I Sverige är vi vana vid att vara bäst i världen när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Tillsammans med våra nordiska grannar toppar Sverige regelbundet olika internationella jämställdhetsindex som FN:s Gender Development Index och World Econo- mic Forums Global Gender Gap report. Inom EU rankas Sverige högst av European Institute for Gender Equality. Sedan decennier är arbetskraftsdeltagandet i Sverige nästan lika högt för kvinnor som för män, och inom högre utbildning – det område som alla tycks vara överens om är nyckeln till framgång i arbetslivet – dominerar kvinnor sedan länge.
Ser man till den ekonomiska eliten är bilden dock en annan. De högsta positionerna i samhället innehas i betydligt större utsträckning av män än av kvinnor. Bara några få procent av vd:ar i svenska börsbolag är kvinnor och diskussionen om bristen på kvinnor i styrelserummen återkommer ofta.
Detta visar sig förstås i inkomststatistiken. I den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna (topp 10-gruppen) är endast en knapp tredjedel kvinnor och ju högre upp i fördelningen man kommer, desto färre är kvinnorna. I inkomstfördelningens översta hundradel (topp 1-gruppen) är kvinnorna färre än en på fem.
För att närmare förstå utvecklingen har vi studerat balansen mellan könen i inkomstfördelningens topp sedan mitten av 1970-talet. I en ny rapport från SNS som presenteras i dag torsdag sammanfattar vi våra resultat.
Bilden är på många sätt positiv. Kvinnors representation i inkomsttoppen har stadigt ökat. I mitten av 1970-talet var andelen kvinnor i topp 10-gruppen bara 12 procent, i dag är den närmare 30 procent. I topp 1-gruppen är ökningen procentuellt sett ännu större, från cirka 6 procent till runt 18 procent.
En annan tydlig förändring är att kvinnor i högre utsträckning hamnar i toppen till följd av egna förvärvsinkomster. Andelen änkor i toppen har minskat och allt fler toppinkomstkvinnor får den största delen av sin inkomst ifrån arbete snarare än från kapital.
Sett till ålder och utbildning finns inga stora skillnader mellan män och kvinnor – även om kvinnor i toppen i snitt har något högre utbildning. Däremot skiljer sig familjeförhållandena åt markant. Över tid är tendensen att mäns och kvinnors civilstånd alltmer liknar varandra. Det är fortfarande vanligare att toppinkomstkvinnor är skilda eller änkor, medan sannolikheten att de är ogifta i dag är ungefär lika stor som för män.
Den verkligt stora skillnaden finns dock bland dem som är gifta, sett till deras partners inkomst. Bland de gifta männen i topp 1-gruppen har 75 procent en partner som inte tillhör topp 10-gruppen. Av dessa är mer än hälften av männen gifta med någon som har inkomster i den nedre delen av fördelningen. Bland kvinnorna är bilden en helt annan. En klar majoritet av kvinnorna i topp 1-gruppen är gifta med någon i topp 10-gruppen och hela 25 procent av topp 1-kvinnorna är gifta med en person som också tillhör det inkomstmässiga toppskiktet.
En kvalificerad gissning är att det bakom dessa siffror döljer sig mycket olika villkor för män och kvinnor i toppen av inkomstfördelningen när det gäller möjligheterna att kombinera karriär och familjeliv.
I ett internationellt perspektiv är det slående hur lika utvecklingen i toppskiktet varit i flera länder som vi annars tänker på som väldigt olika vad gäller jämställdhet mellan könen. I samtliga länder som vi kan göra en direkt jämförelse med (de nordiska länderna, Storbritannien, Kanada, Australien, Italien och Spanien) har andelen kvinnor i topp 10-gruppen sedan 1970-talet ökat kraftigt, från runt 10 procent till mellan 25–30 procent. På motsvarande sätt har andelen kvinnor i topp 1-gruppen ökat från runt 5 procent till mellan 15 och 20 procent. I denna jämförelse visar det sig dock att utvecklingen i de andra nordiska länderna är något långsammare än i länder som vi annars tänker på som mindre jämställda. Sett till andelen kvinnor i toppen är Sverige inte ett dugg bättre än länder som Storbritannien, Italien och Spanien.
Den svenska jämställdhetspolitiken verkar alltså inte ha påverkat könssammansättningen i toppskiktet, utan tycks snarare ha haft en stor betydelse för arbetskraftsdeltagandet och könsfördelningen utanför toppen.
Det är därför viktigt att diskutera och reflektera kring om det finns samhällsstrukturer som hämmar kvinnors karriärsatsningar, och varför den översta topp 1-gruppen fortfarande till 80 procent består av manliga inkomsttagare. Kan det exempelvis finnas inlåsningseffekter av den generösa föräldraförsäkringen? Studier har visat att kvinnor hamnar efter i löneutvecklingen och karriären efter att de har fått barn – något som de aldrig hämtar igen. Eller är det så att ledarskap fortfarande är manligt kodat, speciellt högt upp i hierarkierna, vilket gör att glastaken i toppen kvarstår för kvinnor?
Här är det intressant att notera att det inom staten har skett en snabb utveckling mot lika många kvinnor som män på höga befattningar, medan det privata näringslivet har halkat efter vad gäller jämställdheten i toppen.
Om vi vill skapa en arbetsmarknad med lika möjligheter för kvinnor och män att nå även de högsta nivåerna, behöver vi uppmärksamma och synliggöra skillnader och aktivt arbeta för att tänka i nya banor. Tillsammans kan vi alla dra fördel av de positiva samhällseffekter det kan skapa.
Anne Boschini, docent vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet
Kristin Gunnarsson, licentiat, Uppsala Center for Fiscal Studies, Uppsala universitet
Jesper Roine, docent vid Handelshögskolan i Stockholm
(Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.)
Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.
