1515
Annons

Ny rapport: Näringslivet halkar efter

DEBATT. Den svenska jämställdhetspolitiken har haft betydelse för arbetskraftsdeltagandet men har inte påverkat könssammansättningen bland toppinkomsttagarna. Sett till andelen kvinnor i toppen är Sverige inte ett dugg bättre än länder som Storbritannien, Italien och Spanien, skriver Anne Boschini, Kristin Gunnarsson och Jesper Roine.

Anne Boschini, Kristin Gunnarsson och Jesper Roine.
Anne Boschini, Kristin Gunnarsson och Jesper Roine.Bild:Hans-Erik Karlsson, Johan André, Linda Forsell.

I Sverige är vi vana vid att vara bäst i världen när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Tillsammans med våra nordiska grannar toppar Sverige regelbundet olika internationella jämställdhetsindex som FN:s Gender Development Index och World Econo- mic Forums Global Gender Gap report. Inom EU rankas Sverige högst av European Institute for Gender Equality. Sedan decennier är arbetskraftsdeltagandet i Sverige nästan lika högt för kvinnor som för män, och inom högre utbildning – det område som alla tycks vara överens om är nyckeln till framgång i arbetslivet – dominerar kvinnor sedan länge.

Ser man till den ekonomiska eliten är bilden dock en annan. De högsta positionerna i samhället innehas i betydligt större utsträckning av män än av kvinnor. Bara några få procent av vd:ar i svenska börsbolag är kvinnor och diskussionen om bristen på kvinnor i styrelserummen återkommer ofta.

Detta visar sig förstås i inkomststatistiken. I den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna (topp 10-gruppen) är endast en knapp tredjedel kvinnor och ju högre upp i fördelningen man kommer, desto färre är kvinnorna. I inkomstfördelningens översta hundradel (topp 1-gruppen) är kvinnorna färre än en på fem.

För att närmare förstå utvecklingen har vi studerat balansen mellan könen i inkomstfördelningens topp sedan mitten av 1970-talet. I en ny rapport från SNS som presenteras i dag torsdag sammanfattar vi våra resultat.

Bilden är på många sätt positiv. Kvinnors representation i inkomsttoppen har stadigt ökat. I mitten av 1970-talet var andelen kvinnor i topp 10-gruppen bara 12 procent, i dag är den närmare 30 procent. I topp 1-gruppen är ökningen procentuellt sett ännu större, från cirka 6 procent till runt 18 procent.

En annan tydlig förändring är att kvinnor i högre utsträckning hamnar i toppen till följd av egna förvärvsinkomster. Andelen änkor i toppen har minskat och allt fler toppinkomstkvinnor får den största delen av sin inkomst ifrån arbete snarare än från kapital.

Sett till ålder och utbildning finns inga stora skillnader mellan män och kvinnor – även om kvinnor i toppen i snitt har något högre utbildning. Däremot skiljer sig familjeförhållandena åt markant. Över tid är tendensen att mäns och kvinnors civilstånd alltmer liknar varandra. Det är fortfarande vanligare att toppinkomstkvinnor är skilda eller änkor, medan sannolikheten att de är ogifta i dag är ungefär lika stor som för män.

Den verkligt stora skillnaden finns dock bland dem som är gifta, sett till deras partners inkomst. Bland de gifta männen i topp 1-gruppen har 75 procent en partner som inte tillhör topp 10-gruppen. Av dessa är mer än hälften av männen gifta med någon som har inkomster i den nedre delen av fördelningen. Bland kvinnorna är bilden en helt annan. En klar majoritet av kvinnorna i topp 1-gruppen är gifta med någon i topp 10-gruppen och hela 25 procent av topp 1-kvinnorna är gifta med en person som också tillhör det inkomstmässiga toppskiktet.

En kvalificerad gissning är att det bakom dessa siffror döljer sig mycket olika villkor för män och kvinnor i toppen av inkomstfördelningen när det gäller möjligheterna att kombinera karriär och familjeliv.

I ett internationellt perspektiv är det slående hur lika utvecklingen i toppskiktet varit i flera länder som vi annars tänker på som väldigt olika vad gäller jämställdhet mellan könen. I samtliga länder som vi kan göra en direkt jämförelse med (de nordiska länderna, Storbritannien, Kanada, Australien, Italien och Spanien) har andelen kvinnor i topp 10-gruppen sedan 1970-talet ökat kraftigt, från runt 10 procent till mellan 25–30 procent. På motsvarande sätt har andelen kvinnor i topp 1-gruppen ökat från runt 5 procent till mellan 15 och 20 procent. I denna jämförelse visar det sig dock att utvecklingen i de andra nordiska länderna är något långsammare än i länder som vi annars tänker på som mindre jämställda. Sett till andelen kvinnor i toppen är Sverige inte ett dugg bättre än länder som Storbritannien, Italien och Spanien.

Den svenska jämställdhetspolitiken verkar alltså inte ha påverkat könssammansättningen i toppskiktet, utan tycks snarare ha haft en stor betydelse för arbetskraftsdeltagandet och könsfördelningen utanför toppen.

Det är därför viktigt att diskutera och reflektera kring om det finns samhällsstrukturer som hämmar kvinnors karriärsatsningar, och varför den översta topp 1-gruppen fortfarande till 80 procent består av manliga inkomsttagare. Kan det exempelvis finnas inlåsningseffekter av den generösa föräldraförsäkringen? Studier har visat att kvinnor hamnar efter i löneutvecklingen och karriären efter att de har fått barn – något som de aldrig hämtar igen. Eller är det så att ledarskap fortfarande är manligt kodat, speciellt högt upp i hierarkierna, vilket gör att glastaken i toppen kvarstår för kvinnor?

Här är det intressant att notera att det inom staten har skett en snabb utveckling mot lika många kvinnor som män på höga befattningar, medan det privata näringslivet har halkat efter vad gäller jämställdheten i toppen.

Om vi vill skapa en arbetsmarknad med lika möjligheter för kvinnor och män att nå även de högsta nivåerna, behöver vi uppmärksamma och synliggöra skillnader och aktivt arbeta för att tänka i nya banor. Tillsammans kan vi alla dra fördel av de positiva samhällseffekter det kan skapa.


Anne Boschini, docent vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet
Kristin Gunnarsson, licentiat, Uppsala Center for Fiscal Studies, Uppsala universitet
Jesper Roine, docent vid Handelshögskolan i Stockholm


(Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.)


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.


Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?