ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Norge och Danmark har lyckats bäst med den populistiska utmaningen

  • Statsministrarna Erna Solberg i Norge och Mette Frederiksen i Danmark har lyckats bäst med att ta och behålla initiativet i den populistiska utmaningen, menar Janerik Larsson. Sverige har hanterat SD och Jimmie Åkesson på ett avvikande sätt.

De nordiska länderna har stora likheter i framväxten av populistiska partier. I Sverige har den politiska eliten haft en annan och hittills misslyckad strategi jämfört med de andra. Just nu är det Erna Solberg i Norge och Mette Frederiksen i Danmark som lyckas bäst, skriver Janerik Larsson.

Den svenska politiska debattens åsiktskorridor har onekligen förändrats sedan begreppet lanserades, men ett konstant inslag är fortsatt att den korridor som existerar envist vägrar att dra slutsatser från erfarenheter i våra nordiska grannländer.

Under mina år som opinionsbildare har jag ofta förhållit mig mycket skeptisk till genomslagskraften för tankar som importerats från engelskspråkiga länder. Problemet är dock inte språket, snarast alltför lättåtkomligt för oss svenskar, utan att exempel och teser från dessa länder oftast hänvisar till samhällskulturer som är främmande för svenskar – oavsett hur beresta vi nu anser oss vara.

Jag har brukat säga att man i stället kan hänvisa till vårt närområde. Problemet där är att rejäl kunskap om politik och samhällsutveckling i Finland, Danmark och Norge är en svensk bristvara.

”Väljarnas hämnd – Populism och nationalism i Norden” av Bengt Lindroth som kom för några år sedan är ett viktigt undantag men en svala gör ingen sommar.

De som velat resonera om likheter med andra nordiska populistpartier på högerkanten har oftast klubbats ner med det efterhand allt mindre relevanta argumentet att Sverigedemokraterna ”är något helt annat”. Då åsyftas partiets högerextrema historiska rötter. De var dock mer relevanta 1991 när partiet fick sina första kommunala mandat i Dals Ed och Höör än 2019 då partiet är riksdagens tredje största.

I Finland blev Sannfinländarnas partiordförande Timo Soini utrikes- och Europaminister 2015. Efter några år sprack partiet och ett utbrytarparti bildades som just nu leder i opinionsmätningarna. Dagens finländska regeringskoalition med Socialdemokraterna och Centern som ledande partier mår inte väl och har svårt att föra en trovärdig politik.

I Danmark stödde Dansk Folkeparti från 2001 till 2011 de regerande borgerliga partierna Venstre och Konservative Folkeparti. 2015–2019 var partiet Danmarks näst största och i Europaparlamentsvalet 2014 blev Dansk Folkeparti största parti med 26,6 procent av rösterna. I årets val rasade partiet ihop och Danmark har i dag en vänsterregering ledd av socialdemokraten Mette Frederiksen som sedan hon blev partiledare vägrat att blunda för de verkliga problem som medborgarna upplever.

I Norge styr i dag högerns Erna Solberg en borgerlig majoritetsregering med Fremskrittspartiets Siv Jensen som vice statsminister och finansminister.

2009, efter att Jens Stoltenbergs rödgröna regering blivit omvald, skrev jag i Svensk Tidskrift att det i mitt sinne fanns en parallell mellan den ”uppfostran” av vänsterpartiet SV som Stoltenberg-regeringens första fyra år inneburit och den ”uppfostran” som regeringsmakten skulle innebära för Fremskrittspartiet. Jag såg framför mig att Fremskrittspartiet efter alla år skulle vilja ta steget från populistisk opposition till regeringsansvar. Det krävdes ett partiledarbyte för att det skulle vara genomförbart.

Hur ska dessa nordiska erfarenheter uttolkas? Det gemensamma är för det första att gamla etablerade partier accepterat att en politik som inte ger trovärdiga resultat inte kommer att bli framgångsrik. För det andra har man slutat skapa intryck att väljarnas besked inte accepteras av den gamla politiska eliten.

En del av diskussionen om demokratins former handlar om hur man på olika sätt kan undvika att ”populism” av vänster- eller högerslag ska växa sig starkare. Ärligt talat tror jag det är en ganska farlig diskussion, eftersom den bygger på tanken att man inte kan lita på medborgarna.

De som får väljarnas ansvar måste få bära detta ansvar även om man kan tycka att det inte alltid är trevligt eller upplyftande.

Det stora problemet med diskussionen om Sverigedemokraterna är att deras historiska rötter fortsatt spelar större roll för bedömningen av partiet än väljarsympatiernas utslag.

SD var under åren 2014-2018 det enda oppositionspartiet. Genom att aldrig behöva stå för en genomförbar politik riskerar SD inte det öde som drabbat andra populistpartier.

Vänsterpartiet och dess föregångare är och har varit ett vänsterpopulistiskt parti. Det har aldrig varit särskilt framgångsrikt helt enkelt av det skälet att det trots allt är få väljare som bara vill protestera. De flesta vill se resultat.

Resultatpolitik tror jag är nyckeln till demokratin framöver. Taktiskt manövrerande, symbolpolitik, partitaktik kommer vi alltid att ha. Men med lite tålamod och kallt sinnelag kommer demokratin att överleva utan olika slags konstgjord andning. Så himla intresserade av demokratiskt spel är nog inte medborgarna.

I den finländska tankesmedjan Magmas spännande antologi ”Demokratins öde” skrev tankesmedjans chef Nils Erik Forsgård i en betraktelse om socialdemokratins kris att de europeiska populisternas framgångar i dag handlar om socialism blandad med nationalism. Blandningen av de två beståndsdelarna kommer att skifta och precis som Jens Stoltenberg uppfostrade SV och Erna Solberg uppfostrat Fremskrittspartiet kommer vi i Sverige med tiden sannolikt att få se något liknande. Kanske blir det som i Norge, det vill säga efter att Jimmie Åkesson fått sin efterträdare.

Jag tror att rädslan för den alltid ovissa framtiden bara kan besegras av en positiv framtidsberättelse, en vision som förvandlar populismens pessimism till just vad den är nämligen destruktiv och samhällsundergrävande.

Att bryta pessimismen kräver mer än manipulationer med demokratins former. Varken socialism eller kortsynt nationalism bär framåt. Politiskt spel kan bara reduceras till marginalen om de som ser ett samhällsbygge framför sig också kan förklara detta för medborgarna.

Just nu är det Erna Solberg i Norge och Mette Frederiksen i Danmark som lyckas bäst med detta. Hur det kommer att bli i Sverige framöver är givetvis oklart men mera grundliga studier av finländsk, dansk och norsk politik rekommenderas.

Janerik Larsson
Tidigare vice VD på Kinnevik och Svenskt Näringsliv, seniorkonsult på Prime PR och Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer