1515

Regeringarna Löfven visar att grundlagen bör göras om

Både Löfven I och II har visat att den kan fortsätta regera trots att oppositionens budget vinner. Det är inte grundlagens mening. Löfvens exempel visar att riksdagens sätt att utse statsminister måste göras om, skriver Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i statsrådsberedningen.

Den ordningen, och det sätt som riksdagens partier har agerat, har lett till att folkviljan inte fått genomslag i politiken, menar Mikael Sandström.
Den ordningen, och det sätt som riksdagens partier har agerat, har lett till att folkviljan inte fått genomslag i politiken, menar Mikael Sandström.

Om alla riksdagsledamöter följer partilinjen, om de två partilösa ledamöterna följer sina gamla partier, om Socialdemokraterna lyckas lösa problemet med sin sjukskrivna riksdagsledamot, och om alla partier agerar som de hittills sagt, så kommer Stefan Löfven att åter väljas till statsminister. Det är fyra ”om” som måste passeras, men låt oss fundera vad som händer om att han lyckas.

Frågan är om Löfvens nya regering kommer att kunna fylla den funktion som anges i regeringsformens första kapitels sjätte paragraf: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.”

Låt oss ta den första meningen först. Kan en sådan regering styra riket? Svaret är sannolikt nej. De tre återstående januaripartierna har tillsammans 147 mandat. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, har 154 mandat. Läggs därtill Liberalernas röster, nås 174 mandat.

För att få igenom sin budget, behöver alltså Socialdemokraterna fullständig uppslutning av alla de fyra partierna i sitt regeringsunderlag. Det kan uppnås på två sätt, genom att Centerpartiet accepterar att förhandla med Vänsterpartiet, eller genom att Vänsterpartiet återgår till att vara dörrmatta, och rösta för budgeten utan att få inflytande.

Under alliansregeringens åtta år drabbades vi av flera voteringsnederlag. Den värsta krisen inträffade 2008. För att få igenom FRA-lagen, där flera av Alliansens egna ledamöter hotade att rösta emot regeringen, tvingades vi göra stora eftergifter.

Ett annat bakslag inträffade 2012. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stoppade regeringens förslag om sänkt statlig inkomstskatt.

En regering kan alltså styra vidare, även om den åker på däng i riksdagen. Ingen gång föreställde vi oss dock att sitta kvar om vi inte fick igenom vår budget. Det står inte i våra grundlagar att regeringen ska avgå om den förlorar en budgetomröstning. De har ansetts självklart. Det står heller inte att solen går upp i öster.

Fram till 2014 var det också självklart. Det är en parlamentarisk absurditet när en regering försöker styra med någon annans budget. Regeringen tvingas driva en politik som den inte tror på. Socialdemokraterna, som vill höja skatterna, tvingas genomföra skattesänkningar. I stället för att höjda bidrag tvingas regeringen strama åt. Kaptenen på statsskeppet förvandlas till lokförare, som följer ett spår utlagt av någon annan.

Riksdagen har heller inte kapacitet att skriva en fullödig statsbudget. Båda de budgetmotioner som röstats igenom, 2014 och 2018, var mycket väl genomarbetade. Förslagen var genomförbara och finansierade. Summorna stämde. Men en budgetproposition är drygt 3000 sidor lång. Inte ens mycket ambitiösa budgetmotioner sträcker sig särdeles långt över 100 sidor. En budget som inte utarbetats av finansdepartementets budgetavdelning lämnar med nödvändighet stora oklarheter.

Det för oss till den andra meningen i RF 1:6, att regeringen ska ansvara inför riksdagen. Det är parlamentarismens fundament. Regeringens ska styra riket i enlighet med folkviljan. Folkviljan uttrycks i riksdagsval och manifesteras genom folkets främsta företrädare, riksdagens ledamöter.

Om regeringen styr på en budget som skrivits i riksdagen, så saknas så många detaljer att regeringen får mycket stort tolkningsutrymme. I praktiken omöjliggör det för riksdagen att ställa regeringen till ansvar, så länge inte regeringen uppenbart bryter mot riksdagens beslut.

Det är därför en regering som inte får igenom sin budget ska konstatera att den misslyckats, avgå, och släppa fram den konstellation som lyckats få igenom sin budget. En regering ska heller inte tillträda om den inte har en plan för att få igenom sin budget.

På grund av det märkliga sätt som riksdagen väljer statsminister är det dock, som vi sett, fullt möjligt för en regering att tillträda och sitta kvar, trots att den saknar möjligheter att få sin politik genom riksdagen. Den ordningen, och det sätt som riksdagens partier har agerat, har lett till att folkviljan inte fått genomslag i politiken.

Utgående från partiernas position på höger-vänsterskalan, enligt de mätningar som görs av SOM-institutets vid Göteborgs universitet, så gav valet 2014 en tydlig majoritet för partierna till höger om mitten, ungefär 54 procent. Men decemberöverenskommelsen gjorde att politiken vreds åt vänster, genom att Vänsterpartiet tillförsäkrades inflytande. Valet 2018 gav ett ännu tydligare utslag. Nästan 60 procent av mandaten tillföll partier till höger om mitten. Men januariöverenskommelsen säkrade vänsterregeringens fortlevnad. Regeringens tvingas visserligen genomföra några marginella ”liberala reformer”, men driver utpräglad vänsterpolitik.

Jag tror att förtroendet för vårt demokratiska system hotas, när regeringspolitiken så uppenbart avviker från den vilja som folket uttrycker i val.

Det borde vara tydligt för envar, att sättet riksdagen väljer statsminister är dysfunktionell. Den är en dålig kompromiss som träffades när vi 1974 övergav den gamla ordningen att ”Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare”. Varje bostadsrättsförening, bokklubb och börsbolag har smartare valregler.

När dammet lagt sig, vi fått en ny regering, och förhoppningsvis sluppit en fyra månaders regeringsbildningsprocess efter nästa val, bör grundlagen reformeras, för att minska risken för att den nuvarande situationen uppkommer igen. Röstningsreglerna vid statsministeromröstningar måste likna reglerna vid vanliga omröstningar, till exempel omröstningar om budgetpropositionen.

Varför inte välja statsminister som riksdagen nu väljer talman? I första och andra omröstningarna krävs fler än hälften av de röstande för att bli vald. I den tredje omröstningen får bara de två kandidater som fått flest röster vara kvar, och den kandidat vinner som får flest röster. Reglerna för misstroendeomröstning ändras samtidigt, så att statsministern bara kan avsättas om en alternativ kandidat ställs upp och får fler röster i en omröstning.

Alternativet är att ändra reglerna för hur riksdagen röstar om budgetpropositionen, så att regeringen budget bara kan fällas av en absolut majoritet av riksdagen, alltså som nu är fallet med misstroendeomröstningar. Det är en ordning som mången finansminister säkert drömt om, men då har vi lämnat parlamentarismen långt bakom oss.

Mikael Sandström

statssekreterare under åtta år hos statsminister Fredrik Reinfeldt, och chef för Moderaternas samordningskansli.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?