1515
Annons

Rejäl förvaltningsreform är nödvändig krisåtgärd

DEBATT. Vi är i ett överhängande behov av en förvaltningsreform. De försök som hittills gjorts för att effektivisera förvaltningen har inte fått tillräckligt starkt genomslag. Om förvaltningen framöver ska klara av sina huvuduppgifter måste den både bantas och effektiviseras, skriver tidigare näringsministern Björn Rosengren.

REFORMBEHOV. När krisen är över kommer det inte att finnas pengar till det som samhället vill prioritera, skriver Björn Rosengren.
REFORMBEHOV. När krisen är över kommer det inte att finnas pengar till det som samhället vill prioritera, skriver Björn Rosengren.

En viktig men förbisedd del i diskussionen om vårt samhälle efter coronapandemin rör den offentliga sektorn. Jag har i mina olika positioner inom regeringen, förvaltningen och fackföreningsrörelsen alltid betonat vikten av en stark såväl statlig som kommunal förvaltning. Men stark och stor behöver inte vara synonymer. Jag är rädd för att vi nu hamnat i en situation där storleken försvagar snarare än stärker förvaltningen. Vi behöver ställa oss två frågor. För det första: Finns det anledning att misstänka att effektivitetsbrister inom den statliga förvaltningen har försvårat hanteringen av denna kris? Och för det andra: Finns det anledning att misstänka att effekterna av krisen kommer att försvåra förvaltningens framtida förmåga att effektivt sköta sina viktiga uppgifter?

När det gäller den första frågan är det inte svårt att i dag hålla med vår socialminister Lena Hallengren om att det var ett misstag att skrota våra beredskapslager. Bred politisk enighet rådde om detta beslut när det togs, men det är klart att en svällande och allt mer ekonomiskt betungande myndighetssfär bidrog till beslutet. Någonstans måste det skäras och försvarsrelaterade frågor var under en tid mer av budgetregulator än katastrofskydd.

Den andra frågan är viktigare, och än enklare att besvara. När krisen är över, statens skattkista tom och belåningen ökar, kommer det inte att finnas pengar till det som samhället vill prioritera: polisen, när otryggheten övergår från att vara virus- till brottsrelaterad; den civila beredskapen, när det öppna samhället möter nya hot; det militära försvaret, när Ryssland kommer närmare och USA bygger protektionistiska murar; klimatet som kräver mer varaktiga samhällsförändringar än ändrade resmönster till följd av en pandemi.

Därför står vi inför ett val mellan att enbart reglera detta via skattehöjningar eller att hålla ner dessa, ändå ofrånkomliga, skattejusteringar genom att också genomföra en genomgripande effektiviseringsreform av våra statliga och regionala/kommunala förvaltningar. Skattevägen är inte så tilltalande då den närmast till hands liggande lösningen, höjda kapitalskatter, slår mot just de företag som regeringen sökt medel i statskassans alla skrymslen och vrår för att rädda, och en höjning av inkomstskatterna drabbar precis de yrkesarbetande som samma regering just sökt rädda med permitteringsstödet. Samtidigt är vårdens behov av ökade resurser ofrånkomliga, även om det också där i normala belastningssituationer finns flaskhalsar. Inte minst finns mycket att göra när det gäller vården och AI-utvecklingen.

Men vi är likafullt, enligt mitt förmenande, i ett överhängande behov av en stor, genomgripande, förvaltningsreform. Magdalena Andersson såg sig redan 2014, före valet förvisso, redo att spara 10 miljarder kronor på de statliga myndigheterna. Jag tror att man nu tvingas sätta ribban betydligt högre.

Vi har i dag cirka 340 myndigheter under regeringen. Av dessa har 140 färre än 50 anställda. De små myndigheterna kostar mest, per årsarbetskraft, det vet vi efter Statskontorets utredning ”Kostnaden för små myndigheter” (Dnr 2017/229-5).

Effektiviserar vi bort de minsta, inte genom att lägga ned hela verksamheten utan genom att föra in den under större myndigheters paraply, så vore mycket vunnet. Rymdstyrelsen, Fastighetsmäklarinspektionen, Konstnärsnämnden, Statens centrum för arkitektur och design, och allt vad de heter, inte behöver de alla vara en egen myndighet.

Sammanslagningarna skulle då också innebära att ett antal myndighetschefer, generaldirektörer och liknande, kunde avpolletteras, en åtgärd som inte har något egenvärde, men som även den skulle medföra betydande besparingar. Och även om staten tar hand om sina trotjänare, en sympatisk åtgärd med den vanvördiga beteckningen ”elefantkyrkogård”, så genererar myndighetsrensningen på sikt en påtaglig lättnad på löneutbetalningssidan.

Mer än så måste göras. Bara kostnaden för statsförvaltningens it-verksamhet uppgår till 30 miljarder kronor om året.  Och det beror på att alla arbetar som egna solitärer. Vissa steg i denna riktning har tagits, men de är stapplande och utan styrsel. Ska effektiviseringen bli verklighet måste regeringen börja peka med hela handen och visa vad den vill. 

Våra nordiska grannländer har kommit betydlig längre i detta, exempelvis Finland som beroende på en långvarig kostnadskris har varit tvungen att effektivisera sin statsförvaltning genom att centralisera bland annat it- och övrig administration.

Lägger du till detta även kommunerna, med sammantaget en miljon anställda, där varje kommun har sitt eget system, så finns här en enorm effektiviseringspotential. Vi har den kommunala självstyrelsens begränsningar, men det finns metoder för Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, att hantera detta på ett både rättssäkert och effektivt sätt, om den politiska viljan finns.

De försök som hittills har gjorts för att effektivisera förvaltningen har inte fått tillräckligt starkt genomslag. Om förvaltningen framöver ska klara av sina huvuduppgifter måste den både bantas och effektiviseras. Finansministern anser att 10 miljarder kronor kan sparas inom statsförvaltningen. Jag menar att om vi till detta ser över de effektiviseringsmöjligheter som finns på den kommunala nivån är det inte orimligt att sätta ribban betydligt högre, kanske till och med sikta på en dubblering. Vad som krävs är en sammanhållen förvaltningsreform utifrån tydliga politiska mål och med ett samordnat genomförande.

Björn Rosengren

TCO-ordförande 1982-1994, Landshövding i Norrbotten 1995-1998, Näringsminister (S) 1998-2002

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från HuaweiAnnons

Så ska samverkan och innovation lösa klimatutmaningen

Drygt 98 procent av den el som produceras i Sverige är fossilfri. Men i takt med klimatomställningen ökar också vårt energibehov kraftigt. Det innebär en stor utmaning – men också en möjlighet att tänka nytt och innovativt.

Teknik kan förändra världen och driva den gröna omställningen framåt. Men då behövs fler samarbeten och möjligheter att diskutera och utväxla erfarenheter. Därför arrangerade Huawei ”Green Summit 2022” i Stockholm i början av juni. Målet var att i en svensk kontext skapa långsiktiga möjligheter till nya innovativa lösningar på miljöproblemen.

Under en förmiddag diskuterade representanter från politik, myndigheter, näringsliv och akademi klimatutmaningarna ur olika perspektiv. Tekniska lösningar och innovationer från flera branscher lyftes fram och representanter från solenergibranschen berättade om hur utvecklingen där går i rasande takt med hjälp av ny smart teknik. 

Debatter och diskussioner

Publiken fick också höra om gröna startups vars syfte är att genom innovation bidra till minskade utsläpp. Ett exempel är Plaant, som har utvecklat ett smart växthus för inomhusbruk – utan jord. Därtill fanns myndighetssverige representerat genom Energimyndigheten som berättade om det växande elbehovet och vad som behövs för att Sverige ska klara den nya elektrifieringsvågens behov. 

Under ett panelsamtal enades representanter från Energimyndigheten, Huawei och Plaant att Sverige generellt sett har ett bra utgångsläge för att nå våra gemensamma hållbarhetsmål. Vi behöver dock rikta blicken mot framtiden. Att Sverige i dag ligger i framkant ska inte tas för givet. Det paneldeltagarna önskade från regeringen var att digitalisering ska bli en topprioritet eftersom en ökad digitalisering kan bidra till att bemöta många av de utmaningar vi står inför. Därtill önskades tydligare mål och ett skiftat fokus, bort från samhällets intressekonflikter till ett ökat samarbete vad gäller behovet av olika typer av energislag.

Sätter bollen i rullning 

Målet med dagen var att skapa förståelse för hur teknik och innovationer kan bidra till att lösa många av de utmaningar som finns för att Sverige ska nå de högt uppsatta klimatmål som regeringen beslutat om. 

Under Green Summit diskuterade talarna också hur vi tillsammans kan driva på hållbar innovation från den snabbt växande solenergisektorns perspektiv. Talare från Soltech Energy Solutions, branschorganisationen Svensk Solenergi, CheckWatt och hållbarhetskonsultbyrån Ethos berömde Sveriges goda klimat för entreprenörer. 

Dock framfördes synpunkter på politikens beslutsförmåga när det kommer till prioriteringar av miljöfrågor och det är ett hinder för nya innovativa företag. Ett exempel som lyftes var trubbiga miljöprövningar som istället för att se till energibehovet på systemnivå begränsar de aktörer som har gröna och innovativa lösningar för att bidra till att skapa en grön och hållbar energiproduktion.

 

Världsledande inom teknik för solenergi 

Det var första gången Huawei arrangerade Green Summit i Sverige och tanken är att plattformen ska växa till att bli en allt större arena för samarbeten. Planen är att arrangera motsvarande konferenser i Norge och Finland senare i år. 

– Den här typen av arena saknas i dag, så det var väldigt värdefullt. Här träffades myndigheter, politiker, näringsliv, innovatörer och entreprenörer – vi delade åsikter och erfarenheter och diskuterade de hinder som finns på ett öppet sätt. Jag fick flera nya insikter och är mycket nöjd, säger Christoffer Caesar, CEO på Soltech Energy Solutions. 

De flesta kanske förknippar Huawei med mobiltelefoner och nätverksutrusning, men företaget är också ett av världens ledande inom teknik för solenergi. Huawei driver redan i dag flera olika innovationsprojekt tillsammans med Soltech Energy Solutions. Bland annat har Soltech tagit hjälp av Huaweis lösning för batterilagring av energi på sin laddstation för Scanias ellastbilar. Laddplatsen ska minska de långa laddningstider som hittills bromsat en ökad användning av elektrifierade fordon.  

Öppnar för fler samarbeten

Under eventet presenterades dessutom Soltech Energy Solutions som Huaweis strategiska partner inom affärsområdet Digital Power. De två företagen har nyligen påbörjat ett ytterligare samarbete för att fortsätta driva utvecklingen inom solenergi och smarta energilösningar.

– Vi är imponerade över Huaweis höga innovationsnivå och kvalitén i deras produkter och lösningar. Med detta samarbete kan vi dra nytta av varandras styrkor och skapa ett ännu bättre erbjudande i den svenska solenergibranschen, säger Christoffer Caesar. 

Ytterligare några av Huaweis samarbeten i Norden är bland annat ett med det innovativa solcellsföretaget GruppSol, som bygger VillaZero – Sveriges första koldioxidneutrala villa. 

Med samarbetspartners har Huawei också utvecklat en innovativ AI-lösning för att i norska älvar sortera ut och stoppa invasionen av puckellax som utgör ett stort hot mot den lokala faunan. Förhoppningen är att Green Summit ska bidra till fler samarbeten.  

– Under dagen samlade vi många olika kompetenser och aktörer. Vi hoppas att det kan öppna upp för fler samverkans- och innovationsprojekt. Den kraften är avgörande för att skapa ett hållbart samhälle, säger Kenneth Fredriksen.

Mer från Huawei

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Huawei och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera