1515
Annons

Ny svensk linje för Kina

På tisdag fyller Kina 70 år. Landet har blivit världens första ekonomiskt framgångsrika statskapitalistiska diktatur. Sverige har aldrig fullt ut tänkt igenom vår relation till det nya Kina. Det är hög tid nu, skriver Moderaternas utrikespolitiska talesperson HANS WALLMARK och partiledare ULF KRISTERSSON.

Folkrepubliken Kinas historia har kantats av politiska experiment och storskaliga massmord. Den nya republiken byggdes på en grund av svält och förtryck. Mellan 40 och 70 miljoner människor dog som ett resultat av kommunismen. Stora språnget och Kulturrevolutionen blev de mest katastrofala händelserna i Kinas historia.

Dagens Kina ser radikalt annorlunda ut. Miljoner människor har fått det bättre sedan Deng Xiaoping öppnade dörren 1978. Den ekonomiska politiken skapade en väg bort från fattigdom till rollen som ekonomisk stormakt med förhoppningen att gå förbi USA som världens största ekonomi.

Det finns naturligtvis goda skäl att välkomna Kinas ökade välstånd. Men de materiella framstegen ger inte skäl att ursäkta allt annat i det nya Kina. Reformambitionerna och den ekonomiska liberaliseringen har ersatts med starkt ökad politisk kontroll över hela samhället.

Vi tror fortsatt mer på samtal än på isolering. Men samtalen måste vara i klarspråk. Kinas maktambitioner sträcker sig hela vägen upp till norra Europa och utmanar helt öppet västerländska värderingar och nationella intressen. På fem områden behövs nu en rakare och tydligare svensk linje gentemot Kina.

1. Mänskliga rättigheter

Rapporter avlöser varandra om miljoner muslimska uigurer som har internerats i Xinjiang-provinsen. Ett förtryck som sprider sig även till andra minoriteter. Varje år toppar Kina Amnestys lista över flest avrättningar. Och i år är det fyra år sedan den svenske förläggaren Gui Minhai kidnappades av den kinesiska staten.

Bristen på yttrandefrihet och den kinesiska brandväggen som stänger ute kineser från internet leder till en inskränkt och förvriden kinesisk världsbild.

Det får inte råda någon tvekan om på vilken sida Sverige står när demokratikämpar tar strid för fria medier, fri opinionsbildning och ett oberoende rättssystem – i Hong Kong och på fastlandet. Sverige borde tillsammans med andra EU-länder ställa hårdare krav på respekt för mänskliga rättigheter i Kina.

2. Starkare reciprocitet

I årtionden har den fria världen välkomnat Kina in i världsekonomin. Men nu är det uppenbart att Xi Jinpings Kina inte alls lever upp till rollen som en internationellt respekterad ekonomisk stormakt. Staten stärker sitt grepp om den kinesiska ekonomin och de kinesiska företagen, och bristen på respekt för immateriella rättigheter försvårar utländska företags långsiktiga möjligheter i Kina.

Väst måste hävda WTO:s regelbaserade internationella handelssystem och en rättvis, dubbelriktad frihandel som ger marknadstillträde på lika villkor. EU måste arbeta tillsammans med framför allt USA för att tvinga Kina att öppna sina marknader. Kinesiska företag i Väst måste granskas med samma måttstock som våra egna vad gäller konkurrens, subventioner, governance och korruption.

3. Förhindra intellektuella stölder

Det största hotet mot Sverige är just nu riktat mot det svenska näringslivet och den fria forskningen, genom spionage och industriella stölder som går att knyta till Kina. Svenska företag har länge larmat om kinesiskt industrispionage men upplever inte att det samlade offentliga stödet är starkt nog. Sverige måste bli betydligt bättre på att skydda svenska företag, allra tydligast företag i teknologisk framkant. Staten och näringslivet borde samarbeta närmare. ”Svenska intressen” är bredare än bara svenska staten.

Det är bra att Moderaternas förslag att inrätta ett samlat cybercentrum fanns med i årets regeringsförklaring. Rätt använt blir det ett viktigt instrument för att stärka cybersäkerheten hos både offentliga och privata aktörer. Intellektuella stölder och påtvingad teknologiöverföringen måste helst stoppas, annars lagföras.

4. Försvar mot påverkanskampanjer

De uthålliga protesterna i Hongkong visar hur den kinesiska propagandan blir allt offensivare och blir ett allt större problem, även i västvärlden. De kinesiska mediernas rapportering om utländska konspirationer mot Kina förfalskar systematiskt verkligheten.

Det är också anmärkningsvärt att Kina i betalda helsidesannonser bedriver ren propaganda i Sverige. Och att den kinesiska ambassaden i Stockholm på ett allt mer aggressivt sätt utövar påtryckning mot politiker, journalister och MR-aktivister. Och frågan kvarstår varför FN-organen UNDP plötsligt ställde in sin för Kina misshagliga utställning på Fotografiska.

För att värna vår säkerhet mot nya sorters hot, har Moderaterna drivit på för att Sverige ska inrätta en myndighet för psykologiskt försvar, vilket nu äntligen utreds. Den senaste tidens händelseutveckling i Kina pekar på behovet. Det gråzonshot vi i dag möter från flera auktoritära stater måste motverkas.

5. Gemensamt europeiskt agerande

Ett avgörande verktyg för att kunna hantera Kina, är att etablera ett tydligt och gemensamt euroepiskt agerande och ett nära samarbete med USA. EU måste solidariskt motverka kinesiskt tryck mot enskilda medlemsstater. Och den nya och mer ifrågasättande amerikanska Kina-politiken är förankrad långt bortom den nuvarande Trump-administrationen, och ska inte främst ses som ett utslag av tullar och protektionism.

Kina är på väg att bli världens största ekonomi. Men är redan nu världens största enpartistat och världens första ekonomiskt riktigt framgångsrika diktatur. Allt detta kräver en nyktrare svensk syn på Kina. EU har lagt grunden genom ny klartext i sin Kina-strategi. Det handlar nu för Sverige om att tillsammans med andra stå upp för mänskliga fri- och rättigheter och att själva skydda svenska statens och svenska medborgares och företags intressen i relationen med Kina.

Ulf Kristersson, partiledare (M)

Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson (M)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera