Rättsstatsprincipen är avgörande för EU-samarbetet

Den inre marknaden kan inte fungera om rättsstatsprincipen sätts ur spel, skriver Anna Södersten.

På ett mer övergripande plan handlar rättsstatsprincipen om EU:s identitet: det är en princip som EU-samarbetet grundar sig på, skriver Anna Södersten.
På ett mer övergripande plan handlar rättsstatsprincipen om EU:s identitet: det är en princip som EU-samarbetet grundar sig på, skriver Anna Södersten.Foto:MATTIASBARDA.SE

Vid toppmötet i Europeiska rådet under december kom EU:s ledare överens om den rättsstatsmekanism som ska knytas till långtidsbudgeten och återhämtningspaketet. Vissa eftergifter har fått göras till Ungern och Polen, men på det stora hela är det en stor framgång för EU. Det kommer nu att bli möjligt att stoppa utbetalningar från EU:s fonder om en medlemsstat inte efterlever rättsstatsprincipen.

Vissa hävdar att det kan leda till allvarliga säkerhetspolitiska komplikationer om Polen och Ungern straffas genom denna rättsstatsmekanism. Men detta synsätt bygger på missuppfattningar om rättsstatsprincipen och dess betydelse för EU.

Rättsstatsprincipen innebär kortfattat att den offentliga makten ska vara bunden och begränsad av rättsregler. Det är ett begrepp som kan härledas tillbaka till antikens filosofer och det finns visserligen inte någon entydig definition utan det är något som varierar från en tid till en annan och från en rättskultur till en annan. Men den har en ”hård kärna” som alla är överens om. Den hårda kärnan har formulerats i rättspraxis från både EU-domstolen och Europadomstolen och från dokument upprättade av Venedigkommissionen, som är en del av Europarådet.

Kärnan består bland annat av att domstolsväsendet ska vara oberoende och opartiskt i förhållande till den styrande makten, att det ska finnas möjlighet till effektiv rättslig prövning, att all offentlig makt ska utövas under lagarna, ett krav på rättslig förutsebarhet och förbud mot godtycklighet. Det är på dessa punkter som Ungern och Polen nu brister. Och alla medlemsstater har förbundit sig att respektera rättsstatsprincipen: den finns med i artikel 2 i EU-fördraget.

Det finns flera skäl till varför detta är en fråga som EU inte kan låta passera. En stor del av EU:s lagstiftning bygger på ömsesidigt förtroende. Den inre marknaden kan till exempel inte fungera om rättsstatsprincipen sätts ur spel. Och det är ju en fråga som är avgörande för näringslivet. Det handlar också om ömsesidigt erkännande av domar från nationella domstolar och förtroende för varandras rättssystem. Ett exempel är den europeiska arresteringsordern. Den handlar om att en person som har begått brott i en medlemsstat ska överföras till en annan medlemsstat för att lagföras där. Hur kan en sådan överföring vara möjlig om man inte kan lita på att det finns oberoende domstolar och att rättegången kommer att vara rättvis? Det handlar vidare om EU:s möjligheter till att sprida idén om rättsstaten internationellt. Detta arbete som ”normexportör” blir inte trovärdigt om EU:s egna medlemsstater inte respekterar rättsstaten.

På ett mer övergripande plan handlar rättsstatsprincipen om EU:s identitet: det är en princip som EU-samarbetet grundar sig på. För EU är detta med andra ord en existentiell fråga: utan rättsstat i medlemsstaterna kommer det inte längre att finnas något EU.

EU har under flera års tid försökt använda de medel som står till buds, bland annat artikel 7 som handlar om att ministerrådet kan peka ut att en viss medlemsstat riskerar att bryta mot EU:s värden. Artikel 7 ger också möjlighet till att upprätta sanktioner, som att förlora rösträtten i rådet. EU försöker vidare använda sig av EU:s domstol. Men ingenting har riktigt fungerat. 

Den rättstatsmekanism som EU:s ledare nu har kommit överens handlar inte om att sanktionera medlemsstater, utan syftet är snarare att skydda unionens gemensamma medel – i förlängningen skattebetalarnas pengar. Förhoppningen är att mekanismen inte ska behöva användas och att problemen i Ungern och Polen kan lösas på politisk väg. 

Men sammantaget är rättsstatsprincipen så pass viktig för EU att det inte finns någon möjlighet att blunda för de medlemsstater som inte respekterar den. 

Anna Södersten, forskare i juridik vid Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps)

 


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?