Regeringen vill omfördela 1,8 miljarder kronor från rika kommuner till fattiga genom att reformera det kommunala kostnadsutjämningssystemet, meddelade statsminister Stefan Löfven (S) i sitt sommartal i Värmland förra veckan.
Förslaget var inte oväntat. Ända sedan valet av Donald Trump och brexit-omröstningen 2016 har den växande klyftan mellan stad och land dominerat den politiska debatten.
Den har fått Stefan Löfven att välja bort Almedalsveckan till förmån för bussturnéer genom svensk glesbygd och den gavs stort utrymme i januariöverenskommelsen.
I den deklarerades att ”hela Sverige ska växa” – en tydlig förstärkning av det tidigare slagordet att ”hela Sverige ska leva”.
Men att på detta sätt växla upp retoriken kan te sig något underligt då hela landet i dag de facto inte lever. Tvärtom har många mindre platser under lång tid upplevt en nedmontering av samhällsservicen. Det handlar om nedlagda skolor, borttagna vårdcentraler och ett polisväsende som inte längre är närvarande.
Denna utveckling beror ytterst på att befolkningen på dessa platser inte längre växer eller till och med krymper – i sin tur en följd av att unga invånare bryter upp och flyttar därifrån.
Samtidigt växer Sveriges stora och mellanstora städer eftersom folk från mindre kommuner och glesbygd samt utrikesfödda flyttar dit. Denna utveckling är resultatet av djupa strukturella krafter och kommer att bli svår att vända.
I Stockholms kommun bor i dag över 5 000 invånare per kvadratkilometer, att jämföra med färre än en person per kvadratkilometer i vissa mindre kommuner. Det skapar oerhört olika förutsättningar för att tillhandahålla service, inklusive offentlig. Att driva skola och sjukvård blir dyrare när få utnyttjar den. Samtidigt ökar servicebehoven på de platser dit många väljer att flytta.
Givet denna verklighet kan det framstå som ekonomiskt logiskt att flytta resurser från landsbygden till städerna. Kanske bör man inte rädda all landsbygd till varje pris? Kanske kan man till och med se det som mer rättvist att flytta resurserna till de platser där det bor många människor, så att så många som möjligt kan utnyttja servicen.
Samtidigt kan man tycka att det är rimligt att förvänta sig tillgång till offentlig service så länge man faktiskt bor i Sverige och betalar skatt här – ofta mer per 100 kronor än i tillväxtregionerna. Ingen vill resa i timmar för att få akutsjukvård eller att polisen bara ska finnas på plats mellan klockan 10 och 12 på tisdagar.
I grunden handlar det om en moraliskt och praktiskt mycket svår avvägning utan självklart svar.
Det görs inte lättare av att politiker under lång tid kommit undan med vaga utfästelser om att hela landet ska leva eller växa i stället för att leverera konkreta svar på frågor som hur lång väg barn ska ha till skolan och hur långt man måste finna sig i att resa för att få vård samt hur mycket detta får kosta.
I brist på tydliga svar och faktisk leverans av offentlig service riskerar vi att se frustrationen i allt fler mindre kommuner öka. Landsbygdsborna är trots allt landets största minoritetsgrupp.
Tillskottet på 1,8 miljarder genom utökad kommunal kostnadsutjämning kommer säkert att fungera som ett mindre plåster på såren, men är långt ifrån det helhetsgrepp som faktiskt behövs.
Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping
