1515
Annons

Olof Stenhammar: Löfvens politik bygger på cynisk människosyn

DEBATT. Utanförskapet ökar och regeringens enda svar är kraftigt subventionerade anställningar. Vänsterpartiet tillåts styra regeringens politik och Välfärdsutredningens förslag kommer att leda till avvecklad valfrihet. I grunden är det en cynisk människosyn som ligger bakom politiken, anser Olof Stenhammar.

BLEV ÄNNU VÄRRE. Den 7 november 2014 skrev Olof Stenhammar artikeln ”Löfvens första månad har varit katastrofal” på Di Debatt. Nu har det gått ytterligare tre år och betyget har inte förbättrats.
BLEV ÄNNU VÄRRE. Den 7 november 2014 skrev Olof Stenhammar artikeln ”Löfvens första månad har varit katastrofal” på Di Debatt. Nu har det gått ytterligare tre år och betyget har inte förbättrats.Bild:Filip Erlind

När Stefan Löfven tillträdde som statsminister var det många i näringslivet som kände tillförsikt. En pragmatisk gråsosse. En erfaren facklig ledare som förstod företagandets villkor. Hans löfte om en utsträckt hand välkomnades av landets entreprenörer och företagare efter åtta år med regeringen Reinfeldt, som öppet kallat näringslivet för ett ”särintresse”.

Redan en månad in i mandatperioden fanns dock anledning att känna oro, vilket jag skrev om i Dagens Industri. I valrörelsen 2014 hade Socialdemokraterna lovat att skydda Bromma flygplats och förbifart Stockholm – avgörande för näringslivet och för den expanderande Stockholmsregionen – från Miljöpartiets och Vänsterpartiets nedläggningsiver.

Dessa löften visade sig vara mycket litet värda. Plötsligt var både Bromma och Förbifarten på kontot för osäkra framtidsprojekt, trots att 87,5 procent av väljarna valt att inte rösta på nedläggningspartierna. Stefan Löfven borde, som gammal fackpamp veta vad procenttal betyder, men valde ändå att inte respektera demokratins spelregler.

Det är dags att utvärdera vad regeringen Löfven åstadkommit under sina första tre år. Låt oss ta två centrala områden: arbetsmarknaden och välfärden.

Socialdemokraterna gör ett stort nummer av att arbetslösheten faller, men sanningen är att den sjunker i ungefär samma takt som i övriga EU. Tacka det starka konjunkturläget i Europa för det, inte den svenska regeringen.

Samtidigt som företagen letar med ljus och lykta efter välutbildad arbetskraft har en väldig klyfta öppnat sig på den svenska arbetsmarknaden. Lågutbildade och utrikes födda sjunker allt djupare i utanförskap – i de grupperna råder massarbetslöshet i dag.

Regeringens många arbetsmarknadspolitiska åtgärder har inte gjort mycket för att vända utvecklingen. Traineejobben skulle bli 32.000, men blev några hundra. Extratjänsterna skulle bli 31.000, men blev en tiondel så många. Också beredskapsjobben blev ungefär en tiondel så många som det var tänkt. Att kalla en åtgärd för ”snabbspår” är inget annat än vilseledande – i praktiken liknar snabbspåren mest återvändsgränder.

I stället riskerar vi nu att få de nya super-subventionerande anställningar som LO och arbetsgivarsidan förespråkar. Nyanlända ska ges en lön på 8.000 kronor i månaden. Sedan förväntas staten skjuta till pengar så att den anställde kommer upp i en nettolön på mellan 13.000 och 16.000 kronor i månaden!

Detta, som presenterats som lösningen på problemet, riskerar i stället att permanenta en misslyckad lönepolitik för att få in lågutbildade utrikes födda på arbetsmarknaden. Varför anstränga sig om den låga ersättning man får ändå leder till en lön som motsvarar 20.000 kronor före skatt i månaden? Var finns incitamenten för individen att söka nya utmaningar, som leder till att man kan leva på sin lön, utan att hamna i ett ständigt bidragsberoende.

Regeringen var medvetet smart när den satte upp sitt sysselsättningsmål – att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 – alltså efter valet 2018. De kommer inte att nå det. Jämfört med Tyskland är Sveriges arbetslöshet dubbelt så hög.

Återstår välfärden. Här är det mest anmärkningsvärda inslaget i regeringens politik det så kallade vinsttaket, som var Jonas Sjöstedts paradnummer i valrörelsen. I varje debatt och i varje inlägg hamrade Sjöstedt – med ett säkert leende på läpparna – in sitt budskap. Äntligen hade Vänsterpartiet, som enda parti, ett vinnande koncept. Trodde de. Men väljarna var inte heller här imponerade. Vänsterpartiet stannade kvar på samma nivå som i valet 2010.

Men precis som med Bromma och förbifarten hoppade regeringen på tåget ändå. Det tog bara någon vecka på regeringstaburetten för Stefan Löfven att lägga sig platt för Jonas Sjöstedt. Välfärdsutredningen tillsattes våren 2015 med Ilmar Reepalu som utredare.

Sällan har ett utredningsförslag blivit så sågat av de tunga remissinstanserna. Det skulle ha kastats i soptunnan direkt av en regering med större respekt för det svenska remissförfarandet.

Förslaget är extremt komplicerat – jag är övertygad om att regeringen inte själv till fullo förstår implikationerna. Men som entreprenören Dan Olofsson, med hjälp av konsultbolaget PWC, föredömligt visade i Dagens industri för en tid sedan, skulle ”vinsttaket” sannolikt leda till att det privata inslaget i välfärdssektorn – och därmed valfriheten – på sikt avvecklas nästan helt.

Jag har själv inga egna kommersiella intressen i något bolag inom välfärden. Det som skrämmer mig är att företag som gör ett utmärkt jobb för samhället och för medborgarna tvingas läggas ner. Och det trots att den privata sjukvården i undersökning efter undersökning får ett genomgående högre betyg än den offentliga vården.

Var någonstans i Stefan Löfvens och Jonas Sjöstedts tankevärld kommer människan in i bilden? Aldrig någonsin hör man dessa två män nämna patientens välmående eller elevens studieresultat i sina resonemang. Det är en cynisk människosyn som ligger bakom den politiska viljan att ta bort en bra och fungerande del av svensk välfärd. Det är förvånande att Stefan Löfven är beredd att offra människors bästa på minoritetsregerandets altare. Bara för att säkra ett opportunistiskt stöd från ett illa reformerat kommunistparti.

De politiska vänsteryttrarna har lyckats ge ordet ”vinst” en negativ laddning. Civilminister Ardalan Shekarabi anser – styrd av en häpnadsväckande okunnighet och av starka politiska förtecken – att vinst är ”stöld”. Det är dessa politiska förtecken som egentligen är det allvarligaste med hela detta politiska spel. ”Vinsttak är ett steg mot socialism”, skrev Lars Tobisson (M) härom månaden och kopplar frågan till försöken att smyga in löntagarfonder i början av 1980-talet. Ingen uthållig vinst kan uppstå förrän välfärdsföretagaren levererat sin tjänst till överenskommen kvalitet och överenskommet pris. Först när hen gjort detta och därmed gjort rätt för sig kan – om det blir pengar över – en vinst uppstå.

Bromma flygplats och Förbifart Stockholm ser det ut som vi får behålla. Men arbetsmarknaden och välfärden – som är de två mest centrala delarna i det svenska samhällsbygget – kommer det att ta lång tid att reparera.


Olof Stenhammar, entreprenör, grundare av OMX


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera