Jacob Lundberg och Ellen Gustafsson på Timbro framför flera mycket viktiga punkter i sin debattartikel om reformer för elmarknaden. Teknikspecifika subventioner bör avskaffas, målet om förnybar elproduktion bör bytas ut till fossilfritt, vindkraftsvetot bör reformeras och det bör vara tillåtet att bygga kärnkraft på flera platser i Sverige än nuvarande tre. Det är alla viktiga reformer som skulle göra skillnad. Elmarknaden är det verktyg som i praktiken ska driva merparten av hela klimatomställningen och behovet av reformer är stort.
Men på en avgörande punkt anser jag att de har fel. Att dela in Sverige i ytterligare mindre elprisområden för att lokalt låta elpriset skjuta i höjden i syfte att attrahera investeringar är fel väg att gå. Det är en teoretiskt elegant modell som har fått viss spridning i akademiska kretsar men den har flera problem i verkligheten.
Det mest uppenbara problemet är en brist på folklig acceptans. Det uppfattas med rätta som orättvist att priset för exakt samma vara kan bli flera gånger högre på andra sidan kommungränsen. Sådana prisskillnader riskerar att undergräva förtroendet för hela elektrifieringsprojektet för de företag och konsumenter som råkar hamna på fel sida gränsen. Det ökar också prisvolatiliteten i områden med hög användning och liten produktion. I takt med att elektrifieringen slår igenom och samhället i alla dess delar bokstavligen går på el förväntar sig kunderna med rätta ett hyfsat förutsägbart och stabilt elpris som inte varierar kraftigt beroende på vädret.
Allvarligt är också att mindre elprisområden innebär en försämrad finansiell elhandel. Ökad fragmentering och sämre korrelation med det så kallade systempriset ökar kostnaderna för prissäkring för både kunder och producenter. Det innebär att kunder får svårare att skydda sig mot de allt mer volatila elpriserna.
Utmaningen med små prisområden är också att de blir mycket känsliga för den transmissionskapacitet som varje dag tilldelas marknaden av Svenska Kraftnät. Tilldelningen kan variera beroende på temperatur och status för produktionen i andra elområden. Dagar med hög transmissionskapacitet blir elpriset lågt och tvärtom. En elproducent har ingen kontroll över denna tilldelning och små prisområden skulle troligen kräva nya verktyg för hur denna risk hanteras.
Mindre prisområden är också en kraftig intervention i dagens investeringsklimat. Det finns en stor risk att den elproduktion som ligger utanför områden med kapacitetsbrist får kraftigt försämrad lönsamhet. Detta gäller såväl vattenkraften, kärnkraften och vindkraften. Många av de anläggningarna är både system- och samhällskritiska och en förtida avveckling skulle kunna få stora negativa konsekvenser.
Elprisområden ska också enligt gällande EU-direktiv ses över regelbundet. I takt med att flaskhalsar byggs bort eller ny elproduktion kommer på plats kan alltså elområdet göras om och då försvinner grundförutsättningen för hela investeringen. Det finns här en paradox. Små elområden blir betydligt känsligare för enskilda investeringar än stora elområden. När en investering i ett område väl kommer på plats kan det höga priset som låg till grund för investeringen helt försvinna. Den faktiska konsekvensen av mindre elområden är alltså en betydande risk för att investeringar som på en marknad med färre prisområden skulle ske på marknadsmässiga grunder skulle kräva omfattande subventioner för att alls bli av. Det är lite förvånande att just Timbro väljer att lyfta upp en modell som kan få den effekten.
Vad behöver då göras för att lösa de problem som finns på elmarknaden för att säkerställa att den blir det kraftfulla verktyg som krävs? På kort sikt behöver vi sätta ett mål om att istället minska antalet prisområden och kraftigt öka takten i att bygga bort de flaskhalsar som finns i elnätet. Vi behöver också prissätta alla de så kallade stödtjänster som idag inte får någon ersättning på marknaden men som är helt nödvändiga för leveranssäkerheten. Det skulle bromsa nedläggningen av ytterligare samhällskritisk elproduktion, för även om mycket fokus i debatten ligger på den nuvarande politiska inriktningen att avveckla kärnkraften, så innebär nuvarande modell att även ny kraftvärme och återinvesteringar i befintlig vattenkraft oftast är olönsamma.
För att få till förändringar på lång sikt tror vi att det är dags att på allvar utreda om dagens elmarknadsmodell är verktyget som kan möjliggöra den massiva elektrifiering vi nu står inför – en fördubblad elanvändning på mindre än 25 år. Dagens modell konstruerades för snart 30 år sedan i en tid då utmaningarna såg helt annorlunda ut. Klimatfrågan fanns inte på bordet och elmarknaden skulle framförallt förvalta och optimera det elsystem och överskott som byggdes upp på 70- och 80-talet. Nu behöver vi istället en marknadsmodell som åter ska driva nyinvesteringar så att elsystemet kan bli den möjliggörare den behöver vara om vi ska ha en chans att nå klimatmålet till 2045.
Simon-Erik Ollus, divisionschef för elproduktion, Fortum
