1515
Annons

Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb

Den låga självförsörjningsgraden hos utrikes födda beräknas påverka statsutgifterna väsentligt. Den viktigaste debatten om pensionerna bör vara hur man ska få dessa personer i arbete, skriver Janerik Larsson. 

DYRT. Pensionsmyndigheten borde redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar, skriver Janerik Larsson.
DYRT. Pensionsmyndigheten borde redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar, skriver Janerik Larsson.Foto:Fredrik Sandberg/TT

När den svenska migrationspolitiken diskuteras nämns nästan aldrig det långsiktiga, statsfinansiella perspektivet.

Hur ser migrationspolitiken ut om man sätter fokus där?

I Entreprenörskapsforums rapport ”Vägar till självförsörjning” som offentliggjordes 2020 finns en kort passage som borde väcka mångas intresse:

 ”Vissa kostnader kan antas öka markant över tiden. Pensionsmyndigheten prognostiserar till exempel att pensionskostnaderna för grundskyddet för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder (Pensionsmyndigheten, 2017) till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder. Enligt prognosen kommer kostnaderna enkom för grundskyddet motsvara 1,2 procent av BNP. Till detta kommer svårkvantifierbara kostnader i form av minskad tillit, kriminalitet och sociala problem i kölvattnet av bristande ekonomisk integration och låg självförsörjningsgrad. Utan att fördjupa oss i dessa kostnader nöjer vi oss med att konstatera att om det finns en önskan att minska dem är det nödvändigt att öka självförsörjningsgraden.” 

Både det stycket och rapportens resonemang om den långa och sjunkande självförsörjningsgraden i landet har inte kommit att inta någon central position i diskussionen om den kommande samhällsutvecklingen och vad som skulle kunna göras för att påverka denna i positiv riktning. 

Hur uppmärksammades Pensionsmyndighetens undersökningar 2016 och 2017 om asylinvandringens effekt på pensionssystemet?

De pressmeddelanden som publicerades ger hyfsade möjligheter att förstå att det finns problem på sikt.

Myndighetens analyschef Ole Settergren säger i ett av pressmeddelandena att grundtryggheten som skattefinansieras enbart för de ca 100 000 som fick asyl i Sverige 2015 (inte de 160 000 som sökte) kommer innebära ökade kostnader under perioden 2017 – 2100 som beräknas bli 150 miljarder kronor. 

Hur har dessa beräkningar speglats i samhällsdebatten? 

Expressen uppmärksammade (15 april 2016) under avdelningen ”Dina pengar” Pensionsmyndighetens rapport 2016 under rubriken ”Rapport: Så påverkas pensionen av asylinvandringen”. Den artikeln är en kort sammanfattning av pressmeddelandet. Ingen uppföljning. 

Rapporten 2017 ledde till en artikel i Dagens Industri (17 oktober 2017) med rubriken ”Migrationen kan fördubbla statens kostnader för pensionärer”. 

Analyschefen Ole Settergren påpekar där att ”det avgiftsfinansierade allmänna pensionssystemet stärks finansiellt av invandringen men samhällets kostnader för grundskyddet ökar mer”.

En fråga man bör kunna ställa sig är hur det kommer sig att detta perspektiv är som bortblåst ur svensk politisk debatt?

Kanske är det så att det finns en stark svensk opinion som menar att kommande generationer ska stå för dessa betydande kostnader; eller är det så att detta är alltför oroande perspektiv för att man ska göra annat än blunda?

Detta är också ett perspektiv som kan tas med i den debatt om ”de usla pensionerna” som tycks leda till en helt oseriös överbudspolitik inför valet nästa höst.

Anna Dahlberg hade väl valda ord om den debatten i Expressen nyligen. Hon citerade DN:s Johan Croneman som nyligen efter en pensionsdebatt i Agenda skrev att ”vi borde känna skräck inför de usla pensionera”.

Vänsterdebattören Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys beskriver situationen som ”kris” och en ”tickande bomb”. Han vill förvandla valet 2022 till en folkomröstning om ”de urusla pensionerna”. 

Men det är inte sant att det svenska pensionssystemet är underfinansierat. Sanningen är att pensionssystemet aldrig har varit så överfinansierat som i dag. Pengarna räcker gott och väl. 

Köpkraften hos svenska pensionärer har ökat. Dagens 66-åring har i snitt 72 000 kronor mer om året att röra sig med jämfört med en 66-åring för 12 år sedan. 

Pensionen stiger för varje årskull som går i pension. Ett skäl till det är att tjänstepensionerna har levererat långt över förväntan; ett annat att fler väljer att arbeta även efter 65 år. Var fjärde svensk får till och med en högre inkomst som pensionär än under sin yrkesverksamma ålder.

Fattigpensionärerna var tidigare fattigare före pensionen än efter, tack vare garantipensionen och bostadstillägget.

Om man tittar på hur många pensionärer som lever i materiell fattigdom ligger Sverige tvärtom bäst till inom EU, enligt Pensionsmyndigheten. Mindre än en procent av de svenska pensionärerna har svårt att klara de nödvändigaste utgifterna, vilket ligger långt under EU-snittet på åtta procent.

Men i det längre perspektivet påverkas uträkningarna alltså av den bristande självförsörjningsgraden. Ett viktigt uppdrag till Pensionsmyndigheten nu borde både att redovisa fakta i den kortsiktiga, politiska pensionsdebatten och redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar vilket sannolikt måste få kortsiktiga effekter på migrationspolitiken. Det vi ser i dag och det vi har framför oss är djupt oroande – men det allra mest oroande är både en falsk pensionsdebatt och den långsiktiga diskussion som i stort sett helt saknas.

Det råder naturligtvis osäkerheter kring denna typ av prognos och de är inte huggna i sten. Klart är dock att det handlar om mycket stora belopp som kommer att belasta statsfinanserna och vill vi minska dessa kostnader bör vi fokusera på att få fler människor i självförsörjning.

Janerik Larsson

Tidigare vice vd Svenskt Näringsliv.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från Schneider ElectricAnnons

Hållbar fastighetsautomation med människan i fokus

Allt fler fastighetsägare har idag ett stort fokus på hållbarhet. Med Schneider Electrics system för fastighetsautomation kan de enkelt övervaka och styra sina byggnader och snabbare uppnå hållbarhetsmålen.

Fastigheter står idag för omkring 30 procent av världens energianvändning och för nästan 40 procent av de årliga koldioxidutsläppen. För att uppnå målen i Parisavtalet och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, måste 3 procent av byggnadsbeståndet i Europa renoveras varje år. Idag ligger renoveringstakten på endast 1-1,5 procent årligen och det största hindret för att investera i hållbara byggnader är finansiering. Lösningen för att säkerställa mer träffsäkra investeringar är att använda sig av digital teknik.

- En av våra lösningar för fastighetsautomation är digital tvilling, en spegling av en verklig fastighet, med vilken man kan skapa datadrivna insikter för att optimera energianvändningen i sina fastigheter. Man får här data i realtid, kan simulera energiflöden och modellera förändringar innan de tillämpas live i anläggningen. Den digitala tvillingen skapar mervärde för fastighetsägaren, som kan ta rätt beslut för att optimera driften, säger Tomas Bäckstadi, Service and Business Development Director , Schneider Electric.

En öppen plattform för byggnadens olika system

80 procent av 2050 års byggnader uppskattas redan idag vara byggda, vilket innebär att både det befintliga fastighetsbeståndet såväl som kommande byggnader behöver kunna hanteras för att uppnå hållbarhetsmålen. 

Med Schneider Electrics fastighetsautomationssystem EcoStruxure™ Building Operation (EBO) möjliggörs enkel och flexibel styrning och övervakning av fastighetens olika system i en plattform. Med systemet skapas förutsättningarna för att samla, strukturera, analysera och agera på byggnadens data. För att möjliggöra dagens och framtidens allt mer uppkopplade byggnader har systemet inbyggt stöd för effektiv hantering och lagring av stora mängder data.

- Vi ser att fyra grundpelare driver utvecklingen av dagens och framtidens byggnader och därmed våra lösningar för fastighetsautomation– de behöver vara drift-och energieffektiva, motståndskraftiga, hållbara och utformade med människan i fokus. I och med att vi tillbringar uppåt 90 procent av våra liv inomhus blir det tydligt att de byggnader som vi vistas i har en stor påverkan på vårt välmående och hälsa. Luftkvalité, temperatur och belysning är exempel på parametrar som är viktiga att ha i åtanke. Med EcoStruxure™ Building Operation kan fastighetens olika system integreras sömlöst i en framtidssäkrad och flexibel plattform och bidra till att möjliggöra en mer produktiv och hälsosam inomhusmiljö för byggnadens nyttjare, säger Linnea Lunnbäck, Offer Manager, Schneider Electric. 

”Med en digital tvilling kan man skapa datadrivna insikter för att minska sin miljöpåverkan”

Läs mer om framtidens fastigheter

Mer från Schneider Electric

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Schneider Electric och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera