ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Professorn: Hur klarar man en klimatändring?

  • ÅTGÄRDER KRÄVS. Om inget görs kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt, skriver Lennart Bengtsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT
  • ÅTGÄRDER KRÄVS. Om inget görs kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt, skriver Lennart Bengtsson. Foto: Oskar Omne

DEBATT. Klimatfrågan kan inte lösas genom att svenskar äter mindre kött eller minskar sitt flygande. I stället krävs gemensamma globala åtgärder som integration av elförsörjningen kombinerat med utökad lagring av el och satsning på nya och säkrare former av kärnkraft, skriver meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson, aktuell med boken ”Vad händer med klimatet?”.

Jordens klimat bestäms främst av avståndet till solen, hur mycket av solstrålningen som reflekteras samt den värmestrålningen som fångas upp i atmosfären och strålar tillbaka till rymden vid en lägre temperatur. 

Det är denna som kallas för växthuseffekten men den har inte särskilt mycket med ett växthus att göra. Snarare kan man jämföra med en varm kofta en kall sommarkväll.

Växthuseffekten har varit känd sedan tidigt 1800-tal och förbryllade tidigt fysikerna. Man kunde helt enkelt inte förstå varför jorden var drygt 30°C varmare än den borde vara. 

Så småningom stod det klart att den väsentliga orsaken var vattenånga och koldioxid i luften som absorberade jordens värmestrålning. De vanliga atmosfärgaserna syre och kväve släpper däremot igenom såväl solstrålning som jordens värmestrålning. 

Att det förhåller sig så vet vi nu från den moderna kvantfysiken och beror på att de mer komplexa vatten- och kolsyremolekylerna påverkas mer av värmestrålningen. Växthuseffekten är väldig och uppgår till ungefär 160 Watt per kvadratmeter eller hela två tredjedelar av den strålning som kommer jorden till godo från solen.

Det som i dag har blivit en fråga, och inte bara en vetenskaplig sådan, är att människan har ändrat på atmosfärens sammansättning genom främst förbränning av fossil energi. 

Ökningen av atmosfärens strålningsbalans som följd av utsläpp av växthusgaser är hittills ringa med cirka 3 Watt per kvadratmeter, men är av allt att döma orsaken till den globala temperaturökningen på ungefär 1°C. 

Emellertid, om inget görs, kan uppvärmningen mot slutet av detta århundrade nå samma storlek som den mellan en istid och en interglacial. En motsvarande avkylning skulle vara en katastrof men även en motsvarande uppvärmning är ett problem som kräver omfattande globala insatser. Det är därför viktigt att ta itu med saken, men också att det görs på rätt sätt.

De klimatändringar som hittills inträffat är ringa och är i de flesta fall närmast omöjliga att skilja från de naturliga väderhändelser som alltid har funnits. Väderhändelser är normalfördelade och hos oss är variansen stor.

Det är bara att jämföra årets något kyliga högsommar, som i Mellansverige blev 4-5°C kallare, med fjolårets julivärme som i sin tur blev lika varm som juli 1901. Stiger den globala temperaturen så blir det allmänt vanligare med extrem värme men samtidigt mindre vanligt med extrem kyla. 

Att kallväder är en plåga glöms kanske bort i Sverige med centralvärme och välisolerade bostäder men inte i länder där detta saknas. I Storbritannien däremot, men sina dåligt uppvärmda bostäder, kräver kylan offer varje vinter. Inte sällan gamla och fattiga som inte har råd att betala de stigande gas- och elräkningarna.

Extremväder som stormar och oväder får väldig medial uppmärksamhet men kommer snarare att försvagas i ett varmare klimat eftersom dessa drivs av temperaturmotsättningar och inte i första hand av temperaturen. De flesta tecken tyder på att dessa var värre tidigare, när Arktis var kallare och temperaturskillnaderna var större.   

Forskningen framhåller främst två viktiga frågor som bör stå i fokus för såväl forskning som nödvändiga åtgärdsprogram. 

När jordens temperatur ökar stiger havet dels på grund av expansion samt av ökad avsmältning av främst bergsglaciärer och till viss del från de stora inlandsisarna. Under de senaste 25 åren har havshöjningen mätts med satellitradar och ligger på 3 mm/år. 

Någon acceleration kan inte bestämmas med någon säkerhet. De regionala variationerna som beror på tektoniska ändringar, havsströmmar och vindar varierar med minst 10 mm/år upp eller ned och detta skulle ske även om det inte fanns någon global uppvärmning. 

I Sverige är landhöjningen mestadels större än havshöjningen och i Stockholmstrakten ungefär dubbelt så stor. I sin senaste huvudrapport från 2014 har IPCC angivet en global havshöjning på i medeltal 40 cm vid slutet av 2000-talet (jämfört med nu), under antagandet att dagens växthuseffekt skulle fördubblas eller öka med ytterligare 3 Watt per kvadratmeter.

Det som kanske oroar många klimatforskare mest är systematiska ändringar i nederbördsmönstren där såväl teoretiska beräkningar som modellsimuleringar indikerar att jordens nederbördsmönster kan komma att förskjutas och bli mer extrema. För Europas del skulle detta innebära mindre nederbörd i Medelhavsområdet och mer nederbörd i Nordeuropa.

Klimatfrågan kan inte lösas genom att svenskar äter mindre kött eller minskar sitt flygande. Det är endast ett spel för gallerierna. För att reducera växthusgaserna krävs gemensamma substantiella globala åtgärder. 

Hit hör integration av elförsörjningen kombinerat med utökad lagring av el, satsning på nya och säkrare former av kärnkraft. Förbättrad fossil förbränning med försänkning av koldioxiden i berggrunden samt utökade skogsplanteringar. Att elda upp skogen är minst av allt en förnuftig lösning. 

Den bild som hittills skapats av media är att Västvärlden och därmed Sverige bär huvudansvaret för jordens klimatproblem. Många ser därför en återgång till ett enklare liv som en lösning, ungefär som det som fanns under första hälften av 1900-talet. 

Detta är ingen lösning. Jordens befolkning var vid denna tid mindre än tredjedel av dagens. De flesta människor på jorden levde under eländiga förhållanden. Jordens temperatur var kanske 1°C lägre än nu men inget tyder på att vädret tidigare var mindre extremt. 

Dessutom drabbades människorna värre av extremt väder eftersom väderprognoserna var usla genom brist på relevanta observationer och inga möjligheter till prognosberäkningar. Möjligheter att varna människor för farligt väder saknades i de flesta områden.

När det gäller energiproduktion och främst el bör Sverige på alla sätt framhållas som ett föredöme. Den framgångsrika energipolitiken har berott på framsynta och genomtänkta samhällsinvesteringar som utveckling av vattenkraften under främst först hälften av 1900-talet, kommunala el- och värmecentraler samt kärnkraften under senare hälften av 1900-talet. 

Den systematiska och framgångsrika utvecklingen av värmepumpar har gjorts i all tysthet och har inneburit stora energibesparingar och detta utan egentliga subventioner. De har helt enkelt varit lönsamma för den enskilde husägaren. 

Lennart Bengtsson, professor emeritus i dynamisk meteorologi och författare till boken ”Vad händer med klimatet?”

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer