1515
Annons

Pandemin kräver en ny industristrategi

En europeisk industristrategi måste förbättra våra möjligheter att möta kommande kriser. Som pandemin gjort klart för oss alla är vissa varuflöden inte tillförlitliga i krissituationer. Vi måste diversifiera värdekedjor, inom unionen och globalt, skriver Hans Dahlgren, EU-minister (S) och Ibrahim Baylan, näringsminister (S).

FRITT NÄRINGSLIV. Det är i näringslivet och forskarsamhället som innovationskraften måste växa och frodas. Stöd från det offentliga ska användas restriktivt, skriver Hans Dahlgren och Ibrahim Baylan.
FRITT NÄRINGSLIV. Det är i näringslivet och forskarsamhället som innovationskraften måste växa och frodas. Stöd från det offentliga ska användas restriktivt, skriver Hans Dahlgren och Ibrahim Baylan.

Krafttag behövs för att återstarta vår ekonomi efter pandemin och säkra långsiktig konkurrenskraft. Därför är den kommande uppdateringen av EU:s industristrategi ett bra initiativ. Vi vill att strategin ska bidra till den gröna och digitala omställningen, samtidigt som den stärker EU:s inre marknad, en fortsatt stark konkurrenspolitik och en öppenhet mot omvärlden.

Pandemins härjningar har drabbat oss alla, och det mänskliga lidandet är stort. Europas ekonomi har också drabbats hårt. Produktion har helt eller delvis varit nedstängd. Många har förlorat sina jobb. Kraft behöver nu läggas på att återstarta vår ekonomi. Samtidigt måste de stora samhällsutmaningarna hanteras. Vi har chansen att tillsammans bygga en motståndskraftig ekonomi som är grön, digital och konkurrenskraftig.

EU-kommissionen har aviserat en uppdatering av EU:s industristrategi. Det är ett positivt besked. Vi behöver en plan för hur den europeiska industrin ska ställa om och bidra till ekonomisk återhämtning. 

Den uppdaterade strategin måste svara upp mot utmaningarna EU står inför: klimatförändringen, den digitala strukturomvandlingen och den ökade konkurrensen från länder utanför EU. Det behövs en politik som bygger på EU:s styrkor och som möter de nya utmaningarna, utan att beprövade principer och fungerande politik kastas över bord. Grundvalarna som EU:s inre marknad vilar på ska värnas. Det är konkurrens, innovation och öppenhet mot omvärlden som gör EU:s företag starka – inte slutenhet och nya handelshinder.

En europeisk industristrategi måste förbättra våra möjligheter att möta kommande kriser. Som pandemin gjort klart för oss alla är vissa varuflöden inte tillförlitliga i krissituationer. Lagerhållning av exempelvis sjukvårdsmateriel kan vara en del av lösningen. Men det är omöjligt att veta vad nästa kris blir, och vilka resurser som då behövs. Därför räcker det inte med stora beredskapslager.

EU behöver även förbättra motståndskraften mot chocker i världsekonomin genom att diversifiera värdekedjor, inom unionen och globalt. Med tillgång till en bredare bas av leverantörer begränsas den negativa effekten på våra samhällen om en del av dessa skulle slås ut till följd av en kris. Detta säkras genom en ambitiös handelsagenda som prioriterar frihandelsavtal, och en väl fungerande inre marknad som utvecklas i takt med tekniska framsteg.

Samtidigt behöver vi fortsatt skapa goda förutsättningar för produktion av varor och tjänster också inom EU. En stark industribas och produktion är viktigt för en livskraftig, innovativ och motståndskraftig ekonomi – i Sverige och i Europa. Europeiska företag och underleverantörer, inte minst små- och medelstora företag, ska vara attraktiva affärspartners som kan ingå i globala produktionskedjor. Vi måste också eftersträva rättvis konkurrens, där utländska företag på den inre marknaden har att följa samma regler som de europeiska.

Den gröna och digitala omställningen måste stå i centrum för den uppdaterade strategin. Att EU fortsatt har på sig ledartröjan globalt för den gröna omställningen kommer att ge konkurrensfördelar för europeiska företag, i takt med att kunder runt om i världen efterfrågar mer hållbara lösningar. För att stödja denna utveckling måste vi reformera statsstödsregelverket så att det tillåter nödvändiga offensiva klimatsatsningar och att stöd som är skadliga för klimatet fasas ut.

En förutsättning för att EU ska lyckas med att ta täten i den gröna omställningen är att tillgång säkras till innovationskritiska metaller och mineral som ingår i ny klimateffektiv teknik. Det handlar om råvaror som exempelvis litium och kobolt som i dag ofta är koncentrerade till ett fåtal länder utanför Europa.

Den digitala omställningen är central för att förverkliga den gröna omställningen. För att stå sig i en allt hårdare internationell konkurrens behöver EU dra nytta av våra datatillgångar och investera i digital infrastruktur, exempelvis utbyggnad av bredband och uppkopplade system. EU måste också se till att digital teknik får en bred spridning i såväl stora som små företag. Även forskning, innovation och policyutveckling inom strategiska teknikområden behöver prioriteras.

Fokus för EU:s industripolitik bör vara på att förbättra ramvillkoren i Europa och se till att alla företag kan växa och ställa om. I särskilda fall, när marknaden inte själv förmår att ta det extra steget mot den gröna eller digitala omställningen, kan det finnas behov av riktade stöd till strategiskt utpekade industriella ekosystem.

Inom EU är de så kallade projekten av gemensamt europeiskt intresse (IPCEI) ett av flera verktyg för att stärka industrin genom att undanröja marknadsmisslyckanden. Projekten ska bidra till den gröna eller digitala omställningen. Sverige deltar hittills med två projekt. Dels genom elektromobilitetslaboratoriet för elektrifiering av transporter, dels genom Northvolt för utveckling av battericeller och utbyggnad av ett elektrifieringscampus för batteriforskning i Västerås.

Sverige behöver ta del av de möjligheter som dessa samarbetsprojekt medför. Men den svenska grundsynen kvarstår – det är i näringslivet och forskarsamhället som innovationskraften måste växa och frodas. Stöd från det offentliga ska användas restriktivt. Vi behöver därför säkerställa att gemensamma samarbetsprojekt på EU-nivå inte överutnyttjas med risk för försämrad konkurrenskraft som följd. Det är inte politiken som ska peka ut var framgångarna finns. Och det är inte handelshinder som stärker företag, utan konkurrens, kunskap, innovation och tillgång till världsmarknaden.

När det går bra för Europa går det bra för Sverige. Vi kan inte tackla framtidens utmaningar på egen hand, oavsett om det rör sig om kriser eller utformningen av våra industrier. Därför värnar regeringen det europeiska samarbetet. Och därför arbetar vi med förnyade krafter för en modern och framåtblickande europeisk industristrategi.

Hans Dahlgren, EU-minister (S)

Ibrahim Baylan, näringsminister (S)

Läs replik från Centerpartiet här.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera