Sverige har valt en internationellt sett avvikande coronastrategi. Våren 2020 blev våra åtgärder snart de mildaste i Europa, med undantag av ön Island, pyttelandet Andorra och auktoritära Belarus. Samtidigt har en klar majoritet av befolkningen slutit upp kring strategin och dess företrädare. Enligt Kantar Sifos senaste mätning (22/10) hyser närapå 70 procent fortsatt förtroende för Folkhälsomyndigheten. Bara en fjärdedel vill se större hänsyn till folkhälsan.
Varför? Den frågan ställer vi i vår forskning och Gina Gustavsson i sin nya bok, ”Du stolta, du fria”. Frågan pockar på svar av två skäl.
För det första hade den svenska strategin inte varit politiskt gångbar utan denna starka uppslutning – både i befolkningen och, under större delen av 2020, i media. Hade fler svenskar opponerat sig, likt britterna gjorde i mars 2020, skulle Löfven förmodligen ha tvingats till en liknande omläggning av strategin som Boris Johnson i Storbritannien.
För det andra har den svenska strategin från första början mött hård kritik från internationella medier och expertorgan, som WHO och Standard Ethics. Denna vecka passerade Sverige 15 000 covidrelaterade dödsfall. Per capita är det nio gånger fler än i Norge, sju gånger fler än i Finland och tre gånger fler än i Danmark. Alltså de länder som är mest lika oss och som ofta hamnar närmast Sverige i andra rankingar.
Dessa skillnader började uppstå redan våren 2020. Men enligt en studie av Pew Research Center från juni 2020 förblev svenskarna ändå minst kritiska i Europa till hur det egna landets pandemihantering. Bara 8 procent angav att Sverige hanterat krisen ”väldigt dåligt” och 25 procent angav ”något dåligt”. Den bedömningen placerade oss nära Sydkorea, där det då dött färre – trots en fem gånger större befolkning.
Hur kan vi förklara dessa attityder? I februari genomförde vi en enkätundersökning via Yougov med drygt 2 000 deltagare. Kvoturval användes för att få ett representativt urval av Sveriges befolkning utifrån kön, ålder och region.
Resultaten visar att personer med utländsk bakgrund har mindre förtroende för svenska myndigheters hantering av coronaviruset. Framför allt är de också mindre benägna att hålla med om att nedstängningar skulle vara farliga för demokratin, ekonomin, den psykiska hälsan och de som misshandlas i hemmet.
”De patriotiska attityderna spelar större roll än tillit.”
Och de som tvärtom instämmer i att nedstängningar har sådana negativa konsekvenser och som stödjer myndigheternas pandemihantering? Här är patriotiska svenskar starkt överrepresenterade. Med patriotism menar vi institutionell nationell stolthet (över Sveriges demokrati, ekonomi och vetenskapliga/tekniska landvinningar), okritisk patriotism (till exempel att man anser att människor ska stödja sitt land även när det handlar felaktigt) och nationell chauvinism (till exempel att man tror världen skulle bli bättre om fler var som svenskar). Alla de attityderna har ett starkt positivt och statistiskt signifikant samband med förtroende för myndigheternas pandemihantering och en negativ syn på nedstängningar.
Ibland har det hävdats att svenskarnas stöd för strategin skulle bottna i tillit eller frihetstörst. Men vi ser att de patriotiska attityderna spelar större roll än tillit. Och svenskar som värdesätter frihet, självförverkligande och oberoende visar sig tvärtom vara mer kritiska till den svenska pandemihanteringen. Inte mindre. De är också mindre avfärdande av nedstängningar än de som prioriterar trygghet och gemenskap.
Våra resultat har ännu inte genomgått vetenskaplig granskning. Men de håller för en rad känslighetsanalyser, inklusive kontroller för politisk tillhörighet och andra alternativa förklaringar. Vi drar alltså slutsatsen att svenskarnas stöd för den avvikande coronastrategin kan förstås som en samling under fanan (en rally-round-the-flag-effekt). Den processen brukar aktiveras av att nationella misslyckanden och kritik från utlandet tolkas som hot mot den nationella hedern, vilket den svenska coronadebatten gett flera exempel på. Vem minns till exempel inte hur Sverige omtalades som Europas mobboffer försommaren 2020?
Men en sårad patriotism försvårar självkritik och riskerar att vända sig mot minoriteter. Det egna landets misslyckanden bortförklaras gärna med invandrares beteende, som att de varit ”drivande”, fört in smittan via sina resor eller inte förstått rekommendationerna. I vår enkät visar sig närapå hälften (45 procent) tro att äldrevården drabbats så hårt för att personalen har problem med svenskan. Trots att Coronakommissionen redan i december 2020 konstaterade att den ”enskilt viktigaste faktorn” till att så många i äldrevården dött är den höga smittspridningen i samhället. Och den är en följd av det svenska vägvalet att bara platta till kurvan, inte slå ned smittan rejält.
Vi frågade även våra deltagare varför de tror att invandrare själva drabbats oproportionerligt av viruset. Hela 70 procent menade att det är för att invandrare inte alltid förstått rekommendationerna på grund av bristfällig svenska. Det är många fler än de dryga 50 procent som uppgav att det istället handlar om invandrares utsatta arbeten. Den senare förklaringen verkar dock stämma bäst med verkligheten.
Dessa attityder är oroväckande, men inte helt oväntade. Professor Johan Giesecke, då anställd av Folkhälsomyndigheten, kopplade redan förra våren ihop Sveriges dödstal med ”flyktingar eller asylsökande” inom äldrevården, som enligt honom inte skulle ha förstått rekommendationerna. Den folkkära professorn Agnes Wold har hävdat att invandrare från till exempel Irak tagit med sig smittan från resor till släktingar i utlandet. Även Folkhälsomyndigheten har hänvisat till invandrares resande som en viktig förklaring till smittspridningen, trots att deras egen helgenomsekvensering inte ger tydligt stöd för det.
Men nu är det hög tid att ta avstånd från spekulativa försök att förklara svenska dödstal med invandrares beteende. Den svenska coronastrategin och dess problem tycks i själva verket ha möjliggjorts av majoritetssamhällets nationella stolthet, okritiska patriotism och nationella chauvinism. Det borde föranleda viss självrannsakan.
Gina Gustavsson, docent och lektor i statskunskap, Uppsala universitet och aktuell med boken ”Du stolta, du fria – om svenskarna, Sverigebilden och folkhälsopatriotismen”, Kaunitz-Olsson förlag.
Jonas Larsson Taghizadeh, forskare i statskunskap, Uppsala universitet.
