En akut migrationskris, liknande hösten 2015, kan vara på väg. Den gången vidtog Sverige drastiska åtgärder; gränskontroller infördes; den tillfälliga lagen om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd stiftades. Men det var inte våra egna åtgärder som var avgörande, utan att Turkiet, efter en överenskommelse med EU, stängde gränsen för asylsökande till EU.

Turkiet har nu öppnat gränsen. Det innebär en tydlig risk för en återgång till läget 2015. Grekland säger sig vilja hålla EU:s yttre gräns. EU:s gränsbevakningsmyndighet hjälper till. Men vad händer om Grekland misslyckas, eller ändrar sig, och åter släpper igenom migrantströmmarna? Vad händer om övriga länder längs Balkanrutten gör likadant, så att ”situationen kan liknas vid att Sverige har landgräns mot Turkiet”, som Migrationsverkets generaldirektör beskrev läget i oktober 2015? Vad händer i vår, när vädret blir bättre över Medelhavet, och det blir lättare att färdas med båt?

Vi kan hoppas att EU lyckas blidka Erdogan, så att han stoppar migrantströmmen, och att Grekland lyckas hålla gränsen. Men krisberedskap måste kännetecknas av att man hellre agerar i onödan, än en gång för lite. Skulle brandkåren aldrig rycka ut förrän man är helt säker på att det brinner, så lär man komma fram till många övertända hus.

Regeringen måste göra ett antal saker nu, för att inte upprepa de fatala misstag som begicks 2015. Att stå bakom, och bistå, Greklands strävan att hålla gränsen är självklart, men räcker inte.

Statsministern och regeringen måste visa ledarskap. Ett allvarligt misstag 2015 var att regeringen väntade på att någon annan, till exempel Polisen eller Migrationsverket, skulle tala om vad som behövde göras. Trots det uppenbart ohållbara läget, hänvisade regeringen gång på gång till att den inte hade fått någon begäran om att införa gränskontroller.

Hösten 2015 agerade regeringen först när Moderaterna tog initiativ till samtal. Avgörande var att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, förmodligen med finansministern i bakgrunden, tog befälet över regeringens hantering. Viktiga veckor gick förlorade; krisen förvärrades av att statsministern höll högtidstal om att ”Europa inte bygger murar”.

Nu måste regeringen otvetydigt klargöra att Sverige benhårt kommer att tillämpa principen om första asylland. Nästan alla asylsökande kommer till Sverige via ett säkert land; asyl ska sökas där. Sverige kan inte en gång till ta emot i särklass flest asylsökande i förhållande till befolkning. Ord räcker dock inte. Regeringen måste visa att den tänker vidta alla åtgärder som behövs för att upprätthålla första-asyllandsprincipen. I diskussioner inom EU om fördelning av asylsökande, måste inställningen vara att vi tagit vår andel för många år framöver.

Ny lagstiftning kan krävas för att ge regeringen de verktyg som behövs. Ett arbete med att ta fram sådan lagstiftning måste börja nu, så att vi denna gång slipper halvmesyrer och hafsverk.

Att antalet asylsökande inte kan påverkas genom egna åtgärder faller på sin egen orimlighet. Sverige, med under två procent av EU:s befolkning, stod 2015 för 12,3 procent av EU:s flyktingmottagande. Danmark, Norge eller Finland tog, i förhållande till folkmängd, emot mellan en femtedel och en tredjedel så många. I absoluta tal tog Frankrike emot hälften så många asylsökande som Sverige, trots nästan sju gånger större befolkning.

Hänvisningar till internationella konventioner är också ihåliga. Hur kan konsekvenserna av sådana regler bli helt andra i Sverige än i andra EU-länder? Inställningen att endast den svenska tolkningen är korrekt är lite som mamman vars son gick högvakten: Tänk att bara min Pelle kan gå i takt!

Förmågan att värna gränsen är avgörande, men inte tillräcklig. Vi måste ändra de regler som gör Sverige mer attraktivt att söka asyl i än andra EU-länder. Ett effektivt, brett och stramt försörjningskrav måste införas, eftersom erfarenheten visar att generösa villkor för familjeåterförening är en av de viktigaste faktorerna för ett lands attraktivitet som asylland. Ett stort problem med den svenska migrationspolitiken är att ett nej alltför ofta inte varit ett nej. En betydande andel av de som fått avslag på sin ansökan lämnar inte Sverige, kanske uppåt 40 procent. En förklaring är att även personer som inte har rätt att vistas i Sverige har rätt till ekonomiska fördelar, till exempel sjukvård och skola. Ett skuggsamhälle har skapats, med sannolikt över 100 000 människor som lever i Sverige, men inte har rätt att befinna sig här.

Att vänta och inte agera förrän det är absolut nödvändigt kan få allvarliga konsekvenser. Mottagningssystemet lider av sviterna från 2015. Belastningen i landets kommuner syns nu tydligt, inte minst inom skolan. Den redan stora grupp utlandsfödda som har mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden har växt ytterligare, som en följd av den stora tillströmningen asylsökande under 2015. Orsakerna till den gängrelaterade brottsligheten är komplexa, men att ifrågasätta att den kraftiga tillströmningen av asylsökande under de senaste åren varit en bidragande orsak är att förneka det uppenbara.

Alla de problem som uppstått på grund av, eller förvärrats av de senaste årens kraftiga tillströmning av asylsökande, skulle bli ännu värre om vi genomgår ytterligare en kris liknande 2015. Ju tydligare och trovärdigare regeringen är, desto mindre är risken att stora migrantströmmar söker sig till Sverige. Ju tidigare åtgärder sätts in, desto mindre drastiska behöver de vara. Det kommer alltså inte att räcka med allmänna deklarationer om att ”vi inte vill se en upprepning av 2015”. Det krävs konkreta förberedelser och åtgärder som sätter kraft bakom orden. Och det måste ske nu.

En invändning mot det resonemang jag anför är att jag inte svarar på vart de människor som är på flykt ska ta vägen. Invändningen är korrekt, men Sverige kan inte ha lösningen på alla världens problem. Vi ska fortsatt hjälpa de drygt 70 miljoner människor som är på flykt i världen, främst genom FN:s flyktingskommissariat. Men vårt huvudfokus måste vara på hur den halva miljon människor som finns i Sverige som en följd av asylmottagandet under det gångna dryga decenniet, ska integreras och få ett så bra liv som möjligt i Sverige. Därför får vi inte riskera en upprepning av migrationskrisen 2015. Den här gången kan ingen säga att vi inte såg den komma.

Mikael Sandström, Statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt 2006-2014