1515
Annons

Regeringarna Löfven visar att grundlagen bör göras om

Både Löfven I och II har visat att den kan fortsätta regera trots att oppositionens budget vinner. Det är inte grundlagens mening. Löfvens exempel visar att riksdagens sätt att utse statsminister måste göras om, skriver Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i statsrådsberedningen.

Den ordningen, och det sätt som riksdagens partier har agerat, har lett till att folkviljan inte fått genomslag i politiken, menar Mikael Sandström.
Den ordningen, och det sätt som riksdagens partier har agerat, har lett till att folkviljan inte fått genomslag i politiken, menar Mikael Sandström.

Om alla riksdagsledamöter följer partilinjen, om de två partilösa ledamöterna följer sina gamla partier, om Socialdemokraterna lyckas lösa problemet med sin sjukskrivna riksdagsledamot, och om alla partier agerar som de hittills sagt, så kommer Stefan Löfven att åter väljas till statsminister. Det är fyra ”om” som måste passeras, men låt oss fundera vad som händer om att han lyckas.

Frågan är om Löfvens nya regering kommer att kunna fylla den funktion som anges i regeringsformens första kapitels sjätte paragraf: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.”

Låt oss ta den första meningen först. Kan en sådan regering styra riket? Svaret är sannolikt nej. De tre återstående januaripartierna har tillsammans 147 mandat. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, har 154 mandat. Läggs därtill Liberalernas röster, nås 174 mandat.

För att få igenom sin budget, behöver alltså Socialdemokraterna fullständig uppslutning av alla de fyra partierna i sitt regeringsunderlag. Det kan uppnås på två sätt, genom att Centerpartiet accepterar att förhandla med Vänsterpartiet, eller genom att Vänsterpartiet återgår till att vara dörrmatta, och rösta för budgeten utan att få inflytande.

Under alliansregeringens åtta år drabbades vi av flera voteringsnederlag. Den värsta krisen inträffade 2008. För att få igenom FRA-lagen, där flera av Alliansens egna ledamöter hotade att rösta emot regeringen, tvingades vi göra stora eftergifter.

Ett annat bakslag inträffade 2012. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stoppade regeringens förslag om sänkt statlig inkomstskatt.

En regering kan alltså styra vidare, även om den åker på däng i riksdagen. Ingen gång föreställde vi oss dock att sitta kvar om vi inte fick igenom vår budget. Det står inte i våra grundlagar att regeringen ska avgå om den förlorar en budgetomröstning. De har ansetts självklart. Det står heller inte att solen går upp i öster.

Fram till 2014 var det också självklart. Det är en parlamentarisk absurditet när en regering försöker styra med någon annans budget. Regeringen tvingas driva en politik som den inte tror på. Socialdemokraterna, som vill höja skatterna, tvingas genomföra skattesänkningar. I stället för att höjda bidrag tvingas regeringen strama åt. Kaptenen på statsskeppet förvandlas till lokförare, som följer ett spår utlagt av någon annan.

Riksdagen har heller inte kapacitet att skriva en fullödig statsbudget. Båda de budgetmotioner som röstats igenom, 2014 och 2018, var mycket väl genomarbetade. Förslagen var genomförbara och finansierade. Summorna stämde. Men en budgetproposition är drygt 3000 sidor lång. Inte ens mycket ambitiösa budgetmotioner sträcker sig särdeles långt över 100 sidor. En budget som inte utarbetats av finansdepartementets budgetavdelning lämnar med nödvändighet stora oklarheter.

Det för oss till den andra meningen i RF 1:6, att regeringen ska ansvara inför riksdagen. Det är parlamentarismens fundament. Regeringens ska styra riket i enlighet med folkviljan. Folkviljan uttrycks i riksdagsval och manifesteras genom folkets främsta företrädare, riksdagens ledamöter.

Om regeringen styr på en budget som skrivits i riksdagen, så saknas så många detaljer att regeringen får mycket stort tolkningsutrymme. I praktiken omöjliggör det för riksdagen att ställa regeringen till ansvar, så länge inte regeringen uppenbart bryter mot riksdagens beslut.

Det är därför en regering som inte får igenom sin budget ska konstatera att den misslyckats, avgå, och släppa fram den konstellation som lyckats få igenom sin budget. En regering ska heller inte tillträda om den inte har en plan för att få igenom sin budget.

På grund av det märkliga sätt som riksdagen väljer statsminister är det dock, som vi sett, fullt möjligt för en regering att tillträda och sitta kvar, trots att den saknar möjligheter att få sin politik genom riksdagen. Den ordningen, och det sätt som riksdagens partier har agerat, har lett till att folkviljan inte fått genomslag i politiken.

Utgående från partiernas position på höger-vänsterskalan, enligt de mätningar som görs av SOM-institutets vid Göteborgs universitet, så gav valet 2014 en tydlig majoritet för partierna till höger om mitten, ungefär 54 procent. Men decemberöverenskommelsen gjorde att politiken vreds åt vänster, genom att Vänsterpartiet tillförsäkrades inflytande. Valet 2018 gav ett ännu tydligare utslag. Nästan 60 procent av mandaten tillföll partier till höger om mitten. Men januariöverenskommelsen säkrade vänsterregeringens fortlevnad. Regeringens tvingas visserligen genomföra några marginella ”liberala reformer”, men driver utpräglad vänsterpolitik.

