Annons

Överenskommelsen innebär inte en friare bostadsmarknad

Överenskommelsen mellan C, L, MP och S är en fortsättning på en 70 år lång utredning av en planekonomisk bostadspolitik som kom på 1940-talet. Och skrivningarna om nya tariffer för snarare tankarna till sovjetiska plankommissarier, skriver JAN JÖRNMARK, docent och bostadsekonom.

Ingen kan anklaga centern och liberalernas uppgörelse med S och MP för att vara särskilt konkret, förutom att de fyra partierna i punktform lovar att tillsätta långa serier av utredningar. Det gäller också bostadspolitiken som egentligen bara är tydlig på en punkt: det ska framöver bli oerhört mycket enklare att bygga altaner (punkt 46). Bortsett från just altanerna kommer däremot bostads- och byggpolitiken i allt väsentligt att fortsätta så som den existerat sedan mycket länge.

De ”fria hyrorna” man vill införa tycks bestå av en frihet att sätta en hyra i nyproduktionen (44). I likhet med de presumtionshyror som redan finns i dag ska de ”fria” lägenheterna sedan efter en övergångstid inordnas i ett sedvanligt hyressystem som bestäms av ”gängse” förhandlingar. Fastighetsägaren ska sedan ha friheten att antingen följa den ”tariff” som arbetas fram för att jämna ut hyrorna, eller att inordna sig i det existerande partssammansatta hyresförhandlingssystemet. Ordet ”tariff” som används i samarbetspartiernas dokument är avslöjande. I en marknadsekonomi förekommer det i tullsammanhang, men är annars okänt. Ingen har någonsin gått in i en butik och frågat ”vilken tariff har den kjolen”. Medlet för att bestämma dessa tarifftaxenivåer för snarare tankarna till sovjetiska plankommissarier än den liberala ekonomiska ordning som centern säger sig vara anhängare av.

Resten av dokumentet ställer frågan om vad bostadspolitiken verkligen är på sin spets. Det finns inget i det som berör förhållandet och spänningen mellan egenägda bostäder och hyresbeståndet. Det finns heller inga åtgärder som har som mål att underlätta för unga eller andra svaga grupper att komma in på marknaden. Att man inte tydligt nämner vare sig stöd till yngre bosparande eller behovet av social housing är talande, för dokumentet utgår helt från det läge vi har. Istället är det glesbygdskommuner som inte kan hålla kvar sina invånare som är den utsatta grupp som ska få stöd att bygga bostäder som det egentligen inte finns förutsättningar att producera (46).

Dokumentet gör däremot mycket litet för att underlätta situationen i de stadsregioner som drivit den svenska tillväxten sedan 1990-talet och där de ”nyanlända” verkligen har möjlighet att få arbete och en bättre ekonomisk och social situation. Den förändrade flyttskatten är den åtgärd som kan öka rörligheten, men den är inriktad på de som redan finns på marknaden, inte de missgynnade grupper som nu istället tycks få nöja sig med att välja mellan de nya tarifflägenheterna eller att flytta ut till landsorten (45).

Dokumentet behandlar också det plansystem som blivit ett ständigt växande problem. Här har man ambitionen att tillsätta ett flertal utredningar för att underlätta situationen. Utfallet av det arbetet kommer vi att få vänta på i många år, men från formuleringarna om att ”riksintresset” ska ses över kan man åtminstone våga sig på en gissning om hur den framtiden ser ut. Senast man hade insett att dessa intressen var ett problem var 2013, varefter en utredning tillsattes för att förenkla och göra dem mer transparanta. Utredningen anlände två år senare istället med förslag om en helt ny flock av riksintressen och myndighetsutövningar. Tacksamt nog förpassades det förslaget till en bortglömd del av det digitala molnet vilket nu gör att hela proceduren kan göras om en gång till från början. 

De bostadspolitiska punkterna andas stort förtroende för det tillstånd och de regleringar vi i dag har på bostadsmarknaden. Egentligen behöver dessa bara justeras i kanten med hjälp av det statliga kommittéväsende som ända sedan den första hyresregleringen infördes 1942 arbetat kontinuerligt med att ta fram utredningar om hur prissystem, regleringar, planering, straffskalor och hundra andra fenomen som oavbrutet plågat sektorn. Antar vi mycket försiktigt att det genomförts fyra bostadsutredningar om året sedan dess är siffran i dag uppe på drygt 200. Alla dessa kommissioner väntar nu på att få sällskap av ytterligare några dussin snart bortglömda kusiner (44, 46, 48).

Bostadsmarknaden har blivit ett kaotiskt och obegripligt lappverk av regleringar och köer. Till detta adderas nu ytterligare byråkrati, medlingsmyndigheter och tariffberäknare samt redan från början olönsamma hus som monteras i avfolkningsorter. Känslan av att vi har en politik anpassad till intressegrupper och kommuner snarare än de som verkligen behöver den har aldrig varit starkare än nu.

Jan Jörnmark

Docent och bostadsekonom.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera