1515
Annons

Porträtt: Starkaste försvarsministern sedan Per Edvin Sköld

Peter Hultqvist har skapat en unikt stark roll som försvarsminister och blivit något som liknar folkkär. Han präglas starkt av sin finska mor, närheten till Sovjet och motviljan till kommunister, skriver Olov Abrahamsson, politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten i Luleå.

Han kom som ett yrväder till SSU-distriktets expedition på Kungsgatan i Luleå en vårvinterdag 1983. Han talade brett dalmål – gärna om stålindustri och fördelningspolitik – och blev snabbt populär bland SSU:arna i Norrbotten.

Den då 25-årige Peter Hultqvist från Borlänge hade rekryterats till NSD som politisk redaktör och ledarskribent. Dåvarande politiske chefredaktören Ove Andersson hade noterat Hultqvists talanger både som SSU-aktiv i Dalarna och journalist på Dala-Demokraten.

Den blivande försvarsministern bosatte sig i en lägenhet på Snövägen i bostadsområdet Björkskatan i Luleå och blev på kort tid en kraft i den regionala SSU-verksamheten. 

Eftersom han ingick i SSU:s förbundsstyrelse adjungerades han tämligen omgående till distriktsstyrelsen med yttrande- och förslagsrätt, dock inte rösträtt. 

Det där sistnämnda hade ingen betydelse. Yttranderätten räckte långt för Hultqvist. Med starka argument, gott självförtroende och personlig pondus drev Hultqvist på för sina hjärtefrågor.

Bland annat såg han till att etablera ett samarbete mellan SSU och CUF i Norrbotten. Han och den unge centerpartisten Bengt Falemo från Kalix (senare i livet central politisk tjänsteman i C) fann varandra och gjorde gemensamma utspel.

Det säger en del om Hultqvist som politiker. Han beskrivs ofta som en del av ”partivänstern” (vad det nu är). Men under hela sitt liv har han alltid hållit en tydlig rågång mot kommunisterna. Samarbete med mitten- och folkrörelsepartiet C har känts bättre.

Hultqvist är tydligt färgad av sin uppväxt med en mamma som kom som krigsbarn från Finland och fick fly undan de sovjetiska trupperna. Ofta har han talat om sina minnen från barndomens somrar hos släkten i Kuusamo i norra Finland, bara fem mil från den ryska gränsen.

”Jag har hört om Sovjet hela mitt liv. Kriget och efterkrigstiden har präglat finländarnas sätt att resonera och hur man ser på grannlandet i öst, och det här är ju saker som jag själv påverkats av”, sa han i en SVT-intervju 6 december 2017.

Under sina tre år i Norrbotten kunde Hultqvist känna igen sig i mycket från Kuusamo, som ligger i jämnhöjd med Haparanda. Renköttsoppan, som han blev bjuden på i svenska delen av Tornedalen, var ungefär samma som i Kuusamo.

Som ledarskribent på NSD skrev Hultqvist till en början mycket om industri- och regionalpolitik. Men i chefredaktören Ove Andersson, starkt engagerad i dåtidens psykologiska försvar, fick han en god läromästare i försvars- och säkerhetspolitik.

Så småningom blev det också en del Hultqvistiska ledare om det säkerhetspolitiska läget på Nordkalotten.

Att det fanns ett stort och växande militärpolitiskt intresse hos Hultqvist kunde jag själv notera efter ett möte med SSU-distriktets styrelse 1985. På kvällen satt vi i TV-rummet på Sunderby folkhögskola och kollade på den amerikanska serien ”Krigets vindar”, som utspelar sig i skuggan av andra världskriget.

”I want a battleship”, utropade marinofficeren Victor ”Pug” Henry (spelad av Hollywood-tuffingen Robert Mitchum) efter japanernas angrepp på Pearl Harbor 7 december 1941.

Det gick inte att missa Hultqvists fascination. Gång efter gång under kvällen upprepade han orden ”I want a battleship” på sin oefterhärmliga dalmålsengelska.

Nu 35 år senare har Hultqvist inte fått bara ett krigsfartyg utan ansvaret för hela det svenska försvaret. Det är en uppgift som han tagit sig an med stort engagemang.

Sedan tillträdet 2014 har han genomfört en kursomläggning som satt tydliga spår i verkligheten. Den förmenta vänstersossen har gått i bräschen för höjda försvarsanslag, återaktiverad värnplikt, fler militära övningar och värdlandsavtalet med Nato. Försvarssamarbetet med Finland, Hultqvists andra hemland, har fördjupats och utvecklats.

”Undrar om han inte snart passerar legendariske Per Edvin Sköld som en historiskt skicklig försvarsminister?”, twittrade Jan Mörtberg, en gång i tiden chef för regementet I19 i Boden, efter att ha lyssnat på Hultqvist under Almedalsveckan 2016. 

Det är ett frågetecken som numera rätats ut till ett utropstecken. Effekterna av den nya politiken är tydliga runtom i hela landet.

Ungdomar rycker in och gör lumpen på förbandsorter som Boden, Arvidsjaur, Luleå, Eksjö och Karlskrona. P 18 på Gotland har återinvigts och blivit en ny stor arbetsgivare på ”öjn”.

Glädjande för en norrbottning är också att Hultqvists försvars- och säkerhetspolitik har en tydlig nordlig dimension.

”Arktis är en region som har ett ökat säkerhetspolitiskt intresse”, underströk Hultqvist när han besökte vintermarknaden i Jokkmokk 2017.

Lärdomarna från åren i Luleå är tydliga. Hultqvist har sett och vet att det finns stora nationella tillgångar och värden (järnmalm, skog, vattenkraft och annat) att försvara även i den norrländska glesbygden.

När PM Nilsson på Dagens Industri ringde och bad mig porträttera Peter Hultqvist gick jag till urklippsboken för att leta fram en omtalad artikel som journalisten Jan Sundling skrev i tidningen Upp & Ner, som delades ut på inrikesflyget 1989. Den handlade om ”Club 33” – 33 unga socialdemokrater, alla under 33 år.

”Ur denna grupp rekryteras nästa socialdemokratiska ledargeneration”, fastslog Sundling.

Många i ”Club 33” har också kommit och gått som ministrar, riksdagsledamöter, kommunalråd och på andra tunga positioner. 

Jag tänkte att en omläsning av Sundlings gamla artikel skulle ge en hint om hur snacket gick runt Hultqvist i slutet av 1980-talet.

Döm om min förvåning att han över huvud taget inte nämndes i artikeln om dessa 33 framtidsnamn och påläggskalvar 1989.

Hultqvist bidade emellertid sin tid som kommunalråd i Borlänge och Dalariksdagsman under många år – och 2020 är han den i sin SSU-generation som befinner sig främst.

Det överraskar inte att han nämns i spekulationerna inför framtida partiledarval. Många framhåller hans mustiga språk och personliga tilltal, som inte alltid följer de socialdemokratiska talepunkterna. Men jag gissar att kraven på föryngring och förnyelse kommer att väga tungt när partiet ska göra sitt vägval inför framtiden.

1980-talets SSU:are är inte längre några ungdomskandidater. Vi har alla åldrats. Hultqvist är bara ett år yngre än Stefan Löfven och fyller 62 i år.

Att bli ihågkommen som den starkaste försvarsministern sedan Per Edvin Sköld är dock inte illa. Sämre politiska karriärer går det att ha.

Olov Abrahamsson

Politisk chefredaktör, Norrländska Socialdemokraten, Luleå. Ordförande i Norrbottens SSU-distrikt 1984-1987

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera