1515
Annons

På havet stod Sverige inte utanför krigen

I helgen firades 100-årsminnet av första världskrigets slut. Sverige stod officiellt utanför såväl första som andra världskriget men på grund av landets beroende av sjöfarten var vi i högsta grad inblandade. Bland annat förlorade Sverige över 400 handelsfartyg under de två krigen, skriver LARS WEDIN, redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Idag när Sverige är mer beroende av havet för sin försörjning än någonsin är den svenska marinen mindre än någonsin i modern tid, skriver Lars Wedin.
Idag när Sverige är mer beroende av havet för sin försörjning än någonsin är den svenska marinen mindre än någonsin i modern tid, skriver Lars Wedin.Foto:Martina Holmberg / TT

Världens ledare har just firat Hågkomstens dag – 100 år sedan det första världskriget slutade. Men i vårt närområde pågick det ryska inbördeskriget fram till 1922. I november 1918 gick brittiska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att stödja de nyligen befriade staterna Finland, Estland, Lettland och Litauen. Svenska flottan fortsatte långt efter fredsslutet att röja minor och flera svenska handelsfartyg gick förlorade i minfälten på Nordsjön. Än i dag finns minst 50 000 minor kvar i våra farvatten. 

Men låt oss gå till krigsutbrottet 1914. Det blev dramatiskt för Sverige som förklarat sig neutralt den 3 augusti. Den 9 augusti löpte den ryske amiralen von Essen ut med Östersjöflottan i syfte att oskadliggöra den svenska flottan: antingen skulle den interneras i Karlskrona skärgård eller förstöras. Den svenska flottan kände emellertid till de ryska planerna och låg säker i Stockholms skärgård. von Essen vände om halvvägs över Östersjön. Varför vet vi inte men därigenom undvek Sverige att dras in i kriget som krigförande.

Under kriget hade flottan tre uppgifter: hävda neutraliteten, skydda sjöfarten och vara beredd att försvara landet mot anfall. En av de första vidtagna åtgärderna var att avlyssna rysk radiotrafik; alla större fartyg skulle ha en ryskkunnig officer ombord.

Från och med 1915 började flottan eskortera handelsfartyg längs kusten. Flottan var för liten, och delvis för gammal, för att kunna ordna konvojer annat än i undantagsfall. I juli kom kriget nära - den tyska minkryssaren SMS Albatross strandade vid Östergarnsholm på Gotlands ostkust efter att ha blivit skadad av en rysk styrka, som fortsatte beskjutningen även när Albatross var på svenskt vatten; 29 man stupade och resten internerades. 

I september 1915 minerades Öresund av tyskarna för att hindra brittiska ubåtar att ta sig in i Östersjön samtidigt som Storbritannien uppehöll en blockad mot Östersjöutloppen. 1916 lyckades britterna ändå ta sig in, nu via Vitahavskanalen, varefter de baserades på Åland varifrån de anföll svensk sjötrafik. Samtidigt angreps svensk trafik av tyska ubåtar på syd- och västkusten – i allmänhet lyckades dock svenska örlogsfartyg hindra förluster. Värre blev det när tyskarna började anfalla trafik mellan Sverige och Finland; flera handelsfartyg förlorades. 

Under 1917 fick blockaden av Östersjön allt svårare följder för den svenska försörjningen delvis på grund av felslagna skördar. Hungern spred sig över landet. Flottan hade allt mindre bränsle för sitt arbete med att skydda sjöfarten. Härtill kom bolsjevikisk agitation i spåren av den ryska revolutionen. Det talades om en kommande statskupp i slutet av april.  

Situationen lättade i maj när Sverige lyckades komma överens med Storbritannien om tillåtelse av införsel av spannmål. I gengäld konvojerade flottan allierade fartyg från svenska hamnar till norska kusten. Totalt skyddades 18 brittiska, 5 belgiska och ett franskt fartyg – dessa hade blivit blockerade i Östersjön vid krigsutbrottet. 

Våren 1918 minerades Kattegatt av såväl britter som tyskar. Dessa minfält skapade stora svårigheter för det svenska fisket – nu i ransoneringstider extra viktigt. 

I december 1917 hade Finland förklarat sig självständigt varefter det utbröt ett inbördeskrig mellan ”vita”, stödda av tyskarna, och ”röda” som stöttades av de ryska bolsjevikerna. Härigenom fick flottan nya uppgifter. 

Under vintern 1918 genomfördes flera operationer syftande till att evakuera svenskar från Finland och, i mån av plats, andra nordbor. Sammanlagt räddades över tusen svenskar – ibland under dramatiska former då fartygen hotades eller till och med besköts av de ”röda”. Samtidigt skyddar flottan, på svenskt vatten, transporter till Finland med vapen och personal. 

På Åland kände sig befolkningen hotad av den ryska garnisonen och man vände sig till den svenska regeringen för att få hjälp. Resultatet blev den så kallade Ålandsexpeditionen som bestod av en svensk flottstyrka medförande soldater ur kustartilleriet och armén. Dessa lyckades hindra strider mellan de ”röda”, de ”vita” och ryssarna. Svenskar och de ålänningar som ville evakuerades. Under sommaren röjdes de minor som blockerat Mariehamn. 

Ålandsexpeditionen är sannolikt den första svenska ”fredsbevarande” operationen.

När krigsslutet kom hade den svenska flottan eskorterat 3640 fartyg och gått en sträcka motsvarande 64 gånger jordens omkrets. Vidare hade man oskadliggjort 2 800 minor. Handelsflottan förlorade 260 fartyg – 17 procent av beståndet – och 794 sjömän omkom. Hur många fiskare som förlorade livet är okänt. 

1918 var flottan var mycket sliten men trots detta skedde endast en mycket begränsad tillförsel av nya fartyg. Politikerna hade ingenting lärt. Resultatet var att man fick använda ”allt som flöt” när andra världskriget bröt ut 1939. Än en gång drabbades Sverige av relativt stora förluster: 1270 svenska sjömän och 206 handelsfartyg, fiskeflottan förlorade 89 sjömän och örlogsflottan 92 sjömän samt fyra fartyg. 

Inte heller nu drog politikerna några slutsatser av erfarenheterna. Idag när Sverige är mer beroende av havet för sin försörjning än någonsin är den svenska marinen mindre än någonsin i modern tid. Och mindre blir den om ingenting görs.

LARS WEDIN

Redaktör Tidskrift i Sjöväsendet


Debatt: ”Jag erkänner – jag är otålig att ta över”

Sverige är på väg in i en lågkonjunktur – om vi inte redan är där. Det kommer ställa enorma krav på fokus från den regering som tillträder att hantera en skenande inflation, låta penningpolitiken verka och samtidigt dämpa smällen för familjer och företag.  Det måste bli tuffare att vara politiker, och lättare att vara skattebetalare, skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Foto:evelina carborn

Sverige är ett framgångsland, men inte sedan 90-talskrisen har de svenska hushållen varit så pessimistiska. Nu, om någon gång, krävs tydliga politiska prioriteringar- och en långsiktig plan. 

Ingenting tyder på att den vänsterkartell som nu går till val - med interna, ultimativa krav på att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska sitta i regeringen - har förutsättningar att få stopp på fler mandatperioder av politiskt kaos.  Jag försöker föreställa mig vad som ska komma ur en regering, där Centerpartiet och Vänsterpartiet ska enas i alla de tusentals beslut som ska fattas varje år. Eller en budgetprocess när ett svagt Centerparti ska förhandla med ett dubbelt så stort Vänsterparti.

En nyliberal planekonomi? Utöver rejäla skattehöjningar, är det nog ingen som vet.

På min sida av politiken är vi förstås inte heller överens om allt. Men vi är överens om våra prioriteringar, och det räcker långt.  För ska Sverige förbli ett fritt och framgångsrikt land måste vi i första hand få ordning på våra mest grundläggande samhällsfunktioner. 

Rättsstaten måste leverera. Elförsörjningen måste fungera, kärnkraften säkras och alla möjligheter i den gröna omställningen tas till vara. Det måste bli betydligt svårare att leva som kriminell, och alltid välkommet att bli eller sträva efter att bli framgångsrik. Arbetslinjen måste återupprättas och bidragslinjen monteras ner. Att 700 000 invandrare inte kan försörja sig själva är både ett stort slöseri med mänsklig kapacitet, och en orimlig belastning för de offentliga finanserna. Det samlade utanförskapet kan kosta upp till 200 miljarder per år, enligt vissa studier!

Den klassiska konflikten mellan höger och vänster har aldrig försvunnit, men framträder nu allt tydligare inför årets plånboksval. Vi ser olika på fördelning och vi ser olika på statens uppgift. 

Det här betyder inte att offentligt och privat måste stå i motsatsförhållande till varandra, tvärtom.  Alla dynamiska samhällen behöver rimliga och förutsebara ramar. Ska marknader fungera behövs också fungerande offentliga institutioner. Dagordningen för en borgerlig regering som jag leder, är därför lika krävande som den är klar: 

Innan staten klarar av sina befintliga uppgifter, ska politiken inte ta på sig nya uppgifter. Inte när tiotals miljarder försvinner i bidragsfusk, bidragsberoende och slarv varje år. Den socialdemokratiska regeringen har infört eller höjt fyrtiosex skatter på åtta år - och lovar mer av samma vara inför kommande mandatperiod. 

Med Moderaterna blir det ingen fastighetsskatt, ingen ny förmögenhetsskatt eller arvsskatt. Inga nya pålagor innan de resurser som redan finns används bättre. 

Men vid sidan av ett regeringsskifte behövs också ett bredare kulturskifte: ett handslag för offentligt ansvar. Ett slut på mandatperioder som präglas av ständiga femitolv-uppgörelser mellan partier som måste förhandla genom ombud för att få igenom sin budget- ibland. Ett slut på en offentlig maktutövning där alla vill ta åt sig äran över det som går bra, men ingen tar ansvar när saker går fel. 

Politik kan inte vara den enda sysslan där man får ett förtroende, men inte behöver motsvara kraven. 

Men så är det i dag. Vi har en justitieminister som hävdar att det är de företag som blir utsatta för dieselstölder som måste se över sitt ”eget ansvar”. En regering som lovar grön nyindustrialisering men inte visar någon handlingskraft vad gäller de havererade tillståndsprocesserna. Trappan måste städas uppifrån, och regeringen bytas ut. Men ansvaret för maktutövning måste följa hela vägen ner. Ett tydligt, och noga avvägt tjänstemannansvar, behöver införas under nästa mandatperiod. 

Sverige går nu mot tuffare tider. När de investeringar är gjorda som krävs för att säkerställa inre och yttre säkerhet – i ett försvar av Nato-klass och i en fungerande polisiär ordningsmakt – kommer mycket lite reformutrymme finnas kvar.  Utan nya skattehöjningar återstår då att bättre hushålla med de stora resurser som redan finns tillgängliga. 

Det här är förstås dåliga nyheter för politiker som haft skattepengar att dela ut istället för fungerande reformidéer. Tuffa besked för den som ständigt vill flytta fokus mot nya uppgifter, eftersom man misslyckats med det allra mest grundläggande - statens kärnuppgifter. Men det är goda nyheter för skattebetalarna, och för alla dem som ser det ofantliga slöseri som redan pågår och vill att någon gör något åt det. Och goda nyheter för det enastående land som finns bakom hörnet, när vi har fått ordning på Sverige. 

Efter den 11 september sätter vi igång. Jag erkänner att jag är otålig. 

Ulf Kristersson, partiledare (M)


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?