1515
Annons

Replik: EU hamnar på efterkälken med S gammalmodiga industripolitik

DEBATT. Hans Dahlgren (S) och Ibrahim Baylan (S) skriver på Di Debatt att en europeisk industristrategi måste förbättra våra möjligheter att möta kommande kriser. 

Vi håller med om att det behövs en aktiv politik för att ta oss ur den globala krisen och vi behöver bättre motståndskraft framöver, men förslagen från ministrarna är inte lösningen.

I stället behövs mer frihandel och öppenhet mot omvärlden, skriver Emma Wiesner och Abir Al-Sahlani, Europaparlamentariker (C).

EU-minister Hans Dahlgren (S)
EU-minister Hans Dahlgren (S)Foto:Wiktor Nummelin/TT

I flera år har siffror pekat på att en digitalisering av ekonomin och en utveckling av tjänstesektorn är det viktigaste för Europas konkurrenskraft. Det behövs en liberalisering av såväl den digitala dimensionen av den inre marknaden som en liberalisering av tjänstesektorn. 

EU:s tjänstedirektiv, som ska öka friheten i den europeiska tjänstesektorn, klubbades för redan 15 år sedan, men trots det så går utvecklingen smärtsamt långsamt. Många länder struntar helt enkelt i reglerna och använder i stället sina egna särlösningar. 

Regler som gäller i ett EU-land kan därför vara helt annorlunda i ett annat, vilket försvårar för företagen. När varor och tjänster blir allt mer sammankopplade får denna fragmentering av marknaden förödande resultat för europeiska företags konkurrenskraft.  

Eftersom pandemin har inneburit en sådan strukturomvandling i vårt samhälle är det märkligt att dessa två ödesfrågor, digitaliseringen och den ökade tjänstesektorn, inte får mer uppmärksamhet. Inte minst då pandemin krävt en snabb digitalisering av hela samhället och visat på en hel del ojämlikheter mellan EU-länderna i infrastruktur, affärsmodeller och reglering. 

Men det är knäpptyst. I stället hoppar allt fler på tåget som redan avgick för decennier sedan, och går mot ”återindustrialisering”. 

Att svenska regeringen nu vill se en europeisk industristrategi är ett tecken på detta.

Idén är inte ny. EU-kommissionen har utlovat en strategi för den europeiska industrin som är anpassad efter den påverkan coronakrisen haft på ekonomin och näringslivet. 

Det talas om ekonomisk och teknologisk suveränitet - att vi i EU ska, med stora offentliga satsningar, skapa vår egen teknik istället för att köpa av andra. Ett makalöst vägval för en union som lyckats växa sig starkt tack vare handelsutbyte och innovation, både internt och med resten av världen.

Just nu finns det knappast någon mer strategiskt viktig vara än vaccin. Men trots det ska vi akta oss för att peka ut läkemedelsindustrin eller skyddsutrustningsindustrin som sektorer vi vill göra helt europeiska. 

När vi talar om europeisk motståndskraft och självförsörjning måste vi minnas att tillverkning inte tryggas bara för att vi flyttar hem den till Europa. 

När coronakrisen drog igång var det de europeiska länderna som stängde sina gränser mot varandra. Vi klarade till sist tillgången på skyddsutrustning tack vare import från andra delar av världen.

Europas företag behöver enklare regler och bättre konkurrens på en marknad som inte byggs upp med subventioner. Vi kommer förlora om vi försöker konkurrera med Kina på Kinas villkor. 

Och vi kommer att förlora om vi fortsätter ignorera de verkliga problemen på EU:s inre marknad: minskad konkurrens orsakad av hård reglering och olika ramverk som skapar trösklar för företag att ge sig in i leken.

Regeringen säger att de är benhårda i sitt försvar av öppenheten. Men det handlar inte bara om att fortsätta säga ja till frihandel, utan om hela EU:s ekonomiska modell. 

Den modell som är byggd på fri konkurrens, öppna marknader och en tro på teknikneutralitet och att de bästa innovationerna vinner. Denna vision för EU har en allt mindre hejarklack.

Abir Al-Sahlani, Europaparlamentariker (C)

Emma Wiesner, Europaparlamentariker och ledamot i industri- och energiutskottet (C)

Läs debattartikeln från Ibrahim Baylan och Hans Dahlgren här.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera