Den 28 juni 1999 inleddes förhandlingarna om ett handelsavtal mellan EU och de fyra länderna i Mercosur – Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay.
Sedan dess har förhandlingarna pågått i olika takt. Stundtals har de stått helt still.
Först 2016 tog förhandlingarna verkligen fart och förra fredagen, på dagen 20 år efter förhandlingarna inleddes, nådde vi slutligen en överenskommelse. Jag väger mina ord noga när jag säger att detta är ett historiskt avtal.
Mercosur är i dag en relativt sluten marknad med höga tullar på många varor. Bilar beläggs exempelvis i Brasilien med importtullar på 35 procent, och i Argentina med 30 procent.
Som jämförelse har EU motsvarande 10-procentiga tullar.
Dessutom har Mercosur inte handelsavtal med något annat land eller handelsblock i världen. EU:s exportörer får alltså en privilegierad tillgång till en marknad som fortsätter vara stängd för andra.
Tittar man på antalet invånare och rivna tullhinder är detta med råge EU:s största handelsavtal någonsin – nära 800 miljoner invånare innefattas.
Endast avskaffandet av tullarna mellan EU och Mercosur uppgår till ett värde fyra gånger större än avtalet mellan EU och Japan.
På det tillkommer öppnandet av marknaden för tjänster och offentlig upphandling samt minskat regelkrångel. När avtalet träder i kraft blir det världens största frihandelsområde.
Detta innebär mycket pengar sparade för företag och konsumenter inom både EU och Mercosur. Följden är fler arbetstillfällen och lägre priser i butikerna. Stora möjligheter finns för bland andra svenska företag, inte minst för de små- och medelstora som ofta saknar resurser för att tackla existerande handelshinder.
Men givetvis även för svensk bilindustri och andra viktiga exportnäringar inom kemikalier, läkemedel, verkstadsprodukter som ofta redan är etablerade på marknaden.
Överenskommelsen med Mercosur är den senaste i raden av handels- och investeringsavtal denna mandatperiod. Vi har de senaste fyra åren avtal med bland andra Kanada, Japan, Singapore, Vietnam och Mexiko.
Ytterligare förhandlingar pågår.
EU:s ambitiösa politik på handelsområdet bör ses mot bakgrund av den globala politiska oro som den upptrappade handelskonflikten mellan Kina och USA har inneburit. Protektionism och unilateralt agerande blir allt vanligare.
Vi har exempelvis sett tullar på stål och aluminium och spekulationer om biltullar. Internationella regler och konventioner får alltmer stryka på foten.
USA har de senaste åren dragit sig ur flera internationella samarbeten, så som Iranavtalet och Parisavtalet, och dess handelspolitik underminerar Världshandelsorganisationen, WTO.
Kina i sin tur talar vackert om internationellt samarbete, inte minst inom klimat och frihandel.
I själva verket är man en av de stora bovarna. Kraftiga subventioner till kolkraftverk och olönsamma stålkraftverk belastar inte bara miljön, utan skapar också stora obalanser på världsmarknaden i form av dumpade varor.
Denna utveckling hotar den världsordning som legat till grund för över ett halvt sekel av relativ fred. Allt fler länder reagerar mot detta och vänder sig till Europa för att gemensamt stå upp för ömsesidigt hållbar handel, grundad på internationella regler.
Avtalet med Mercosur ligger helt i linje med denna utveckling. Likasinnade länder går samman för att stå upp för internationella regler och konventioner, för mer samarbete över gränser, för frihandel och för ökad öppenhet.
Avtalet har dock väckt oro hos en del. Både politiker och civilsamhället har engagerat sig i förhandlingarna. Där väcks framför allt farhågor om avverkning av regnskog, samt vad avtalet kan komma innebära för EU:s nötköttsbönder. Jag förstår denna oro.
Vad gäller nötköttet måste man först ut förstå att detta är en av de stora exportvarorna i Mercosur. Att inte inkludera det i ett handelsavtal vore otänkbart.
Samtidigt vet vi att nötköttssektorn är mycket känslig inom EU. Därför har vi i avtalet begränsat liberaliseringen till en tullfri kvot av nötkött på 99.000 ton.
Det utgör endast 1,25 procent av den totala konsumtionen i EU. Som jämförelse producerar Sverige 140.000 ton nötkött per år enligt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF – alltså långt mer än vad vi nu tillåter i import till hela EU från några av världens största nötköttsproducenter.
Avverkningen av regnskog och hållbarhetsfrågor är ett långt mer allvarligt problem. Detta avtal – liksom alla EU:s avtal – innehåller bindande åtaganden för båda parter inom miljö och klimat.
Avtalet förpliktigar parterna att aktivt arbeta för att nå Parisavtalets mål, där Brasilien har åtagit sig att återplantera 12 miljoner hektar skog. Implementering och uppföljning av avtalet är av största vikt för att se till att detta efterlevs.
Nu ska avtalet lusläsas av våra jurister, översättas till alla officiella språk inom EU, och granskas och godkännas av medlemsländerna, Europaparlamentet samt samtliga nationella parlament.
Sammantaget öppnar avtalet för fantastiska möjligheter – inom både EU och Mercosur. Och det är en stark politisk signal för öppenhet och handel i en tid där världens två stormakter har börjat använda handelspolitiken som vapen.
Det fördjupar relationerna mellan EU och Sydamerika, och skapar förutsättningar för fördjupat samarbete inom andra gemensamma utmaningar – exempelvis inom just klimatet. Det är därför i allas intresse att det träder i kraft så snart som möjligt.
Cecilia Malmström, EU:s handelskommissionär
