitt enbart cirka 1,2 kontakter i månaden med sitt matchningsföretag. På senare tid har även personer som varit arbetslösa tre till fyra år anvisats till denna matchningstjänst. Var och en förstår att om du har varit arbetslös så länge är det en fullständigt otillräcklig nivå av stöd. Om det ens kan kallas stöd.
Vi ser även andra risker med ersättningssystemet för matchningstjänsten Rusta och matcha. Det är inte rimligt att det betraktas som ett acceptabelt resultat att pressa ut arbetslösa i vilket jobb som helst, även jobb som är långt under deras utbildningsnivå. Att resultatersättningen utgår redan efter fyra månaders sysselsättning, och dessutom oavsett anställningsform, visar att modellen inte är konstruerad för att bejaka en varaktig etablering på arbetsmarknaden. Rusta och matcha riskerar att aktivt premiera att kortvariga anställningar och arbetslöshet varvas och öppnar upp för oegentligheter, till exempel i form av skenanställningar.
”Matchningsproblemen beror framför allt på att de arbetssökandes kompetenser inte motsvarar de krav som ställs i platsannonserna.”
Flaggskeppet i reformen anses vara resultatersättningen som är olika beroende på hur nära arbetsmarknaden den arbetssökande anses stå. Men forskningen hittills kan inte se att arbetssökande delas in i nivåer utifrån deras avstånd till arbetsmarknaden. Dessutom visar forskningen att de arbetssökande får samma åtgärder oavsett nivå. Hela idén med att ge ersättning utifrån svårighetsgrad och insats är förfelad.
Matchningsproblemen beror framför allt på att de arbetssökandes kompetenser inte motsvarar de krav som ställs i platsannonserna. Många av de långtidsarbetslösa saknar de färdigheter som arbetsgivarna efterfrågar. Oavsett hur förmedlingsinsatserna konstrueras och vem som tillhandahåller dem löser de inte detta problem.
Det viktiga nu är att erbjuda arbetssökande, inte minst långtidsarbetslösa, åtgärder som vi vet fungerar för dem, oavsett ideologiska förtecken och egennytta. Då är utbildning och subventionerade anställningar de åtgärder forskningen i första hand pekar på som ger goda resultat. Låt oss fokusera på dem i stället för att med ideologiska skygglappar bestämma sig för att just en driftsform är den enkla lösningen på svåra problem.
Ursula Berge, samhällspolitisk chef Akademikerförbundet SSR
Adnan Habibija, arbetsmarknadspolitisk utredare LO
