1515
Annons

Professorn: Hur klarar man en klimatändring?

DEBATT. Klimatfrågan kan inte lösas genom att svenskar äter mindre kött eller minskar sitt flygande. I stället krävs gemensamma globala åtgärder som integration av elförsörjningen kombinerat med utökad lagring av el och satsning på nya och säkrare former av kärnkraft, skriver meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson, aktuell med boken ”Vad händer med klimatet?”.

ÅTGÄRDER KRÄVS. Om inget görs kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt, skriver Lennart Bengtsson.
ÅTGÄRDER KRÄVS. Om inget görs kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt, skriver Lennart Bengtsson.Foto:Fredrik Sandberg/TT
ÅTGÄRDER KRÄVS. Om inget görs kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt, skriver Lennart Bengtsson.
ÅTGÄRDER KRÄVS. Om inget görs kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt, skriver Lennart Bengtsson.Foto:Oskar Omne

Jordens klimat bestäms främst av avståndet till solen, hur mycket av solstrålningen som reflekteras samt den värmestrålningen som fångas upp i atmosfären och strålar tillbaka till rymden vid en lägre temperatur. 

Det är denna som kallas för växthuseffekten men den har inte särskilt mycket med ett växthus att göra. Snarare kan man jämföra med en varm kofta en kall sommarkväll.

Växthuseffekten har varit känd sedan tidigt 1800-tal och förbryllade tidigt fysikerna. Man kunde helt enkelt inte förstå varför jorden var drygt 30°C varmare än den borde vara. 

Så småningom stod det klart att den väsentliga orsaken var vattenånga och koldioxid i luften som absorberade jordens värmestrålning. De vanliga atmosfärgaserna syre och kväve släpper däremot igenom såväl solstrålning som jordens värmestrålning. 

Att det förhåller sig så vet vi nu från den moderna kvantfysiken och beror på att de mer komplexa vatten- och kolsyremolekylerna påverkas mer av värmestrålningen. Växthuseffekten är väldig och uppgår till ungefär 160 Watt per kvadratmeter eller hela två tredjedelar av den strålning som kommer jorden till godo från solen.

Det som i dag har blivit en fråga, och inte bara en vetenskaplig sådan, är att människan har ändrat på atmosfärens sammansättning genom främst förbränning av fossil energi. 

Ökningen av atmosfärens strålningsbalans som följd av utsläpp av växthusgaser är hittills ringa med cirka 3 Watt per kvadratmeter, men är av allt att döma orsaken till den globala temperaturökningen på ungefär 1°C. 

Emellertid, om inget görs, kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. En motsvarande avkylning skulle vara en katastrof men även en motsvarande uppvärmning är ett problem som kräver omfattande globala insatser. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt.

De klimatändringar som hittills inträffat är ringa och är i de flesta fall närmast omöjliga att skilja från de naturliga väderhändelser som alltid har funnits. Väderhändelser är normalfördelade och hos oss är variansen stor.

Det är bara att jämföra årets något kyliga högsommar, som i Mellansverige blev 4-5°C kallare, med fjolårets julivärme som i sin tur blev lika varm som juli 1901. Stiger den globala temperaturen så blir det allmänt vanligare med extrem värme men samtidigt mindre vanligt med extrem kyla. 

Att kallväder är en plåga glöms kanske bort i Sverige med centralvärme och välisolerade bostäder men inte i länder där detta saknas. I Storbritannien däremot, men sina dåligt uppvärmda bostäder, kräver kylan offer varje vinter. Inte sällan gamla och fattiga som inte har råd att betala de stigande gas- och elräkningarna.

Extremväder som stormar och oväder får väldig medial uppmärksamhet men kommer snarare att försvagas i ett varmare klimat eftersom dessa drivs av temperaturmotsättningar och inte i första hand av temperaturen. De flesta tecken tyder på att dessa var värre tidigare, när Arktis var kallare och temperaturskillnaderna var större.   

Forskningen framhåller främst två viktiga frågor som bör stå i fokus för såväl forskning som nödvändiga åtgärdsprogram. 

När jordens temperatur ökar stiger havet dels på grund av expansion samt av ökad avsmältning av främst bergsglaciärer och till viss del från de stora inlandsisarna. Under de senaste 25 åren har havshöjningen mätts med satellitradar och ligger på 3 mm/år. 

Någon acceleration kan inte bestämmas med någon säkerhet. De regionala variationerna som beror på tektoniska ändringar, havsströmmar och vindar varierar med minst 10 mm/år upp eller ned och detta skulle ske även om det inte fanns någon global uppvärmning. 

I Sverige är landhöjningen mestadels större än havshöjningen och i Stockholmstrakten ungefär dubbelt så stor. I sin senaste huvudrapport från 2014 har IPCC angivet en global havshöjning på i medeltal 40 cm vid slutet av 2000-talet (jämfört med nu), under antagandet att dagens växthuseffekt skulle fördubblas eller öka med ytterligare 3 Watt per kvadratmeter.

Det som kanske oroar många klimatforskare mest är systematiska ändringar i nederbördsmönstren där såväl teoretiska beräkningar som modellsimuleringar indikerar att jordens nederbördsmönster kan komma att förskjutas och bli mer extrema. För Europas del skulle detta innebära mindre nederbörd i Medelhavsområdet och mer nederbörd i Nordeuropa.

Klimatfrågan kan inte lösas genom att svenskar äter mindre kött eller minskar sitt flygande. Det är endast ett spel för gallerierna. För att reducera växthusgaserna krävs gemensamma substantiella globala åtgärder. 

Hit hör integration av elförsörjningen kombinerat med utökad lagring av el, satsning på nya och säkrare former av kärnkraft. Förbättrad fossil förbränning med försänkning av koldioxiden i berggrunden samt utökade skogsplanteringar. Att elda upp skogen är minst av allt en förnuftig lösning. 

Den bild som hittills skapats av media är att Västvärlden och därmed Sverige bär huvudansvaret för jordens klimatproblem. Många ser därför en återgång till ett enklare liv som en lösning, ungefär som det som fanns under första hälften av 1900-talet. 

Detta är ingen lösning. Jordens befolkning var vid denna tid mindre än tredjedel av dagens. De flesta människor på jorden levde under eländiga förhållanden. Jordens temperatur var kanske 1°C lägre än nu men inget tyder på att vädret tidigare var mindre extremt. 

Dessutom drabbades människorna värre av extremt väder eftersom väderprognoserna var usla genom brist på relevanta observationer och inga möjligheter till prognosberäkningar. Möjligheter att varna människor för farligt väder saknades i de flesta områden.

När det gäller energiproduktion och främst el bör Sverige på alla sätt framhållas som ett föredöme. Den framgångsrika energipolitiken har berott på framsynta och genomtänkta samhällsinvesteringar som utveckling av vattenkraften under främst först hälften av 1900-talet, kommunala el- och värmecentraler samt kärnkraften under senare hälften av 1900-talet. 

Den systematiska och framgångsrika utvecklingen av värmepumpar har gjorts i all tysthet och har inneburit stora energibesparingar och detta utan egentliga subventioner. De har helt enkelt varit lönsamma för den enskilde husägaren. 

Lennart Bengtsson, professor emeritus i dynamisk meteorologi och författare till boken ”Vad händer med klimatet?”

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från ZipforceAnnons

Zipforces nylanserade elcykelkit får internationell uppmärksamhet

I en värld där allt fler sitter still medan bekväma prylar utvecklas och miljön mår sämre gäller det att tänka smart, hållbart och utanför boxen. Det menar Måns Bengtsson, grundare av Zipforce som snabbt kan förvandla vanliga cyklar till elcyklar.

– Vi har just slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och dessutom lanserat den lättaste och det mest prisvärda elcykelkitet på marknaden, säger han.

När elcykeln introducerades på marknaden var succén snabbt ett faktum. Plötsligt kunde de som vanligtvis tog bilen till jobbet antingen cykla hela vägen eller på ett smidigt sätt ta sig till och från kollektivtrafik, och på så sätt bidra till ett minskat trafiktryck i städerna. Att investera i en ny elcykel innebär dock att ens gamla cykel lämnas i förrådet och en ny behöver produceras och transporteras, ofta från ett annat land – något som inte är optimalt för klimatet.

Brinner för återvinning

2020 lanserades den första produkten hos Zipforce, ett bolag som kombinerar smart teknologi med svensk ingenjörskonst och brinner för smart och kreativ återvinning. Det är det enda svenska bolaget som är med på EIT Urban Mobility Program, ett nytt EU-initiativ som satsar på start-ups som bidrar till ett mer hållbart och grönt sätt att transportera sig.

– Vi vill lösa trafik- och transportutmaningarna som finns i världen och samtidigt hjälpa till att reducera människans klimatpåverkan. Många äger redan en cykel i dag – varför behöva köpa en ny? Zipforce ger befintliga cyklar ett nytt liv och att den är portabel, vilket gör att den är smidig, minskar stöldrisken och gör att familjen kan dela.

Lättast på marknaden

Motorn är liten, smart och effektiv och Zipforce har sammanställt ett komplett kit med allt från batteri till pedalsensor för att göra installation och användande enkelt. Nu presenterar de två revolutionerande produkter som bara dagar efter lanseringen fått stor internationell uppmärksamhet: Zipforce Distance och den lättare versionen Zipforce Slim som enbart väger två kilo. 

– Det gör Slim till den lättaste produkten på marknaden. Båda är prisvärda, har tystare motorer och installationen är betydligt enklare då trampsensorn sitter trådlöst på cykelns pedalarm.

I samband med lanseringen har Zipforce slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och de har redan siktet inställt på nya marknader.

– Vårt mål är att skapa ett hållbart, prisvärt och kul sätt för cykelanvändare att elektrifiera sin cykel och göra fysisk aktivitet både enklare och roligare, var man än befinner sig. Vi är glada att kunna bidra till att göra världen lite mer bekväm, utan att behöva tumma på faktorer runtomkring.

Läs mer om Zipforce här

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Zipforce och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera