Som väl insatta i EU:s kemikaliepolitik och processer är det svårt att inte studsa på de vilseledande argumenten som återfinns i IKEM:s debattartikel om regleringen av PFAS-kemikalier (DI 9/3).
Författarna beklagar sig över svensk kemikaliepolitik, vilken de uppfattar som alltför fokuserad på att minska kemikalierisker. Det är i sammanhanget viktigt att lyfta fram att vi inte har en egen svensk kemikaliereglering, utan att dessa beslut fattas på EU-nivå. Och det är inte Sverige som ensamt ligger bakom detta förslag, utan EU-kommissionen som i sin gröna giv åtagit sig att PFAS ska förbjudas i alla användningar utom de som kan anses samhällskritiska.
Utifrån detta åtagande har Nederländerna och Tyskland varit drivande, och i samarbete med Danmark, Sverige och Norge, tagit fram ett väl genomarbetat, kunskapstätt och omfattande förslag på begränsning av tillverkning och användning av PFAS.
I förslaget, som består av många tusen sidor, framgår tydligt den akuta situation vi har med PFAS i dag. Vi har haft stora utsläpp under lång tid av dessa kemikalier som inte bryts ner. Det har lett till ökande nivåer i miljön och i våra egna kroppar. Dessa nivåer ligger på gränsen, och allt oftare över gränsen, för de nivåer vi vet orsakar allvarliga hälsoproblem hos befolkningen. Cancer av olika slag, försämrat immunförsvar och minskad fertilitet är bara ett par exempel.
För varje dag som vi inte har en begräsning på plats fortsätter dessa halter att öka. År 2020 uppgick utsläppen av PFAS i EU till 75 000 ton. Utan en begränsning beräknas samma siffra vara 4,4 miljoner ton om 30 år. Utsläppen sker både från tillverkningen och användningen av den breda flora av produkter – textil, möbler, kosmetika, elektronik och många fler – där PFAS är tillsatt.
Förslagets bakgrundsrapport går minutiöst igenom alla de olika användningar av PFAS som är kända. Här har industrin haft många chanser, och har fortfarande möjlighet att bidra med kunskap. För samtliga av dessa användningar har rapportförfattarna tittat på utsläpp och vilka alternativ till PFAS som finns. I de fall de gjort bedömningen att alternativ saknas har de föreslagit undantag från begränsningen. Vissa användningar är undantagna under en viss tid, exempelvis komponenter i elektronik och laboratoriematerial. Andra, exempelvis den cancermedicin som författarna hänvisar till, är undantaget utan tidsbegränsning. Det blir därför missvisande när IKEM lyfter det som ett varnande exempel i sin artikel. Vi på ChemSec stöder helt att undantag från begränsningen kan vara motiverade, så som PFAS i cancermedicin, om inga alternativ finns.
IKEM menar i sin artikel att begränsningen kan leda till att vissa PFAS som används i kritiska applikationer kan bli svårare att komma över. Vi förstår oron för detta och uppmanar därför industrin att redan nu inleda den stora omställningen som substitution av PFAS innebär. Att fortsätta med business as usual är inte ett alternativ.
Det är inte bara EU-kommissionen, olika länders myndigheter och miljörörelsen som stöder ett PFAS-förbud. Även hos näringslivet finns många förespråkare för en striktare reglering. Vi på ChemSec har exempelvis samlat över hundra företag som stöder ett förbud av PFAS, däribland H&M, Ica, ClasOhlsson, Fjällräven, Dafo och MAX Burgers.
Även finansiella aktörer ställer sig kritiska till tillverkning och användning av PFAS. Som ett exempel på detta skrev i höstas 47 institutionella investerare, däribland AP1-4, Nordea, Swedbank och Handelsbanken, vilka gemensamt förvaltar tillgångar värda 80 000 miljarder kronor, ett gemensamt brev till de största kemibolagen i världen. De uppmanade där till en utfasning av PFAS, vilket de ser som en stor finansiell risk. 3M, en av världens största PFAS-producenter, förklarade nyligen att de ska sluta tillverka PFAS eftersom det inte längre är ekonomiskt hållbart.
En grön omställning kan inte ske om vi fortsätter att överskrida de planetära gränserna. Vi har en planetär trippelkris där effekterna av kemiska föroreningar, klimatförändringar och minskad biologisk mångfald förstärker varandra i en negativ spiral. Vi kan inte rättfärdiga ett fortsatt vidlyftigt och oansvarigt användande av extremt skadliga evighetskemikalier under flagg att vilja lösa klimatkrisen.
Vi kan vara stolta över att Sverige har agerat för att adressera en av vår tids stora ödesfrågor, även om det kan uppröra vissa ekonomiska särintressen.
Anne-Sofie Bäckar, verksamhetschef Internationella kemikaliesekretariatet, ChemSec
