I flera år har siffror pekat på att en digitalisering av ekonomin och en utveckling av tjänstesektorn är det viktigaste för Europas konkurrenskraft. Det behövs en liberalisering av såväl den digitala dimensionen av den inre marknaden som en liberalisering av tjänstesektorn.
EU:s tjänstedirektiv, som ska öka friheten i den europeiska tjänstesektorn, klubbades för redan 15 år sedan, men trots det så går utvecklingen smärtsamt långsamt. Många länder struntar helt enkelt i reglerna och använder i stället sina egna särlösningar.
Regler som gäller i ett EU-land kan därför vara helt annorlunda i ett annat, vilket försvårar för företagen. När varor och tjänster blir allt mer sammankopplade får denna fragmentering av marknaden förödande resultat för europeiska företags konkurrenskraft.
Eftersom pandemin har inneburit en sådan strukturomvandling i vårt samhälle är det märkligt att dessa två ödesfrågor, digitaliseringen och den ökade tjänstesektorn, inte får mer uppmärksamhet. Inte minst då pandemin krävt en snabb digitalisering av hela samhället och visat på en hel del ojämlikheter mellan EU-länderna i infrastruktur, affärsmodeller och reglering.
Men det är knäpptyst. I stället hoppar allt fler på tåget som redan avgick för decennier sedan, och går mot ”återindustrialisering”.
Att svenska regeringen nu vill se en europeisk industristrategi är ett tecken på detta.
Idén är inte ny. EU-kommissionen har utlovat en strategi för den europeiska industrin som är anpassad efter den påverkan coronakrisen haft på ekonomin och näringslivet.
Det talas om ekonomisk och teknologisk suveränitet - att vi i EU ska, med stora offentliga satsningar, skapa vår egen teknik istället för att köpa av andra. Ett makalöst vägval för en union som lyckats växa sig starkt tack vare handelsutbyte och innovation, både internt och med resten av världen.
Just nu finns det knappast någon mer strategiskt viktig vara än vaccin. Men trots det ska vi akta oss för att peka ut läkemedelsindustrin eller skyddsutrustningsindustrin som sektorer vi vill göra helt europeiska.
När vi talar om europeisk motståndskraft och självförsörjning måste vi minnas att tillverkning inte tryggas bara för att vi flyttar hem den till Europa.
När coronakrisen drog igång var det de europeiska länderna som stängde sina gränser mot varandra. Vi klarade till sist tillgången på skyddsutrustning tack vare import från andra delar av världen.
Europas företag behöver enklare regler och bättre konkurrens på en marknad som inte byggs upp med subventioner. Vi kommer förlora om vi försöker konkurrera med Kina på Kinas villkor.
Och vi kommer att förlora om vi fortsätter ignorera de verkliga problemen på EU:s inre marknad: minskad konkurrens orsakad av hård reglering och olika ramverk som skapar trösklar för företag att ge sig in i leken.
Regeringen säger att de är benhårda i sitt försvar av öppenheten. Men det handlar inte bara om att fortsätta säga ja till frihandel, utan om hela EU:s ekonomiska modell.
Den modell som är byggd på fri konkurrens, öppna marknader och en tro på teknikneutralitet och att de bästa innovationerna vinner. Denna vision för EU har en allt mindre hejarklack.
Abir Al-Sahlani, Europaparlamentariker (C)
Emma Wiesner, Europaparlamentariker och ledamot i industri- och energiutskottet (C)
Läs debattartikeln från Ibrahim Baylan och Hans Dahlgren här.
