1515
Annons

Nu elektrifierar vi Stockholms bussflotta

DEBATT. På tisdagen fattar de blågröna i Region Stockholm beslut om 70 nya elbussar från 2021 och lägger grunden för en fullskalig satsning på elektrifiering av bussflottan. Därmed ansluter vi oss till ambitioner som återfinns i ett flertal europeiska städer, såsom London och Paris, skriver Kristoffer Tamsons (M) och Tomas Eriksson (MP).

GRÖNA FORDON. Tisdagens beslut blir startskottet för en av de största elbuss-satsningarna i Europa. 70 nya elbussar rullar ut i trafiken från 2021, och de kan bli upp till 1 500 stycken under de kommande tio åren. Det skulle innebära en elektrifiering motsvarande 30–70 procent av busstrafiken i Stockholmsregionen, skriver artikelförfattarna.
GRÖNA FORDON. Tisdagens beslut blir startskottet för en av de största elbuss-satsningarna i Europa. 70 nya elbussar rullar ut i trafiken från 2021, och de kan bli upp till 1 500 stycken under de kommande tio åren. Det skulle innebära en elektrifiering motsvarande 30–70 procent av busstrafiken i Stockholmsregionen, skriver artikelförfattarna.Foto:Fredrik Sandberg/TT

På tisdagen fattar den blågröna majoriteten i Region Stockholm ett beslut om en satsning på elbussar som gör att vi tar täten i omställningen till eldrift i bussflottan. En viktig satsning på klimatet, men också på hälsa och för den fortsatta utvecklingen av en framtidsinriktad kollektivtrafik i en attraktiv storstadsregion.

Beslutet blir startskottet för en av de största elbuss-satsningarna i Europa. Rent konkret innebär det att 70 nya elbussar rullar ut i trafiken från 2021, till det kommer elbussar i både befintliga och senare kommande trafikkontrakt.

Totalt innebär beslutet en grund om cirka 200 elbussar kommande år med sikte på att kunna möjliggöra 700 till 1 500 nya elbussar under de kommande tio åren. Det skulle innebära en elektrifiering motsvarande 30–70 procent av busstrafiken i Stockholmsregionen.

Den största nyttan med elbussar finns i tät stadsmiljö, där buller och luftföroreningar ger skadliga hälsoeffekter. Därför kommer satsningen först att fokusera på länets tätorter och närförorter, med Stockholms innerstad som mycket av navet för utvecklingen. Vi ser dock att det finns potential för elbuss i hela länet.

Sverige har som nationellt mål att ha en fossiloberoende fordonsflotta 2030. Stockholms läns landsting hade som mål att ha en 100 procent förnybar drift av busstrafiken år 2025. Ett mål som SL överträffat med råge genom att nå helt fossilfri landtrafik redan i somras.

Pendeltåg, tunnelbanor och lokalbanor drivs sedan tidigare till 100 procent på ren el från förnyelsebara energikällor. SL har länge arbetat systematiskt med utfasning av fossila drivmedel och hela tiden jobbat mot högt ställda miljömål.

Region Stockholm har både viljan och resurserna att gå före. Med det beslut som nu fattas tar vi också ledartröjan i omställningen till elbussar. Eldrift innebär ökad energieffektivisering eftersom elmotorn har ungefär tre gånger högre verkningsgrad än förbränningsmotorn. En högre inköpskostnad än en konventionell miljöbuss ser vi också har goda möjligheter att mötas med lägre driftskostnader om satsningen sker på ett ansvarsfullt sätt, med hänsyn tagen till teknikutveckling och trafikering.

Ur ett klimatperspektiv blir el- driften samtidigt strategiskt viktig eftersom biodrivmedel frigörs till andra sektorer i samhället som inte har lika goda förutsättningar för att elektrifieras. Analyser pekar på att en elektrifierad busstrafik till 2030 också bör vara en del för att nationella klimatmål ska kunna uppnås.

Redan 2015 inledde vi ett försök med laddhybrider på linje 73 i Stockholm, därefter har vi gått vidare och provat induktionsteknik på linje 755 i Södertälje. Förra året kunde vi också först i Sverige elektrifiera en hel stadstrafik, nämligen i Norrtälje. SL-trafiken har varit pionjärer med att pröva den nya tekniken, men nu menar vi att tiden är mogen att gå från begränsade försök till en fullskalig och bred satsning på elektrifiering av bussflottan. Med detta ansluter vi oss till ambitioner som återfinns i ett flertal europeiska städer, såsom London och Paris.

Elbussen är som gjord för en snabbt växande storstadsregion som Stockholm. För även om luften blivit bättre så finns det platser där den inte är bra och vi vet att människor i vårt län får hälsan och livet påverkad av dålig luft. Elbussar är alltså även en viktig investering i folkhälsan.

Ett område eller en gata med tysta och rena bussar blir mer attraktiv för människor. Genom att satsa på eldrift kombinerat med framkomlighet kan attraktiviteten i ett utsatt område öka. Därtill möjliggör det en smartare bebyggelse i våra städer i stort. Elbussen kommer fram där andra bussar inte gör det och att den i princip inte släpper ut några avgaser gör stadsmiljön trevligare och hälsosammare för alla som bor, verkar, går, cyklar och vistas där.

Det här är ännu ett steg mot en busstrafik som gagnar både livet för oss som bor här och den klimatneutrala storstadsregion vi vill se. Med ordning och reda i ekonomin, gedigna analyser samt högt ställda mål markerar vi nu handling för nästa steg i kollektivtrafikens utveckling. Detta med ambitionen att inte följa utvecklingen – utan leda den.

Kristoffer Tamsons, trafikregionråd (M) och ordförande SL 

Tomas Eriksson, miljö- och kollektivtrafikregionråd (MP)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera