1515
Annons

Professorn: Strandhäll petade i Ungerns barnlöshetstrauma

DEBATT. Ungerns nuvarande regering är besatt av tre historiska trauman. Den som vill kunna kommunicera med den måste signalera samma förståelse som när man manar ett trilskande barn att uppföra sig väl, skriver Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds universitet, specialiserad på Öst- och Centraleuropa.

TRE TRAUMAN. Den officiella negativa bilden av Sverige i Ungern och svenska ministrars utrikespolitiska utspel på sociala medier är välkända. Vad som inte är lika känt är bakgrunden till Ungerns migrations- och befolkningspolitik. Den ungerska regeringen hävdar att landet är offer för historiska orättvisor och att det ungerska folket i dag hotas av undergång, skriver Kristian Gerner.
TRE TRAUMAN. Den officiella negativa bilden av Sverige i Ungern och svenska ministrars utrikespolitiska utspel på sociala medier är välkända. Vad som inte är lika känt är bakgrunden till Ungerns migrations- och befolkningspolitik. Den ungerska regeringen hävdar att landet är offer för historiska orättvisor och att det ungerska folket i dag hotas av undergång, skriver Kristian Gerner.Foto:Jonas Ekströmer/TT

Ambassader har normalt personal som förstår värdlandets språk och har insikter i dess historia och politik. Ambassadens personal sänder rapporter till hemlandet. Om detta ger anledning till kritik, kallas den aktuella statens ambassadör upp till utrikesministeriet.

Eller så kallar man som uttryck för protest hem den egna ambassadören från det aktuella landet. I tillägg till diplomati kan regeringar bedriva propaganda mot andra stater och framföra verbala hot eller tillämpa så kallad ”kanonbåtsdiplomati”.

Så var det förr i tiden. I dagens värld av sociala medier kan vilken minister som helst demonstrera kritiska synpunkter på ett annat lands politik genom sociala medier. Tjattret på Twitter kan verka löjligt, men det kan få allvarliga följder för relationen mellan de berörda staterna.

Konflikten mellan Ungern och Sverige om migrations- och familjepolitik är det senaste exemplet på detta. Klassisk diplomati gäller inte längre.

Den ungerska politiken och nationella självbilden formas av tre historiska trauman: Trianon, demografin och återkommande ockupationer (turkarnas, Habsburgs och Sovjetunionens). Sverige har å sin sida två moderna, självpåtagna uppdrag: att frälsa mänskligheten från ondo och att lära andra folk att bli mer som svenskarna.

Det är uppenbart att varken Sveriges utrikesminister Margit Wallström och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll eller Ungerns vice premiärminister Zsolt Semjén och familjeminister Katalin Novák bryr sig särskilt mycket om dessa nationella kontexter. Det respektive part till exempel uppfattar som självklar familjepolitik, uppfattar den andra som idioti. Helt enkelt därför att man inte tar hänsyn till varandras självbilder.

Ungerns utrikesminister Peter Szijjarto förklarade efter sitt möte med Sveriges ambassadör efter Strandhälls uppmärksammade tweet om Ungerns familjepolitik häromveckan att tweeten var ”oacceptabel”. Han tillade: ”Ungern spenderar pengar på familjer och Sverige spenderar pengar på migranter”.

Annika Strandhäll förklarade i Aftonbladet att ”Sverige skulle fortsätta framåt med de reformer för jämställt föräldraskap som tagit landet till dagen situation, detta i stället för att som vissa titta tillbaka mot en ’idealiserad historisk tid’ och ’knuffa tillbaka kvinnor in i hemmet’. I en kommentar för den svenska pressen tillade hon: ”Det finns stora skillnader mellan den svenska och ungerska familje- och jämdställdhetspolitiken, vilket jag visade på. Det är politiska skillnader, och det är viktigt att kunna föra en diskussion om politik utan att gå till personangrepp.”

Strandhälls twittrande hade föregåtts av att Sveriges ambassadör i Budapest i augusti 2018 kallades upp till utrikesminister Szijjártó, som krävde en förklaring till flera svenska statsråds kritik mot ungersk migrationspolitik. Margot Wallström låg själv bakom ett av inläggen på Twitter som upprörde Szijjártó. Hon kommenterade affären med att framhålla: ”Det sprids en Sverigebild i Ungern som är mycket, mycket negativ och ofta direkt lögnaktig”.

Den officiella negativa bilden av Sverige i Ungern och den svenska regeringens utrikespolitiska deklarationer är välkända. Vad som inte är lika känt är den emotionella traumatiska bakgrunden till Ungerns migrations- och befolkningspolitik.

Den ungerska regeringen hävdar att landet är offer för historiska orättvisor och att det ungerska folket i dag hotas av undergång. De tre komponenterna i offerbilden är, som nämnt, Trianon, demografin och ockupationerna.

I palatset Trianon nära Paris undertecknade Ungern den 4 juni 1920 fredsfördraget med första världskrigets segrarmakter. Ungerns territorium reducerades till knappt en tredjedel av ytan före kriget. Staten blev av med Burgenland, Slovakien, Transkarpatien, Transsylvanien, Banatet, Vojvodina och Kroatien. Befolkningen minskades med tre femtedelar.

Knappt två månader efter det att Ungern blivit medlem av EU aktualiserades Trianon. Den 25 juni 2004 invigdes i staden Várpalota i närheten av Budapest Trianon Múzeum.

Senare samma år visades en film om Trianonfreden och dess katastrofala ekonomiska konsekvenser för Ungern. Museets hemsida visade dels kartan från tiden före Trianon, dels ett fotomontage där nutidens Ungern fälldes in i kartbilden av Ungern före Trianon: en månghövdad drake slog klorna i Storungerns gränser.

Den 15 mars 2018, på 170-årsdagen av Ungerns uppror mot Österrike, höll Viktor Orbán ett tal där han direkt kopplade flyktingfrågan till Trianon. Han förkunnade att hundra år efter Trianon, fanns krafter som ville ge resten av Ungern åt främlingar från andra kontinenter som inte respekterade Ungerns kultur, lagar och levnadssätt. Budskapet var att det som hade skett 1918 endast var början till Ungerns undergång. Nu skulle den fullbordas genom att EU skulle tvinga Ungern att ta emot flyktingar från Asien och Afrika.

Den apokalyptiska bilden av migrationsproblemet har sin motsvarighet i den nyligen proklamerade familjepolitiken. Ungern har i många år haft krympande befolkning, dels på grund av låga födelsetal, dels på grund av stor utvandring, särskilt av välutbildade, bland dem många kvinnor i fertil ålder.

1989 hade Ungern knappt 10,4 miljoner invånare. I dag, trettio år senare, är invånarantalet drygt 9,6 miljoner. År 2017 var enligt FN-statistik födelsetalet i Ungern 1,4 barn per kvinna. I slutet av år 2016 bodde närmare en halv miljon ungrare eller 6 procent av befolkningen utomlands, flertalet ”unga välutbildade människor”, nästan hälften kvinnor (Daily News, Budapest 17/12/2017).

Ungern har i dag en regering som är besatt av landet tre historiska trauman. Den som vill söka få respons måste signalera samma förståelse som när man manar ett trilskande barn att uppföra sig väl.

Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds universitet

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera