1515
Annons

Professorn: Politisk ”dörröppning” för näringslivet en samhällsfara

REPLIK. I Dagens industri 20/3 hävdar fyra kända företagsdirektörer att sparkandet av Cecilia Wikström som kandidat i EU-valet är skadligt. De skriver om behovet av kontakter mellan näringsliv och politikens värld. Och att de väl känner till hur jäv ska hanteras. Vidare anser de att politikerna måste skaffa sig kunskaper om livet utanför den bubbla de befinner sig i. 

DÖRRÖPPNING. Bakom de fyra direktörernas söndagsskolebild finns en högst konkret och allvarlig problematik om risker för jäv och ytterst korruption, skriver Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet i en replik.
DÖRRÖPPNING. Bakom de fyra direktörernas söndagsskolebild finns en högst konkret och allvarlig problematik om risker för jäv och ytterst korruption, skriver Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet i en replik.Foto:Gustaf Tapper

Det är enkelt att på ett allmänt plan hålla med om detta. Men de fyra skjuter bredvid målet. Den jävsproblematik de känner till från den privata sektorn rör bolagsbeslut som riskerar att strida mot företagets eget intresse. Denna risk vill många företagsledare motverka. Däremot uppkommer jäv förstås inte vid beslut som är gynnsamma för bolaget. 

Även inom det offentliga uppkommer en jävsproblematik. Låt mig peka på tre roller. 

Lobbyister är externa informatörer och påtryckare på personer i den politiska apparaten. Det finns tusentals sådana i Sverige och i EU:s korridorer. 

En näraliggande funktion har dörröppnaren. Det är en före detta förtroendevald, som utnyttjar sitt gamla kontaktnät för att påverka politiker att agera på ett visst vis. 

I båda rollerna omfattas exempelvis påverkan på det offentliga, som står i beredskap att sluta avtal med enskilda om upphandling av varor eller tjänster. 

Upphandling omsätter som bekant idag mångmiljardbelopp. Påverkan kan även avse innehållet i en framtida lag.  Det är därför självklart att företagen gärna vill öppna en bakdörr till den politiska makten. Det gäller att smidigt tränga sig före konkurrenter som inte har samma förmånliga position i förhållande till de politiker som ska fatta beslut. För detta insidesarbete är bolagen givetvis villiga att betala stora belopp.  

Huvudrollen i detta drama har den politiska beslutsfattaren själv. Risken är nämligen att politikern verkar för intressen i strid mot de offentliga mål som väljarna satt honom eller henne att förvalta. 

En politiker som agerar för det offentliga måste därför normalt undvika misstanken att han eller hon gynnar ett företag eller annan extern intressent. Jag tänker nu främst på en parlamentsledamot som har ett uppdrag hos ett företag, till exempel som styrelseledamot. 

Kan politikern ifråga misstänkas för ovidkommande hänsyn blir risken för jävsbindning i det allmännas tjänst uppenbar. Man kan säga att saken gäller en form av politisk vänskapskorruption. Genom nyckeln till det politiska rummet ges en extern intressent möjlighet att utöva makt så att säga från insidan. Den beslutande politikern, tillika styrelseledamoten, kommer att sitta på två stolar. 

Bakom de fyra direktörernas söndagsskolebild – och plädering för vidgade kontakter mellan affärslivet och politikens värld – finns alltså en högst konkret och allvarlig problematik om risker för jäv och ytterst korruption. 

Det är självklart att de privata och offentliga intressesfärerna måste samtala med varandra i många viktiga principfrågor. Men enbart på armlängds avstånd och givetvis utan överlämnande av pengar. 

Enligt min mening är fenomenet dörröppning (och påföljande politikerbeslut) en samhällsfara. Syftet är att uppdragsgivaren ska snika sig före sina konkurrenter in till politikernas smörgåsbord. Det är beklämmande att EU-parlamentet inte tagit till hårdhandskar mot ledamöternas arvoderade sidouppdrag.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

Läs tidigare inlägg:

Näringslivsprofiler: Skadligt beslut om Wikström 


Debatt: Skydda reallönerna genom revalvering

Den ökade inflationen skapar ett svårhanterligt utgångsläge för årets avtalsrörelse och för den ekonomiska politiken. Risken för upprepning av gångna tiders pris- och lönespiraler kombinerade med låg tillväxt är oroande. Med kloka åtgärder från Riksbank, politiker och arbetsmarknadens parter borde ett sådant förlopp dock kunna undvikas, skriver ekonomen och författaren Sven Hegelund.

Foto:Robin Benigh

inflationen både i april och maj var klart högre än Riksbanken hade räknat medSedan mitten av 1990-talet har västvärldens ekonomier levererat låg inflation och stigande reallöner. Inflationen höll sig kring 2 procent per år och real BNP/capita ökade i flertalet länder med runt 1,5 procent per år, reallönerna något mindre. I Sverige var ökningen av både real BNP/capita och reallönerna något högre. 

På våren 2021 började emellertid inflationen ta fart och har nu nått ökningstakter på i storleksordningen 8 procent inom Eurozonen och cirka 7 procent i Sverige. Även om de månatliga prisökningarna sannolikt minskar under hösten kan den genomsnittliga prisökningen mellan 2021 och 2022 väntas uppgå till samma storleksordningar. Följden blir kraftigt minskade realinkomster i år. 

Sett i backspegeln borde centralbanker och regeringar ha reagerat på den stigande inflationen i tid. Innan inflationen biter sig fast finns det dock fortfarande möjlighet för Sverige att mota Olle i grind genom att avskärma oss från den betydande del av inflationen som kommer utifrån. Det kan ske genom att Riksbanken i närtid höjer räntan till en nivå som förstärker kronkursen mot i första hand euron och pundet. Då minskar prisökningen i svenska kronor i motsvarande grad. 

Söker man däremot kompensation för inflationen genom kraftigt höjda inhemska löner så höjs kostnaderna i näringslivet och stängs möjligheterna att avskärma oss från den internationella inflationen. Fortsatt hög inflation och låg tillväxt kan bli följden.  

Orsakerna till den ökade inflationen är i huvudsak två.

För det första gjordes stora insatser för att mildra de ekonomiska effekterna av Coronapandemin, genom stöd till efterfrågan i form av både finans- och penningpolitiska åtgärder, det senare inte minst genom så kallad Quantitative Easing (ökning av penningmängden). Utbudssidan i ekonomierna, som skadats av pandemins nedstängningar och brutna leveranskedjor, stöddes också genom åtgärder för att underlätta för företagen att behålla arbetskraften. Stödinsatserna mildrade pandemins ekonomiska effekter, men vägen ut ur krisen karakteriserades överallt av en snabbare ökning av efterfrågan än av utbudet, vilket kom att bli inflationsdrivande. Sett med efterklokhetens visdom var doseringen av efterfrågestimulanser under krisen för stor.

För det andra har utbudsbegränsningar för olja, såväl före som i synnerhet efter den ryska invasionen av Ukraina, och för jordbruksprodukter och andra råvaror som följd av invasionen, resulterat i ytterligare internationella inflationsimpulser.  

Det efterfrågeöverskott som beror på överstimulans av efterfrågan i Sverige minskar delvis ”av sig självt” genom de minskade realinkomsterna och utgör inte ett mer långsiktigt problem såvida inte den ökade inflationen leder till följdeffekter i form av kompenserande pris- och löneökningar i övriga delar av ekonomin. För att motverka detta behöver vi en något stramare inhemsk politik. Från den, förmodligen betydligt större del av inflationen, som beror på ökade internationella priser kan vi avskärma oss. 

Förutsättningarna för den ekonomiska politiken de närmaste åren skiljer sig i hög grad mellan Sverige och övriga västvärlden genom att de offentliga finanserna är i mycket bättre skick här än där. 

Finanskrisen och Coronakrisen har lett till stora offentliga underskott och en kraftig ökning av de offentliga skulderna i många länder, mellan 2007 och 2020 och som andelar av BNP från 66 till 100 procent inom Eurozonen, från 42 till 105 procent i Storbritannien, från 65 till 134 procent i USA och från 173 till 254 procent i Japan. Sveriges utveckling gick i detta avseende i motsatt riktning, delvis för att finanskrisen drabbade Sverige mindre hårt än övriga västvärlden och för att Sveriges hantering av Coronakrisen ledde till mindre ekonomiska påfrestningar än på andra håll, men framför allt på grund av stram finanspolitik. Här har de offentliga skulderna minskat, brutto från 70 till 40 procent av BNP och netto från 50 till cirka 5 procent mellan 1995 och 2020. 

Att svara på inflationsökningen på traditionellt sätt, genom kraftiga räntehöjningar, skulle i de högt skuldsatta länderna leda till kraftiga ökningar av ränteutgifterna för dessa skulder och av de totala offentliga utgifterna. För Eurozonen handlar det om en utgiftsökning med cirka en BNP-procent för varje procentenhet som räntorna höjs. Följden kan bli, först en åtstramning som följd av räntehöjningarna, därefter krav på en kraftig reducering av de offentliga utgifterna, som om den genomförs förmodligen skulle leda till en rejäl recession, om inte till en ytterligare runda av ohållbar offentlig skuldökning. 

En viss åtstramning av penningpolitiken är, givet de nuvarande låga räntenivåerna, oundviklig överallt för att minska incitamenten till lånefinansierad konsumtion. En rationell politik i de högt skuldsatta ekonomierna borde emellertid innebära så låga räntehöjningar som möjligt, samtidigt som finanspolitiken borde stramas åt för att bidra till att begränsa inflationen och därutöver till att minska skuldproblematiken långsiktigt. Eurozonen och Storbritannien borde de närmaste åren koordinera penning- och finanspolitiska åtgärder i en utsträckning som inte varit nödvändig de senaste decennierna och som inte förutsetts i åtminstone Eurozonens ekonomisk-politiska regelverk.

Sveriges utgångsläge ger oss möjlighet till en annan mix av åtgärder. Här möter det inga hinder att använda räntevapnet för att bekämpa inflationen. Tvärtom finns det all anledning för Riksbanken att snabbt höja räntorna. Givet att ränteökningarna utomlands torde bli måttliga finns det goda utsikter till att Riksbankens räntehöjningar leder till att kronan stärks, åtminstone gentemot euron och pundet, med resultat att de internationella prisimpulserna begränsas. Räntehöjningarna skulle även leda till en viss ytterligare dämpning av den inhemska efterfrågan, något som dock skulle mildras, dels av hushållens ränteavdrag vid beskattningen, dels genom att finanspolitiken bör vara relativt lätt. 

Det finns enligt min mening ingen anledning att fortsätta att minska statsskulden ytterligare från dagens låga nivå, givet de stora offentliga utgiftsbehov som finns, bland annat för att förstärka försvaret. Årliga offentliga underskott på 1,5 procent av BNP skulle leda till att den offentliga skuldkvoten på 40 procent förblir oförändrad vid 2 procents real tillväxt och 2 procents inflation.

Jag är, i ett mer långsiktigt perspektiv, för att Sverige byter kronan mot euron och att ränteavdragen i skattesystemet minskas. Men i detta läge ger den egna valutan och avdragen utrymme för en avvikande politik, som skulle underlätta hanteringen av det omedelbara inflationsproblemet och förbättra tillväxtförutsättningarna på längre sikt. 

Den ökade globala inflationen är ytterst en följd, dels av att världens inkomster under en period överstigit världens produktion, dels av att producentländerna av olja och andra råvaror begränsat utbudet och höjt priserna, en form av ”beskattning” av världens konsumenter. För ingen av dessa effekter kan vi kompensera oss, men vi kan hantera effekterna på ett rimligt sätt ur både tillväxt- och fördelningssynpunkt. Fördelningsmässigt drabbar de negativa realinkomsterna 2022 i första hand löntagare, pensionärer med flera grupper, medan den ökade inflationen ökat vinsterna i företagen. En revalvering skulle sänka företagens vinstnivåer och öka inkomsternas köpkraft, samtidigt som den skulle förhindra att en löne- och prisspiral tar fart.  

Sven Hegelund 

F.d. statssekreterare i finansdepartementet och tidigare ekonom på LO och TCO. Författare till boken ”Intressanta tider. Ekonomi och Geopolitik i det 21:a århundradet”. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?