ANNONS:
Till Di.se
MÅNDAG 18 DEC Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR

Östling-affären är ett haveri av public service

  • Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Foto: Oskar Omne

Att sätta likhetstecken mellan Leif Östlings konto på Malta och hotet mot skola och omsorg är en falsk vänsteraktivism och ovärdigt SVT och Sveriges Radio. Den välfärdspopulism och skattemoralism som i värsta fall kommer att gödas av Paradisläckan är ett allvarligt problem för S, skriver WIDAR ANDERSSON.

Kampen om att sätta bilden av verkligheternas samband och orsaker är i vissa lägen mer tydlig och naken än annars. Just nu är ett sådant tillfälle. Tragikomiskt nog är det Leif Östling; en person som genom sin ålder, erfarenheter, attityder och verksamheter kanske mer än någon annan personifierar den svenska modellens kärnsamarbete mellan näringsliv och socialdemokrati som har triggat igång en symbolpolitisk skattedebatt utan dess like.

Leif Östlings enda ”brott” i sammanhanget är att han är rik, svensk och att han ibland talar fortare än han tänker.

Söndagen 5 november presenterade ett internationellt journalistkollektiv, där bland annat SVT:s Uppdrag Granskning ingår, uppgifter om skattesmitare. ”Avslöjandet” som gick under namnet ”Paradisläckan” blåstes upp stort i förhandsinslag i radio och tv.

Sveriges Radio konstaterade på sin hemsida att ”De flesta människor betalar den skatt som ska säkra vård och skola. Men några av världens allra rikaste personer och företag låter bli genom fusk och avancerad skatteplanering, via upplägg i skatteparadis.”

På SVT:s hemsida författade den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson följande ord i en krönika: ”Den avancerade skatteplanering som flera företagsledare ägnar sig åt är ett hot mot både välfärdsstaten och det samhällskontrakt den bygger på.”

Public service-företagens bildsättning av verkligheten är oroande och problematisk. Allt föll liksom platt till marken när det visar sig att ”jätteavslöjandet” i huvudsak visar sig bestå av politiskt prat snarare än av verklig substans. Globalt tycks huvudnumret vara ytterligare ett inslag i Rysslandsanklagelserna mot Donald Trump. Intressant förvisso. Men knappast något som får välfärdsstaten att rämna i Sverige. Här hemma riktas uppmärksamheten framför allt mot Leif Östling; topp-vd och ordförande i Svenskt Näringsliv. Denna person - som bara de senaste åren betalat mer skatt i Sverige och i övriga EU än vad de flesta av oss andra hinner få ut i lön om vi så arbetade i 200 år – hängs nu ut under public servicevinjetter om personer som ägnar sig åt ”fusk och avancerad skatteplanering” som hotar vården, skolan och hela välfärdsstaten.

Jag kanske är en gammaldags trygghetsnarkoman; så kan det vara. Men jag vill gärna uppfatta program som Ekot och Aktuellt som rikslikande och pålitliga fyrar som står stadigt i den svällande kampen om att bildsätta verkligheternas väsentliga problem och konflikter.

Ofta lever dessa och andra public serviceprogram upp till mina förväntningar. När det brister handlar det inte om att public service skulle gynna sådant som höger och vänster, sossar eller moderater, miljöpartister eller sverigedemokrater. Parametern ”slå underifrån och upp mot makten” ställer dock ibland till det även för public service; trots att de inte likt mer ekonomiskt kämpande kollegor i dagspressen, varje dag behöver ut och jaga på marknaden för att hitta betalningsvilliga nyhetskonsumenter.

En ”skattesmitande direktör” kan till exempel skapa oreda i omdömet. Utan att man tycks tänka på det så har man i den här affären satt sig i den politiska maktens knä i sin iver att komma åt den ekonomiska maktens män. När SR väljer att annonsera nyheten om Leif Östling med orden ”de flesta människor betalar den skatt som ska säkra vård och skola”, så låter de som en finansminister Magdalena Andersson (S) (eller en dito Anders Borg (M) då det begav sig).

Det är ett maktpolitiskt statement att blanda in vad SR tror om de ”flesta människors” skattevanor i rapporteringen om Leif Östling. De ”flesta människor” har faktiskt inga större val än att betala A-skatt, pensionsavgifter och moms; skatten dras direkt vid källan. Vinkelinstinkten att ställa hög mot låg gör att eftertanken blir alltför blek. Att blanda in ”vård och skola” i sammanhanget är sådant som finansministrar ofta gör och vänsterpartister alltid gör. SR borde avstå från sådant. Skatterna vi betalar in kan ju faktiskt lika gärna användas för statens inköp av luftvärn från USA eller till fler gränskontroller och fler hyrda plan för avvisade afghaner.

Det värsta otyget i public service är emellertid de fall då de ”hittar på” egna nyheter istället för att rapportera om verkligheternas händelser på bästa möjliga sätt. Paradisläckan är ett exempel på ett sådant otyg. ”Grävjobb” där avslöjanden dras fram i ljuset har mycket hög status inom journalismen. Inget fel i det naturligtvis. Under tidernas gång har många modiga och tålmodiga journalister – inte minst i halv och heldiktaturer – presterat journalistik som haft mycket stor betydelse för samhällsutvecklingen. Rapporteringen om Leif Östling lär dock knappast lyfta upp någon journalist – och än mindre någon ansvarig chef – till de paradisiska nivåer där stora journalistpris delas ut.

Jag har inte den insynen så att jag vet var och hur det fick snett. Men några i public service borde ha insett att Paradisläckan var skräp i det stora hela. Paradisläckan är mumma för vänstersajter som Aftonbladet och kanske mumma för LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som fick en chans att bidra till bildsättningen av hur ”eliten” beter sig. Men i public service borde saken ha behandlats mer avmätt och verklighetsnära. Problemet är sannolikt att det var ett ”eget gräv” som redan bestämts ha en storslagen och dramatisk lansering på söndagen den 5 november. Det gick inte att stoppa. Och tonläget skruvades upp med vård, skola, välfärdsstaten och hela baletten.

Jag är en stark anhängare av skattefinansierad välfärd och fördelningspolitik. Omfördelningssystem av den magnituden som vi har i Sverige är emellertid mycket grannlaga verksamheter. De behöver handhas med sans och balans på alla kanter för att vara legitima i de hårt arbetande medborgargrupper som står för notan med sina skatter och avgifter.

Inom socialdemokratin – som står mig nära hjärtat – finns långa och nedärvda insikter om behovet av pragmatisk skatteförvaltning. Den välfärdspopulism och skattemoralism som i värsta fall kommer att gödas av Paradisläckan är därför ett allvarligt problem för S. Risken finns att partiet låter sig knuffas allt längre vänsterut; till de terränger där symbolpolitiken råder och där ingen symbol är mer attraktiv än den girige och skattefifflande direktören som snor skolan från barnen och vården från gamla mor.

En sådan bildsättning av verkligheterna är som sagt mumma för vänstern. För den som gärna vill regera ansvarsfullt och gärna i harmoni med den svenska modellen är däremot en sådan bildsättning direkt livsfarlig.

Widar Andersson

Chefredaktör tidningen Folkbladet (S).

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.