1515
Annons

Regeringen kan inte köra över nato-majoriteten

Löfvens regering har utan hänsyn till riksdagen ändrat den säkerhetspolitiska doktrinen. Nu finns en klar majoritet i riksdagen för en Nato-option. Det är dags att återupprätta förankringen och kalla till partiöverläggningar om svensk säkerhetspolitik, skriver Sten Tolgfors, tidigare försvarsminister.

ENIG. Jag delar helt Ann Lindes uppfattning när hon understryker vikten av hållbara och brett omfattade överenskommelser om säkerhetspolitiken, skriver Sten Tolgfors.
ENIG. Jag delar helt Ann Lindes uppfattning när hon understryker vikten av hållbara och brett omfattade överenskommelser om säkerhetspolitiken, skriver Sten Tolgfors.

Att Finland bevarar möjligheten till Nato-medlemskap har lett en riksdagsmajoritet till att begära att också Sverige ska inkludera en Nato-option i den säkerhetspolitiska linjen.

Beskedet mötte kritik från utrikesminister Ann Linde: ”Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter.” ”Sådana här plötsliga förändringar som baserats på ganska svaga majoriteter, det är inte bra. Det riskerar att leda till nya förändringar om majoriteten ändras”. (SVD 9/12 20)

Men invändningen går på tvärs med hur beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen har hanterats sedan 2014. Regeringen har återkommande förändrat beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje, alltså landets säkerhetspolitiska doktrin. Bara under det första året efter regeringsskiftet ändrades den tre gånger och det har sedan upprepats.

Förändras beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen – orden - så förändras också innebörden av den säkerhetspolitiska linjen. Orden med vilka doktrinen beskrivs är den säkerhetspolitiska doktrinen. Och förändringar noteras i omvärlden. Därför har Sveriges regeringar vanligen använt exakt samma formulering, intill dess att en medveten och brett förankrad förändring gjorts.

Förändringarna sedan 2014 har skett utan brett stöd från andra partier. De har inte haft grund i Försvarsberedningen eller särskilda partiöverläggningar, vilket står i kontrast till hur den säkerhetspolitiska doktrinen tidigare hanterats av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Förändringarna har inte förklarats.

Vi vet därför inte hur regeringen menar att militär alliansfrihet ger förutsättningar för ”aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet ”, bidrar till ”stabilitet och säkerhet i norra Europa” eller ”tjänar Sverige väl”.

Men uppenbart är att inget parti från Alliansen hade ställt sig bakom dessa beskrivningar, eller ett uteslutande av Nato-medlemskap. Tydligt är därför också, för att låna utrikesministerns ord, att ändringarna var ”plötsliga förändringar som baserats på ganska svaga majoriteter”.

Trots återkommande förändringar i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen, i både utrikesdeklarationer och regeringsförklaringar, säger regeringen att ”den säkerhetspolitiska linjen ligger fast”. Det reser frågan om varför förändringarna gjorts?

Att förändra beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen genom att gå tillbaka till gamla tiders avskrivna formuleringar, begrepp och resonemang innebär lika stor skillnad och kräver samma process och förankringsarbete som att förnya den.

När regeringen började säga att den militära alliansfriheten ger Sverige ”handlingsfrihet”, samtidigt som Sverige driver en solidarisk säkerhetspolitik, som bygger på att andra länder måste kunna lita på att Sverige inte kommer att stå passivt om ett nordiskt land eller EU-land drabbas av civil katastrof eller militärt angrepp, så var det motsägelsefullt. Under Kalla Kriget innebar ”handlingsfrihet” att Sverige skulle kunna stå utanför en konflikt - i förhoppning om att självt inte attackeras.

Neutralitetsoptionen är dock sedan 2009 bortskriven av riksdagen. Handlingsfriheten begränsas dessutom av insikten att det stöd Sverige ger till andra också är det stöd Sverige vid behov kommer att få av andra.

Gemensam försvarsplanering med andra länder, som Sverige numera driver, hade under neutralitetspolitikens tid ansetts vara definitionen av ett agerande som stod i strid med den militära alliansfriheten, eftersom den då ansågs kunna uppfattas vara riktad mot tredje land. Därmed skulle Kalla Krigets Sverige riskera att förlora handlingsfriheten och bli indraget i krig i närområdet.

Det blir motsägelsefullt också när riksdagens Nato-option kritiseras för att inte vara brett förankrad. Den har ju en riksdagsmajoritet bakom sig, vilket nuvarande linje saknar.

Jag delar helt Ann Lindes uppfattning när hon understryker vikten av hållbara och brett omfattade överenskommelser om säkerhetspolitiken. Rörligheten i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen ligger främst före hennes tid. Nu finns möjlighet att göra annorlunda.

Tidigare har innehållet i och förändringar i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen hanterats genom att:

•Särskilda partiöverläggningar genomförts. Så hanterade Anna Lindh 2002 års linje.

•Försvarsberedningen arbetat fram och förankrat den nya linjen. Så hanterades 2009 års solidaritetsförklaring.

Förändringarna har sedan redovisats för riksdagen, som i Utrikesdeklarationen 2002 och i försvarspropositionen 2009.

En konstruktiv åtgärd vore att nu inkalla särskilda partiöverläggningar och att därmed återskapa den hanteringsordning och breda politiska förankring som tidigare gällt om den säkerhetspolitiska linjen och dess beskrivning.

Varje regering behöver ha riksdagen med sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitikens fundament.

Sten Tolgfors

Tidigare handels- och försvarsminister. Författare till boken ”Sverige i Nato”.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?