Annons

Pandemin visar behovet av ett starkare försvar

Den pågående pandemin innehåller viktiga lärdomar för vårt försvar och vad som kan drabba ett litet land som inte är förberett. Bilden av Sverige som olika intressen sprider är farlig. Nu krävs långsiktig satsning på Totalförsvaret för att bli krigsavhållande, skriver Johan Wiktorin, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin.

HANS MAJESTÄTS SKEPP. Som en handelsnation med stora behov av en modernare flotta är det viktigt i en osäker framtid att vi kan skydda vår och våra partners sjöfart, skriver Johan Wiktorin.
HANS MAJESTÄTS SKEPP. Som en handelsnation med stora behov av en modernare flotta är det viktigt i en osäker framtid att vi kan skydda vår och våra partners sjöfart, skriver Johan Wiktorin.Foto:Claus Gertsen/TT

Bilderna från de våldsamma protesterna i USA bildar en relief till de pågående försvarsförhandlingarna mellan de politiska partierna. Borta är världen som vi kände den för femton år sedan med samarbete, tillväxt och växande politisk frihet. Världspolitiken är stadd i kraftig förändring, pådrivet av demografiska förändringar, miljöproblem, teknologisk omvandling och förskjutning av ekonomisk makt från Västvärlden till Asien. Demagoger och despoter är på frammarsch. Alla nedrustningsavtal av betydelse, utom ett, är satta ur spel.

Våra valda ombud förhandlar nu om en förstärkning av vårt gemensamma försvar mot yttre hot, men det har kört ordentligt fast. Regeringen har inte förmått att förvalta den unika politiska enighet som visade sig när Försvarsberedningen presenterade sin rapport Motståndskraft i slutet av 2017. Alla, från vänster till höger, var överens om att vi skulle bygga ett fungerande Totalförsvar.

Det visade sig nämligen att Finansdepartementet drog in priskompensationen till Försvarsmakten i en fotnot och att partierna inte förstått de olika, ibland överkomplicerade, underlagen som kommit in i en strid ström. Den skiss på resurser som fanns förra året i rapporten Värnkraft räcker inte till för att nå ambitionerna visar det sig. Regeringen håller emot i förhandlingarna, eftersom vi lånar pengar för att minska konsekvenserna av fallet i ekonomin och vårdkostnader. 

Det är bra att känna ansvar och hushålla med resurserna, men Finansdepartementet har ett pedagogiskt problem. Försvaret av Sverige är en av de fundamentala uppgifterna för staten, vårt gemensamma projekt där vi i frihet och säkerhet kan forma våra egna liv. Varje familj eller organisation som står inför nedskärningar måste prioritera kärnvärden. Rörliga utgifter bantas och ambitiösa projekt för förverkligande av visioner får stå tillbaka.

Pandemin erbjuder tyvärr flera paralleller till vad som händer med en småstat som inte är dimensionerad för farliga utmaningar. Ta smittspårning som exempel. Det fanns i omvärlden en stor enighet i expertisen att Sverige var världsledande i detta, men det visade sig att vi inte hade uthållighet eller förmåga att växla upp. Tre månader in klarar vi inte mer än 4000 tester per dag.

Vi är alltså suveräna i det enskilda fallet, men hade ingen faktisk eller mental beredskap att ta oss an utmaningens storlek. På samma sätt kommer välutbildade Gripenpiloter med Meteorrobotar i varje duell vinna över potentiella motståndare, men vilka stoppar nästa anfallsvåg om det är brister i antal robotar och tekniker?

Pandemin har blottat svagheter i äldreomsorgen och brister i skyddsutrustning. Mätt i överdödlighet, så ligger vi en bit över europeiskt medel. Vi hade prognoser på att 1,5 promille kunde smittas, när våra nordiska grannar planerade för 15-20 procent sjukdomsfall i befolkningen. Med detta som grund har kapitalstarka aktörer, stater och investerare, delvis kunnat sätta en annan bild av oss som oansvariga och avvikande. 

Vi har sakta börjat inse att den bilden har spridit sig alltmer de senaste fem åren på olika områden, men vi har inte skaffat oss en reell förmåga att värja våra intressen i den globala informationskonfrontation som pågår. Sverige tappar anseende, investeringsviljan avtar och i slutändan kan kapitalstarka aktörer kalasa på svenska tillgångar försvagade av valutakursen.

För ett land som inte under överskådlig tid kommer att ansöka om medlemskap i Nato, ter sig idén om att klara sitt eget försvar på svältkur och ropa på hjälp vid behov som en rent av farlig strategi för framtiden. I synnerhet som USA, vars militära styrka vi ytterst förlitar oss på, drar sig alltmer undan och brottas med egna konvulsioner. Risken ökar att vi blir ensamma vid kris i närområdet med hänvisning till vår brist på eget ansvar för vårt försvar.

Som världen utvecklar sig behöver vi därför en långsiktig inriktning till 2030 att nå upp till motsvarande 2 procent av BNP i tilldelning till Totalförsvaret. Det finns flera skäl till detta. Det finns en enighet att hotbilden är breddad sedan lång tid tillbaka. Vi ska alltså försvara oss mot militära angrepp, men också cyberattacker och psykologiska operationer.

Främmande makter försöker förvärva strategiska tillgångar eller använda olika organisationer som dolda ombud för att destabilisera vårt land. Det militära försvaret är i symbios med ett fungerande civilt försvar.

Vidare krävs planeringshorisont för stora investeringar i baser och materiel som stridsflyg och örlogsfartyg. Sverige har under lång tid skjutit upp dessa, i främst armén och marinen. För att vara effektiv krävs långsiktighet. Alla som gör inköp under tidspress vet att det i det långa loppet blir både sämre och dyrare.  

Slutligen är satsningar på det gemensamma försvaret ett uttryck för vår försvarsvilja. Den smittar likt virus, försvarsviljan får alla att känna sig lika drabbade. Den visar omvärlden, vänner som potentiella fiender, att det inte är värt priset att angripa oss. Att vara krigsavhållande är försvarets första och viktigaste uppgift. 

Hur Totalförsvaret ska utformas är den sista nöten att knäcka. Här står många intressen och bilder av det framtida kriget mot varandra. Politiken har här en avgörande roll att spela när det gäller stora investeringar, det är odiskutabelt. Problemet uppstår i detaljerna. För att behålla en balans i försvaret är det viktigt att vi satsar på rätt saker, men också i rätt ordning. 

Som gammal arméofficer är det bekymrande att ta del av rapporteringen att oppositionen vill etablera flera nya regementen före anskaffandet av nya örlogsfartyg. Som en handelsnation med stora behov av en modernare flotta är det viktigt i en osäker framtid att vi kan skydda vår och våra partners sjöfart samtidigt som vi kan försvara oss mot angrepp i Östersjön.

Vi behöver absolut regementena, men vi klarar inte av att etablera dem i den takt som man just nu tänker sig. Det saknas just nu officerare att utbilda så mycket trupp och det är viktigt att varje nyetablering går i full produktion. Därför är det viktigt att ge en inriktning till försvaret för 2030 redan i höst. Då kan Försvarsmakten bättre planera sin tillväxt. Morgondagens löjtnanter har precis börjat högstadiet.

Johan Wiktorin

Försvarsexpert, tidigare officer och medlem i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Vd Intil.


Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?