1515
Annons

Replik: Den grönblå majoriteten elektrifierar Stockholm

På Di Debatt 15/1 gör Emelie Bjuggren (S) sitt bästa för att så tvivel kring Stockholms stads arbete för elektrifiering. Det är ingen enkel uppgift. Den grönblå majoritetens samarbete med energi- och mobilitetsbranschen är resultatet av genomtänkt politik.

Den grönblå majoritetens insatser för elektrifiering är historiskt ambitiösa. Det är klart att oppositionen blir nervös, skriver Anna König Jerlmyr (M) och Daniel Hellden (MP).
Den grönblå majoritetens insatser för elektrifiering är historiskt ambitiösa. Det är klart att oppositionen blir nervös, skriver Anna König Jerlmyr (M) och Daniel Hellden (MP).Foto:Fredrik Sandberg/TT

Socialdemokraternas kritik bygger i hög utsträckning på en oro för elnätets leveransförmåga. Stockholms snabba elektrifiering av fordonsflottan kräver mycket riktigt elektricitet – i synnerhet i form av ökad överföringskapacitet. Det är lyckligtvis ingen nyhet.

I frågan om laddinfrastruktur är det som kallas för lastbalansering helt centralt. Med hjälp av smarta laddstolpar kan befintlig elkapacitet balanseras mellan olika bilar och prioriteras till de fordon som har störst behov. Genom vehicle-to-grid-system kan fulladdade bilar i sin tur hjälpa till att ladda andra fordon och stabilisera nätet. 

För att främja nya affärsmodeller och smartare elnät måste Sveriges ellagstiftning bli mer tillåtande. Bland annat behöver det bli möjligt att långsamladda bilar i redan befintliga installationer, till exempel genom att ansluta laddinfrastruktur till belysningsnätet. Förslag till sådana lagändringar väntar just nu på Anders Ygemans (S) bord.

För att förebygga effektbrist i ett bredare perspektiv bedriver det grönblå styret politik för att producera mer lokal energi och effektivisera energianvändningen i Stockholm. Planeringen är i full gång av ett nytt utsläppsfritt kraftvärmeverk i Lövsta. De närmaste tre åren ska vi även fördubbla stadens produktion av solel. Stockholm badar i grön energi.

Vid större renoveringar av stadens fastigheter passar vi på att energieffektivisera dem och med smarta digitala verktyg gör vi det lättare att minska energiförbrukningen. Nya tekniker möjliggör även lagring av överskottsel, exempelvis från en byggnads solceller. Ju bättre vi använder Stockholms energi, desto enklare blir elektrifieringen.

För att ytterligare minska belastningen på elnätet jobbar vi ihärdigt med att fasa över fastigheter i stadens bestånd från elvärme till fjärrvärme. Bland nybyggnationen i staden ansluter hela 95 procent till fjärrvärmenätet. Socialdemokraternas påstående om att vi aktivt skulle främja el för uppvärmning går inte att ta på allvar.

Kanske består den verkliga politiska skillnaden i att den grönblå majoriteten bejakar en innovativ energipolitik. Vi vill fortsätta att utveckla framtidens byggande och klimatsmarta lösningar där såväl solenergi som andra energilösningar testas på plats. Klimatet vinner knappast på att Stockholm helt låser fast sig i en enskild grön energilösning.

Bjuggren (S) avslutar sin text med att slå ett slag för att börja mäta använd energi istället för köpt energi. Problemet är att Boverket och SKR såväl som stadens egna experter konstaterar att det idag inte finns något precist sätt att mäta använd energi, utan att behöva göra omfattande antaganden. Det skulle Socialdemokraterna veta, om de på allvar var engagerade.

Ingen är intresserad av att köpa grisen i säcken. När marknadsledande företag ingår samarbeten med oss är det för att vi förmår leverera. Den grönblå majoritetens insatser för elektrifiering är historiskt ambitiösa. Det är klart att oppositionen blir nervös.

Anna König Jerlmyr (M), finansborgarråd Stockholms stad

Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd Stockholms stad


Debatt: Inga snabbspår in i Nato, vare sig nu eller då

Efter generalsekreterare Jens Stoltenberg besök i Helsingfors och Stockholm kan vi återigen konstatera: något snabbspår in i Nato blev det inte för Sverige och Finland. Och några sådana har det heller aldrig funnits i försvarsalliansens långa historia, skriver docenten Ann-Sofie Dahl. 

Foto:Henrik Montgomery/TT

Stoltenbergs löfte om ett snabbspår var förvisso välment, en välvillig gest för att visa de båda nordiska partnerländerna att de var varmt välkomna att ta det stora steget till medlemskap. Men något särskilt lyckat budskap har det inte varit. Framför allt som det lätt kunde missförstås som ett löfte om att Sverige och Finland skulle bli medlemmar mer eller mindre från en dag till en annan. 

Att det som Stoltenberg avsåg var en raskt avklarad behandling av ansökningarna i Nato:s högsta beslutande organ, North Atlantic Council (Nac), och den Membership Action Plan som föregår ett sådant beslut, kunde ju knappast förmodas vara allmänt känt i folkdjupet. 

Eller för den del att det beslutet följs av en ratificeringsprocess i samtliga medlemsländers parlament – 30 stycken – och att det är en process som tar den tid det tar, även för de mest kvalificerade kandidatländerna. 

Den processen kan ingen, inte heller generalsekreteraren, snabba på, hur gärna han än vill.

Nu lär själva ratificeringen faktiskt ändå gå lite fortare än vanligt, när det väl är dags. Flera Natoländer har redan förberett ratificeringen i sina parlament så att det rätt omgående kan klaras av den dag beslutet att bjuda in Sverige och Finland är fattat i Bryssel. 

Stoltenbergs tal om ett snabbspår var också olyckligt eftersom ett sådant löfte ju förutsätter en detaljerad insikt i ansökarländernas relationer till samtliga Natoländer. Och riktigt hur nära de svenska kontakterna med kurderna i verkligheten är lär inte ha varit allom bekant, inte ens här hemma. 

Förutom i Ankara, vill säga.  

Sverige får nu betala priset för den S-märkta ”moraliska stormaktens” gullande med allehanda revolutionära rörelser runt om i världen. Det förnyade avtalet med den kurdiska kommunistvilden, Amineh Kakabaveh, har förstås inte heller gjort det minsta för att underlätta den svenska ansökan. 

Dessutom är det nu uppenbart att den svenska ansökan inte alls förberetts lika väl som den finländska. I Helsingfors rivstartade president Sauli Niinistö – sedan länge känd som en varm Natovän – närmandet till Nato redan vid nyår, efter den ryske presidentens ultimatum till västvärlden.

Tillsammans med statsminister Sanna Marin tog Niinistö därefter systematiskt kontakt med Natoländernas huvudstäder för att försäkra sig om stöd för en finländsk ansökan. I Stockholm började stats- och utrikesministern på allvar höra sig för om stödet hos kollegerna runt om i Europa och Nordamerika först rätt sent i processen.  

Medan den finländska ansökan alltså var grundligt och väl förberedd blev den svenska därför mer av ett hastverk, med de följder och förseningar som vi ser i dag. En blick i historieboken avslöjar å andra sidan att det alltid brukar ta ett tag när Nato utvidgas, som har skett i flera omgångar under årens lopp. 

De tolv grundarländer som samlades i den amerikanska huvudstaden en vårdag 1949 för att underteckna The Washington Treaty utökades redan tre år senare med ytterligare två medlemmar. 

Med Grekland och Turkiet som nya medlemmar stärkte Nato den geostrategiskt viktiga sydöstra flanken och blockerade samtidigt den kommunistiska expansionen i södra Europa. Den strategiska nyckelpositionen är en avgörande förklaring till Turkiets ställning i försvarsalliansen, trots att Erdogan flyttat sitt land allt längre bort från Nato:s krav på demokrati och rättsstat.

Ytterligare tre år senare inkluderades även Västtyskland, på villkoret att landet aldrig någonsin skulle skaffa egna kärnvapen. Sen blev det en lång paus innan Spanien upptogs som ny medlem 1982, sju år efter att generalissimon Francisco Franco hade lämnat jordalivet.   

Den ursprungliga kärntruppen på 12 länder – däribland våra nordiska grannar Danmark, Norge och Island – hade därmed utökats till 16. Det var så Nato:s medlemskrets såg ut när budet kom i november 1989 att Berlinmuren hade kollapsat. 

Alla bedömare var dock inte lika övertygade om att Nato hade en roll att spela i denna nya fria värld utan det existentiella Sovjethotet. Och överraskningen var stor, milt sagt, när de forna Warszawapaktsländerna formligen rusade mot Nato:s dörr i hopp om att bli insläppta i värmen hos den tidigare fienden.

Det var vare sig Nato eller USA redo för. Den första lösningen blev därför Partnership for Peace (PfP) 1994, en elegant kringmanöver för att skjuta upp frågan om en utvidgning österut. De allra första att gå med i det nya samarbetet var faktiskt de allianslösa Sverige och Finland, dock utan några som helst ambitioner på medlemskap för egen del.

Fem år senare ägde den första utvidgningen efter kalla krigets slut rum när de tre Visegradstaterna– Polen, Ungern och Tjeckien – blev medlemmar. Det var en utvidgning som i första hand drevs av Tyskland, som gärna såg att Nato:s gräns flyttades österut. 

Lika pigga på en fortsatt utvidgning var tyskarna däremot inte; tvärtom. Den stora big bang 2004 till hela sju nya länder drevs istället i stor grad av lilla Danmark, framför allt utvidgningen till de tre små sårbara baltiska länderna. 

Att de blev medlemmar, tack vare de danska insatserna, ska vi vara tacksamma för i dag.  

Därpå följde en ny runda 2009 till Kroatien och Albanien, följt av Montenegro 2017 – en utvidgning som bland annat föregicks av ett ryskt kuppförsök. Och så 2020 till det 30:e medlemslandet Nordmakedonien, vars medlemskap i åratal blockerats av Grekland som har en provins med just namnet Makedonien.

Bakom alla dessa utvidgningar ligger mycket svett och ofta tårar men till slut har det ändå lyckats. 

Så blir det också så småningom när medlemskretsen utökas från 30 till 32 med Nato:s främsta partnerländer, Sverige och Finland, i den strategiskt centrala Östersjöregionen.

Men något snabbspår har det då inte varit frågan om.

 

Ann-Sofie Dahl 

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Senaste boken, ”Nato. Historien om en försvarsallians i förändring” utkom under våren i en ny och uppdaterad utgåva (Historiska Medias förlag, Lund). 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?