ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Rädda företagen på rätt sätt

  • TOMMA GATOR. Näringslivet har drabbats hårt av coronakrisen och måste hjälpas, men på ett långsiktigt hållbart sätt.

DEBATT. Coronakrisen innebär stora problem för näringslivet. Att staten kliver in med en enorm bail-out skapar dock incitament för osunt risktagande och får tveksamma fördelningseffekter. För medelstora och stora företag måste bail-in vara huvudprincipen, skriver Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé.

Staten gör mycket stora insatser för att rädda företag i spåren av coronakrisen och behöver göra mer. Moderaterna driver i sitt nya krispaket att det ska ske genom en enorm bail-out på skattebetalarnas bekostnad. Det skulle dock både skapa långsiktigt skadliga incitament för näringslivet och på ett orimligt sätt skydda de mest rika hushållen på bekostnad av de sämst ställda. Räddningsinsatsen måste i stället göras genom en bail-in, enligt EU:s modell för finansiella sektorn.

Nu lanseras idén att näringslivet är ett oskyldigt offer för en naturkatastrof. Det är inte som i förra krisen när finansiella sektorn hade tagit osunda risker. Det motiverar att staten kliver in med en enorm bail-out. Det är dock bara delvis sant.

Redan innan krisen konstaterade USA:s centralbank att skuldsättningen i vanliga företag (utanför finansiella sektorn) stigit dramatiskt och att det skett ett kraftigt ökat risktagande i företagssektorn. Toppnivån i skuldsättning från före finanskrisen har nu passerats med god marginal. Detta är inget unikt för USA. OECD konstaterar i en rapport att företagens skuldsättning nu globalt nått ”all time high”. Konsekvensen är enligt OECD ett betydligt högre risktagande och sämre skydd för investerare. Över hälften av alla företagsobligationer ligger nu bara precis ovanför strecket till så kallade skräpobligationer (junk bonds).

Sverige är inget undantag. De icke-finansiella bolagen har ökat sin skuldsättning som andel av BNP sedan mitten av 90-talet från cirka 72 procent av BNP till 117 procent. 

Internationella valutafonden bedömde också före coronakrisen att en ekonomisk nedgång som bara var hälften så kraftig som finanskrisen skulle innebära att nästan vartannat företagslån inte skulle klara av att betala räntorna. Det skulle utlösa en ny global finansiell härdsmälta.

Det som redan pågår är i praktiken en enorm bail-out av ägarna till aktier och skulder som tagit dessa stora risker i syfte att öka avkastningen. De företag som behållit en mer balanserad risk i sina balansräkningar, berövas nu denna fördel när högrisktagarna erbjuds en bail-out.

Men även fördelningspolitiskt är det minst sagt tveksamt. Ägarna till dessa tillgångar är extremt snedfördelade bland hushållen och ägs nästan uteslutande av de rikaste. Fördelningspolitiskt är det alltså återigen en bail-out av de rikaste hushållen.

Efter förra krisen blev slutsatsen att bail-outs på grund av osunt risktagandet leder till att privata investerare tar vinsten och att skattebetalarna tar förlusten, så kallad moral hazard. EU enades om att i fortsättningen skulle bail-in gälla.

Bail-in bör även gälla om stora icke-finansiella företag behöver räddas som samhällsviktiga. Först ska både aktie- och skuldägares kapital användas, efter det kan det bli aktuellt för skattebetalarna att skjuta till pengar. Det ska då göras mot en marknadsmässig nyemittering av aktier som ger staten en andel av ägandet. Detta ägande kan sedan avvecklas i likhet med hur staten sålde ut tillgångar efter 90-talskrisen. Det finns goda skäl att behandla småföretag på annat sätt, men för medelstora och stora företag måste bail-in vara huvudprincipen. Alternativet är alltså att det skapas rationella incitament för ett osunt risktagande av ägarna i goda tider och som kommer att leda till återkommande kraftiga kriser och nya bail-outs.

Redan nu är centralbankernas balansräkningar uppblåsta av olika tillgångar som bara för 20 år sedan var otänkbart och nu kommer de blåsas upp igen. Att näringslivet återkommande behöver regeringars och centralbankers krycka kommer i längden att urholka förtroendet för marknadsekonomin. Det är något som alla de som skriker högst efter statliga stödinsatser borde fundera över. Var tog ägarnas ansvar vägen? Vilken trovärdighet kommer ägarna till företagen ha när stat och centralbank återigen räddat dem? Vilken frihet kommer de tillåtas ha när de återkommande behöver räddas med skattebetalarnas pengar? Sverige skulle behöva en näringslivslobby som var mer pro-market och inte bara pro-business.

Om näringslivet får pengar till skänks av skattebetalarna kommer detta också i förlängningen (via försämrade statsfinanser) drabba de som är mest beroende av offentliga insatser. Det kommer att ske på bekostnad av de ekonomiskt svagaste hushållen samt skola, vård och omsorg. Det riskerar att ytterligare höja konfliktnivån i det politiska systemet och göra det än mer ostyrbart. Ja, näringslivet måste räddas, men på ett långsiktigt hållbart sätt.

Sandro Scocco

Chefsekonom Arena Idé

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer