ANNONS:
Till Di.se

Professorer: Rörigt om nytt inflationsmål

  • MISSFÖRSTÅND. Riksbankens ”variationsband” behövs inte – det blir ingen skillnad mot hur det var tidigare. Däremot riskerar det att skapa en bild av att Riksbanken skulle ha infört ett nytt inflationsmål, vilket inte är fallet, anser Erik Hjalmarsson (t.v.) och Pär Österholm.

DEBATT. Riksbanken har återinfört ett toleransintervall för sitt inflationsmål på 2 procent, nu med namnet variationsband. Problemet är detta har uppfattats som att inflationen kan ligga var som helst mellan 1 och 3 procent. Därmed har Riksbanken misslyckats med sin pedagogik, anser Erik Hjalmarsson och Pär Österholm.

Det nya variationsbandet, som tycks identiskt med det tidigare toleransintervallet som övergavs 2010, är ett intervall på plus/minus 1 procentenhet runt det 2-procentiga inflationsmålet.

Syftet med variationsbandet sägs vara kommunikativt: Genom att ange ett slags felintervall kring inflationsmålet ska det signaleras tydligt att penningpolitik inte är en exakt verksamhet och att en det kan bli en viss avvikelse från 2-procentsmålet. Det faktiska målet på 2 procents inflation ligger dock fast och Riksbanken har tydligt poängterat att variationsbandet inte ska påverka vare sig målet eller själva penningpolitiken.

I princip borde alltså återinförandet av toleransintervallet vara en icke-händelse, på samma sätt som det var när det avskaffades. Tyvärr finns det dock – Riksbankens bedyrande till trots – en uppenbar risk att allmänhetens uppfattning om penningpolitikens mål kan påverkas av införandet av ett variationsband.

En läsning av de senaste månadernas tidningar visar att många journalister och expertkommentatorer tolkar variationsbandet snarare som ett målintervall än ett toleransintervall för inflationen. Exempelvis kunde man på ledarsidan i Di (14/6) läsa att Riksbanken kommer ”att kunna förhålla sig friare till inflationen, som i maj landade på 1,7 procent, om förslaget om ett återinförande av ett flexibelt spann på 1–3 procent i stället för 2 procent går igenom.” En sådan missuppfattning i expertkåren är allvarlig i sig och bådar också illa för allmänhetens tolkning.

Ett målintervall för inflationen innebär i grova drag att så länge inflationen ligger inom det specificerade intervallet, exempelvis 1–3 procent, så kan inflationsmålet ses som uppfyllt. Ett toleransintervall (eller variationsband), å andra sidan, är endast en indikation från Riksbankens sida att givet ett inflationsmål på 2 procent, så kan man räkna med att inflationen för det mesta ligger mellan 1 och 3 procent.

Avsikten är dock hela tiden att inflationen ska ligga nära det specificerade 2-procentsmålet. Denna distinktion är viktig. Med ett toleransintervall, och ett inflationsmål på 2 procent, kan man utgå från att Riksbanken söker få upp inflationen när den ligger under 2 procent, och minska inflationen när den ligger över 2 procent.

Med ett målintervall, säg mellan 1 och 3 procent, är målet att hålla inflationen inom dessa ramar, och en långvarig inflation på exempelvis lite över 1 procent är inte i konflikt med det utsatta målet och behöver inte leda till penningpolitiska åtgärder.

Det är oroväckande att många kommentarer i samband med diskussionen om toleransintervallet har varit av en karaktär att detta skulle innebära införandet av ett målintervall, och därmed skapa större flexibilitet i penningpolitiken och tillåta Riksbanken att mer lättvindigt acceptera en inflation under 2 procent.

Vi menar, baserat på Riksbankens kommunikation i denna fråga, att det inte finns något som helst stöd för en sådan tolkning. Det är också värt att notera att om denna tolkning skulle få omfattande spridning kan det, paradoxalt nog, innebära att införandet av ett variationsband – vilket syftar till att förbättra Riksbankens kommunikation med allmänheten – snarare kan komma att minska förståelsen för den förda penningpolitiken. Det är därför både förvånande och beklagligt att diskussionen i medierna har varit så missvisande.

Överlag ser vi föga motivering för återinförandet av ett toleransintervall. Denna slutsats drar vi både från ovan redovisade observationer, som tyder på att toleransintervallet riskerar att tolkas som ett målintervall, men också från en mer allmän reservation över nyttan av ett toleransintervall. Penningpolitiska mål realiseras inte med ingenjörslik millimeterprecision, och det pedagogiska syftet – att uppmärksamma att inflationsmålet inte alltid nås exakt – faller därmed ganska platt.

Under de senaste åren har Riksbanken systematiskt underskridit inflationsmålet. Detta kan dock svårligen ses som en återspegling av den naturliga variation och osäkerhet som variationsbandet är tänkt att signalera.

Man har alltså inte missat inflationsmålet för att det är svårt att med exakt precision uppnå 2 procents inflation, i vilket fall vi skulle ha sett inflation både under och över 2 procent de senaste åren. Det är ju snarast så att de makroekonomiska omständigheterna under ett flertal år varit sådana att det varit synnerligen problematiskt att nå inflationsmålet.

Mot den här bakgrunden framstår införandet av ett variationsband inte heller som ett relevant pedagogiskt instrument för att hjälpa den rådande diskussionen om penningpolitiken. Med en mer illvillig tolkning skulle variationsbandet till och med kunna ses som ett konstgrepp för att försöka skylla ett systematiskt underskridande på den naturliga variationen.

 

Erik Hjalmarsson, professor i finansiell ekonomi, Göteborgs universitet
Pär Österholm, professor i nationalekonomi, Örebro universitet

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies