En viktig men förbisedd del i diskussionen om vårt samhälle efter coronapandemin rör den offentliga sektorn. Jag har i mina olika positioner inom regeringen, förvaltningen och fackföreningsrörelsen alltid betonat vikten av en stark såväl statlig som kommunal förvaltning. Men stark och stor behöver inte vara synonymer. Jag är rädd för att vi nu hamnat i en situation där storleken försvagar snarare än stärker förvaltningen. Vi behöver ställa oss två frågor. För det första: Finns det anledning att misstänka att effektivitetsbrister inom den statliga förvaltningen har försvårat hanteringen av denna kris? Och för det andra: Finns det anledning att misstänka att effekterna av krisen kommer att försvåra förvaltningens framtida förmåga att effektivt sköta sina viktiga uppgifter?
När det gäller den första frågan är det inte svårt att i dag hålla med vår socialminister Lena Hallengren om att det var ett misstag att skrota våra beredskapslager. Bred politisk enighet rådde om detta beslut när det togs, men det är klart att en svällande och allt mer ekonomiskt betungande myndighetssfär bidrog till beslutet. Någonstans måste det skäras och försvarsrelaterade frågor var under en tid mer av budgetregulator än katastrofskydd.
Den andra frågan är viktigare, och än enklare att besvara. När krisen är över, statens skattkista tom och belåningen ökar, kommer det inte att finnas pengar till det som samhället vill prioritera: polisen, när otryggheten övergår från att vara virus- till brottsrelaterad; den civila beredskapen, när det öppna samhället möter nya hot; det militära försvaret, när Ryssland kommer närmare och USA bygger protektionistiska murar; klimatet som kräver mer varaktiga samhällsförändringar än ändrade resmönster till följd av en pandemi.
Därför står vi inför ett val mellan att enbart reglera detta via skattehöjningar eller att hålla ner dessa, ändå ofrånkomliga, skattejusteringar genom att också genomföra en genomgripande effektiviseringsreform av våra statliga och regionala/kommunala förvaltningar. Skattevägen är inte så tilltalande då den närmast till hands liggande lösningen, höjda kapitalskatter, slår mot just de företag som regeringen sökt medel i statskassans alla skrymslen och vrår för att rädda, och en höjning av inkomstskatterna drabbar precis de yrkesarbetande som samma regering just sökt rädda med permitteringsstödet. Samtidigt är vårdens behov av ökade resurser ofrånkomliga, även om det också där i normala belastningssituationer finns flaskhalsar. Inte minst finns mycket att göra när det gäller vården och AI-utvecklingen.
Men vi är likafullt, enligt mitt förmenande, i ett överhängande behov av en stor, genomgripande, förvaltningsreform. Magdalena Andersson såg sig redan 2014, före valet förvisso, redo att spara 10 miljarder kronor på de statliga myndigheterna. Jag tror att man nu tvingas sätta ribban betydligt högre.
Vi har i dag cirka 340 myndigheter under regeringen. Av dessa har 140 färre än 50 anställda. De små myndigheterna kostar mest, per årsarbetskraft, det vet vi efter Statskontorets utredning ”Kostnaden för små myndigheter” (Dnr 2017/229-5).
Effektiviserar vi bort de minsta, inte genom att lägga ned hela verksamheten utan genom att föra in den under större myndigheters paraply, så vore mycket vunnet. Rymdstyrelsen, Fastighetsmäklarinspektionen, Konstnärsnämnden, Statens centrum för arkitektur och design, och allt vad de heter, inte behöver de alla vara en egen myndighet.
Sammanslagningarna skulle då också innebära att ett antal myndighetschefer, generaldirektörer och liknande, kunde avpolletteras, en åtgärd som inte har något egenvärde, men som även den skulle medföra betydande besparingar. Och även om staten tar hand om sina trotjänare, en sympatisk åtgärd med den vanvördiga beteckningen ”elefantkyrkogård”, så genererar myndighetsrensningen på sikt en påtaglig lättnad på löneutbetalningssidan.
Mer än så måste göras. Bara kostnaden för statsförvaltningens it-verksamhet uppgår till 30 miljarder kronor om året. Och det beror på att alla arbetar som egna solitärer. Vissa steg i denna riktning har tagits, men de är stapplande och utan styrsel. Ska effektiviseringen bli verklighet måste regeringen börja peka med hela handen och visa vad den vill.
Våra nordiska grannländer har kommit betydlig längre i detta, exempelvis Finland som beroende på en långvarig kostnadskris har varit tvungen att effektivisera sin statsförvaltning genom att centralisera bland annat it- och övrig administration.
Lägger du till detta även kommunerna, med sammantaget en miljon anställda, där varje kommun har sitt eget system, så finns här en enorm effektiviseringspotential. Vi har den kommunala självstyrelsens begränsningar, men det finns metoder för Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, att hantera detta på ett både rättssäkert och effektivt sätt, om den politiska viljan finns.
De försök som hittills har gjorts för att effektivisera förvaltningen har inte fått tillräckligt starkt genomslag. Om förvaltningen framöver ska klara av sina huvuduppgifter måste den både bantas och effektiviseras. Finansministern anser att 10 miljarder kronor kan sparas inom statsförvaltningen. Jag menar att om vi till detta ser över de effektiviseringsmöjligheter som finns på den kommunala nivån är det inte orimligt att sätta ribban betydligt högre, kanske till och med sikta på en dubblering. Vad som krävs är en sammanhållen förvaltningsreform utifrån tydliga politiska mål och med ett samordnat genomförande.
Björn Rosengren
TCO-ordförande 1982-1994, Landshövding i Norrbotten 1995-1998, Näringsminister (S) 1998-2002