Jag tror att förtroendet för vårt demokratiska system hotas, när regeringspolitiken så uppenbart avviker från den vilja som folket uttrycker i val.

Det borde vara tydligt för envar, att sättet riksdagen väljer statsminister är dysfunktionell. Den är en dålig kompromiss som träffades när vi 1974 övergav den gamla ordningen att ”Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare”. Varje bostadsrättsförening, bokklubb och börsbolag har smartare valregler.

När dammet lagt sig, vi fått en ny regering, och förhoppningsvis sluppit en fyra månaders regeringsbildningsprocess efter nästa val, bör grundlagen reformeras, för att minska risken för att den nuvarande situationen uppkommer igen. Röstningsreglerna vid statsministeromröstningar måste likna reglerna vid vanliga omröstningar, till exempel omröstningar om budgetpropositionen.

Varför inte välja statsminister som riksdagen nu väljer talman? I första och andra omröstningarna krävs fler än hälften av de röstande för att bli vald. I den tredje omröstningen får bara de två kandidater som fått flest röster vara kvar, och den kandidat vinner som får flest röster. Reglerna för misstroendeomröstning ändras samtidigt, så att statsministern bara kan avsättas om en alternativ kandidat ställs upp och får fler röster i en omröstning.

Alternativet är att ändra reglerna för hur riksdagen röstar om budgetpropositionen, så att regeringen budget bara kan fällas av en absolut majoritet av riksdagen, alltså som nu är fallet med misstroendeomröstningar. Det är en ordning som mången finansminister säkert drömt om, men då har vi lämnat parlamentarismen långt bakom oss.

Mikael Sandström

statssekreterare under åtta år hos statsminister Fredrik Reinfeldt, och chef för Moderaternas samordningskansli.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från SEK Svensk ElstandardAnnons

Bakom kulisserna i det uppkopplade samhället

Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.
Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.

Framtidens standardisering stavas elbilar och smarta kläder. Den fossilfria omställningen väntar runt hörnet – och det är standarder som gör den möjlig.

 – Vi kommer prata betydligt mer om standarder i framtiden. Det blir ännu viktigare när vi ska ställa om till solceller, vindkraft och batterier, säger Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.

Alla kommer i kontakt med standarder – men få vet om det. Idag tar vi knappar, larmsystem, automatiska belysningssystem och självkörande vattenspridare för givet. Enligt Thomas Korssell är det tack vare standarder vi kan göra det.

– Det finns en anledning till att du kan starta din elvisp hemma när du sitter i bilen och ha sockerkakan färdig när du kommer hem, skrattar han.

Ett ännu mer uppkopplat samhälle

Enligt Thomas Korssell behöver inte alla förstå de bakomliggande orsakerna till varför saker fungerar som de gör, eftersom han tror att standarder i framtiden allt mer kommer paketeras som färdiga lösningar.

– Snart kommer fler vara sina egna elproducenter, utan att man för den sakens skull måste vara en expert i frågan. Produkterna och tjänsterna räknar exempelvis ut energianvändning, energislag och vädertecken – för att man enklare ska kunna optimera sin egen energiförbrukning, säger han.

Vidare menar Thomas Korssell att bilpooler och laddstationer i förlängningen är standarder. Likaså smarta klockor och andra ”wearables”. Det finns många faktorer som spelar in för att olika smarta system ska kunna kommunicera med varandra – allt från cybersäkerhet till funktion och design.

– Man kan säga att standarder egentligen är tekniska regler för samverkan – både mellan varandra och i olika system. Men det är nog lite enklare att förklara det som anledningen till att man kan fjärrstyra sitt sockerkaksbak, säger Thomas Korssell.

Läs det senaste från SEK Svensk Elstandard här.  

Högaktuellt engagemang

Även om inte alla behöver förstå de bakomliggande principerna, är det desto viktigare att engagera sig tidigt i standardiseringsarbetet om man arbetar i branschen. För att Sverige ska kunna fortsätta vara ett framgångsrikt innovationsland krävs det att man har koll på omvärlden så att man kan attrahera rätt sorts kompetens.

– Dessutom skapar det förutsättningar för ett stort nätverk, som i sin tur leder till en bättre förståelse för energisituationen i världen.

Nyfiken på att påverka elstandarder? Anmäl dig här.  

Fakta:
SEK Svensk Elstandard är en ideell organisation, utsedd av regeringen att ansvara för all elektroteknisk standardisering i Sverige. SEK är svensk nationalkommitté i IEC och alla svenska företag, myndigheter, organisationer, högskolor och universitet kan delta i standardiseringsarbetet.

Besök SEK Svensk Elstandards hemsida.  

Mer från SEK Svensk Elstandard

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med SEK Svensk Elstandard och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera