ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Porträttet: En konservativ cyklist med många lager

  • Premiärminister. Foto: Matt Dunham

En klassiskt skolad historiker, grön cykelentusiast, socialliberal mittenpolitiker med barn på bygden och nationens intresse som främsta ledfyr i Nordsjön. MARIA BORELIUS tecknar ett porträtt av Boris Johnson.

På fredagen vid middagstid gled poliseskorten upp mot Buckingham Palace. Framme vid slottet klev Boris Johnson upp till audiensrummet och Drottning Elizabeth. Vad som skedde därinne stannar mellan monark och blivande premiärminister, men alla som slukar nya omgången av The Crown känner den både formella och personliga rutinen när drottningen utpekar regeringsbildare. Ur rummet klev Premiärminister Boris Johnson med ett mandat att forma ny regering.

En episk storseger, en Boris Johnson som bara för ett år sedan var uträknad som ledande politiker. Vem är han egentligen?

Oppositionen har kallat honom slugger, populist och lögnare. Men Boris Johnson är en människa i många lager, där hög intelligens, vision, bildning och humor existerar vid sidan om samt en fysionomi som minner om Falstaff, den bullrige sanningssägaren i Shakespeares pjäser om Henrik V.

Boris Johnson föddes i en brittisk familj från övre medelklass, med judiska och turkiska rötter. Excentrisk och rik på begåvning, med begränsad ekonomi. Pappa Stanley har varit Europaparlamentariker, mamman en liberal kubistisk konstnär som drabbades av psykisk ohälsa.

De fyra barnen Johnsons barndom formades av mammans sjukdom. Barnen fick ofta ta hand om sig själva. Det formade starka band, och när tre av de fyra barnen har blivit offentliga personer som bråkar offentligt i TV om politik, är det med blandning av humor och intensiv energi.

Boris Johnson visade som barn ovanligt läshuvud. Hans favoritlek var ”Let’s play read”, låt oss leka läsning. Han kom till elitskolan Eton, men inte den vanliga vägen, det vill säga genom föräldrarnas plånbok och kontakter. Istället tävlade Boris Johnson om Storbritanniens mest prestigefyllda stipendium, ett King Scholarship, och vann en gratisplats bland alla pojkarna från rikare familjer. Det här formade Johnsons självbild som en outsider som slår underifrån.  

Boris Johnson kom till Oxford, där han läste antikens historia. Han fick ett stort intresse för de grekiska statstaterna, som Aten och Sparta, och deras idéhistoriska utveckling och hur de formade sin handels- och säkerhetspolitik i ständiga allianser med omvärlden. Det kom att sätta starka spår.

Han blev journalist, och kom att rapportera från Bryssel för The Telegraph med en satirisk udd. Många EU-vänner menar att hans journalistik kom att driva fram en mer EU fientlig opinion i Storbritannien, medan Brexitörer menar att fler journalister borde ha en mindre hovsam ton mot kommissionen. Ett falsifierat citat skandaliserade honom på The Times.

Han blev parlamentariker men övergången från publicist med rapp penna till parlamentets mer formalistiska procedur blev inte lätt. Johnson slarvade med närvaron, blev en socialliberal rebell mot partiet flera gånger, kom att skapa rubriker med skarpa uttalanden och fick åka på ”förlåt mig-turné” ett flertal gånger.

Hans stora genombrott kom när han oväntat vann valet att bli Londons borgmästare 2008. Nu följde åtta års framgångsrikt arbete där Johnson kom att lägga en liberal kurs, snarlik det svenska Centerpartiets: fokus på småföretagsamhet, starkt engagemang för miljöfrågor och för ett multietniskt, socialliberalt och globalt London som likt hans ungdoms statstater i Grekland handlade frimodigt med omvärlden. Boris började jogga och framför allt cykla, och lämnade efter sin tid som borgmästare efter sig det som i folkmun kallas Boris Bikes, alltså cyklar placerade över London som man lätt kan låna för en mindre penning.

Så kom folkomröstningen om EU. Boris Johnson stod länge på gärdsgården men valde till David Camerons förtret till slut lämna-sidan. Han kom att bli dess lokomotiv. Jag kunde själv förvånad se hur hans politiska stil gick hem på ett mellanstort företag i Stratford-on-Avon i folkomröstningens självande sista minuter, där i princip alla, från företagets ledning till stuveriarbetarna från lagret slöt upp kring honom. 

Han funderade på att kandidera till partiledare efter Camerons avgång 2016, men fick i sista stund dra sig ur efter att ha ”glömt bort” att ringa partikollegan Andrea Leadsom, som han skulle sluta en kritisk allians med.

Efter en mindre lyckad period som utrikesminister, hörde jag en företagare i London säga, som känner honom väl ”Boris kan bara lyckas när han är nummer 1” och det började ryktas om att han skulle ställa upp igen om och när Theresa May drog sig tillbaka.

I somras vann han partiledarskapet och blev automatiskt premiärminister utan att ha vunnit ett val. Medveten om sina svagheter satte han ett team runt om sig med forna drabanter från London och Lämna kampanjen, som formade en konfrontatorisk kurs när det gällde politisk stil. Innehållet var mer mittenorienterat, så kallad One Nation Conservatism, en tradition från Disraeli och Churchill som brett går ut på att vara samtidigt global spelare, ha stark nationell omsorg om hela landets väl samt ligga i mitten ekonomiskt.

Man kan inte beskriva Johnson utan att nämna det privata. Efter de präktiga familjefarsorna Blair och Cameron kommer en Johnson som har ”så många skelett i garderoben att man inte kan stänga dörren”, som vägrar svara på hur många barn han har. Det går oändliga rykten i London om Boris affärer, om skilsmässorna, de fyra offentliga barnen, bilder som cirkulerat på små mini-borisar i barnvagn och nya graviditeter. Det hör inte till hans politiska gärning, men blir en berättelse om mänsklig ryggrad. Trots detta har han vunnit de brittiska väljarnas förtroende, vilket måhända säger något om ett land i omvandling.

Johnson blir premiärminister på egna meriter i ett av världens mest centrala länder med fasta ledamöter i FN:s Säkerhetsråd. grundande medlem i Nato och ledande spelare när Europas näst största ekonomi skall forma sin framtid med EU27 och en orolig omvärld.

Nu träder Boris de Pfeffel Johnson på allvar in på världsarenan. Inte som en mini-Trump, men heller inte som en konciliant mellanmjölkspolitiker. Utan som någonting helt eget och unikt. Världen kommer att titta med intresse.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer