1515
Annons

Replik: Juristernas kritik visar på fördelarna med kollektivavtal

DEBATT. Juristerna Sten Bauer och Margarita Kozlov kallar LAS-reformen för en ”blek politisk kompromiss”. Förmodligen inser de inte att deras debattinlägg kan läsas som en plädering för att fler företag ska teckna kollektivavtal, skriver German Bender, utredningschef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan.

German Bender, utredningschef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
German Bender, utredningschef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan

I en artikel på Di Debatt (1/7) skriver juristerna Sten Bauer och Margarita Kozlov att den historiska LAS-reformen som arbetsmarknadens parter förhandlat fram under hård politisk press från regeringen, Centern och Liberalerna, är ”en blek politisk kompromiss där organiserade företag ges en större möjlighet till flexibilitet än mindre och medelstora företag utan kollektivavtal”. 

Förmodligen inser de inte att deras debattinlägg kan läsas som en välargumenterad plädering för att fler företag ska teckna kollektivavtal. 

I artikeln går juristerna igenom ett antal punkter där parternas överenskommelse ger företag med kollektivavtal ökad flexibilitet, eftersom avsteg från vissa av de nya bestämmelserna i LAS ska kunna göras genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. 

Bland annat gäller det turordningsreglerna, nya regler för visstidsanställning och omreglering av sysselsättningsgrad (så kallad ”hyvling”) och arbetskraft från bemanningsföretag. 

LAS-överenskommelsen ger arbetsgivare som tecknar kollektivavtal själva, eller som ansluter sig genom att gå med i en arbetsgivareorganisation, större flexibilitet och handlingsutrymme än de arbetsgivare som väljer att inte teckna kollektivavtal.

Så långt stämmer Bauers och Kozlovs resonemang. Däremot verkar de omedvetna om att just den typen av skillnader (läs fördelar) för arbetsgivare som tecknar kollektivavtal är en feature – inte en bug. Eller, på ren svenska: det är själva poängen. Det gäller både den aktuella LAS-överenskommelsen och den historiska mycket framgångsrika svenska partsmodellen i vid mening.

Man ska nämligen vara medveten om att det sannerligen inte bara är den fackliga sidan som ser stora fördelar i den kollektivavtalsbaserade svenska partsmodellen. Hela nio av tio anställda i Sverige omfattas av kollektivavtal, även om andelen är lägre bland anställda på mindre företag. 

I en omfattande rapport från det näringslivsfinansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet (2018), redovisas en enkätundersökning bland 3 400 företag med anställda i privat sektor. 

Författarna, bland andra professorerna i nationalekonomi Lars Calmfors och Per Skedinger, konstaterar att ”den övergripande slutsatsen är att företagen i allmänhet har en förhållandevis positiv syn på kollektivavtalen” och att ”ett slående resultat är att företagen med kollektivavtal i mycket liten utsträckning håller med om negativa påståenden angående dessa.” 

Bland annat uppskattar företagen att kollektivavtal skapar ”ordning och reda” och ”leder till kostnadskontroll och minskade transaktionskostnader”. 

En förklaring till att företag väljer att inte teckna kollektivavtal kan enligt forskarna bakom rapporten vara att avtalen uppfattas minska flexibiliteten vad gäller anställningsvillkor - det vill säga precis det som Bauer och Kozlov nu påpekar att LAS-överenskommelsen skulle öka för de företag som väljer att teckna kollektivavtal. 

I dagarna har ännu ett fackförbund, Vision, anslutit sig till LAS-uppgörelsen, och fler kan tillkomma. 

Sannolikt kommer även många fler arbetsgivare att ansluta sig till kollektivavtal genom sin arbetsgivarorganisation för att ta del av de framförhandlade partslösningarna, inte bara för att de ökar deras egen flexibilitet utan även för att de ger deras anställda betydligt bättre villkor vad gäller omställning och vidareutbildning. 

Ett liknande mönster såg vi i början av coronapandemin, då många mindre tjänsteföretag valde att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation, eftersom parternas snabbt framförhandlade kollektivavtal gjorde det lättare för dem att ta del av de korttidsspermitteringsstöd som staten finansierar. 

Det är dock viktigt att notera att detta är ett frivilligt val – helt i linje med den svenska arbetsmarknadsmodellen, där självständiga parter förhandlar kring löner och villkor med begränsad statlig inblandning. 

Vare sig arbetsgivare eller arbetstagare är tvungna att gå med i en organisation som företräder dem, det står dem helt fritt att själva avgöra vad som är mest gynnsamt.

Men om det inte finns några fördelar för den som väljer att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation eller ett fackförbund, ja då faller ju hela modellen. Det inser säkert även juristerna på Baker McKenzie, som i sin artikel förtjänstfullt pekat på ett antal konkreta fördelar som företag med kollektivavtal kommer att åtnjuta.

German Bender

Utredningschef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan

Läs originalartikeln här och slutreplik från Margarita Kozlov och Sten Bauer här.

 

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera