ANNONS:
Till Di.se

Nils Karlson: Därför blir det inte en ny skattereform

  • INTRESSEN OCH IDEOLOGI SKILJER SIG. Det råder en bred enighet om att en ny skattereform bör genomföras. Men där upphör samsynen. Glöm inte att den hyllade skattereformen 1990–1991 drevs igenom av endast två partier, skriver Nils Karlson. Foto: Henrik Montgomery

DEBATT. Nästan alla partier säger sig vilja göra en skattereform. Men så länge verklighetsbeskrivningen skiljer sig åt är det osannolikt att det kommer att ske. Värderingarna i rättvisefrågor är också ett problem. Och dagens makthavare brister i politisk skicklighet, skriver Nils Karlson.

Socialdemokraterna, men också Miljöpartiet och allianspartierna, säger sig vilja genomföra en stor skattereform kommande mandatperiod. Gärna blocköverskridande. Sannolikt instämmer många företagare och väljare. Få torde vara nöjda med dagens skattesystem.

Mycket talar dock för att tron på en stor skattereform är en illusion. Stora välfärdshöjande reformer förutsätter nämligen att ett antal grundläggande villkor är uppfyllda, vilket jag utvecklar i en nyutkommen bok, Statecraft and Liberal Reform in Advanced Democracies, (Palgrave Macmillan), där Sveriges och Australiens reformprocesser de senaste 30 åren jämförs.

För det första, och kanske mest uppenbara, krävs en välgrundad och gemensam verklighetsbeskrivning. Partierna är oense om vilket eller vilka problem en skattereform ska lösa. Är syftet ökade skatteintäkter för att säkra finansieringen av offentlig välfärdsproduktion och omfördelning? Eller behöver snarare skattetrycket sänkas för att förbättra företagandets villkor och incitamenten till utbildning? Det senare förutsätter snarast minskade offentliga välfärdsutgifter och bidrag. Eller är det klimatförändringar och miljöproblem som motiverar ändrade skatter?

Lika problematiskt är, för det andra, att partiernas värderingar och rättviseföreställningar skiljer sig åt i väsentliga avseenden. Tydligast är detta kanske när det gäller synen på marginalskatterna. Är höga marginalskatter rättvisa, vilket S och V menar? Eller är rejält sänkta marginalskatterna rättvist, som C och L förespråkar? Moderaterna tycks fortfarande vackla i sin syn. Även när det gäller synen på kapital-, bolags- och fastighetsbeskattning är rättviseuppfattningar centrala. Entreprenörskap, effektivitet och frihet ställs mot fördelningstänkande.

Det tredje skälet till att en stor skattereform är osannolik är tydliga tecken på bristande politisk skicklighet hos dagens politiker. Det räcker inte att ha en genomtänkt verklighets- uppfattning och en välgrundad rättviseuppfattning – även strategiskt agerande krävs för att genomföra välfärdshöjande reformer. Att skylla på osäkra majoritetsförhållanden håller inte: minoritetsregeringar har varit normen under de 25 år, 1985–2010, då Sverige förmådde genomföra en rad viktiga reformer. Regeringen Reinfeldt I är undantaget.

Skattereformen 1990–1991 kan tjäna som exempel. Det var en mycket stor reform – förändringarna omfattade en större andel av BNP än Thatchers och Reagans reformer som tjänade som förebilder – med radikalt sänkta marginalskatter på arbetsinkomster och kapital, breddade skattebaser och drastiskt slopade avdragsmöjligheter.

Förslaget var ursprungligen Folkpartiets, som av Socialdemokraterna hade utsetts till huvudmotståndare och svartmålats i valrörelsen 1988. Ett par år senare lyckades Socialdemokraternas finansminister Kjell-Olof Feldt och statssekreterare Erik Åsbrink genomdriva samma politik tillsammans med just Bengt Westerbergs Folkparti. Alla andra var emot (vilket de i dag tycks ha glömt): de andra partierna, arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen.

Strategin var närmast Machiavellisk. Moderaterna gjordes medvetet till huvudmotståndare för att blidka den interna oppositionen inom socialdemokratin och från LO. De senares medlemmar fick dessutom en särskild skattelättnad, ”LO-puckeln”, som fortfarande gör skatteskalorna ologiska i vissa inkomstskikt. Samtidigt ändrades en rad olika skattesatser, vilket gjorde det svårt, till och med för medierna, att räkna ut vilka som var vinnare eller förlorare. Den allmänna opinionen vanns genom att utmåla det existerande skattesystemets höga marginalskatter och avdragsmöjligheter som ”perversa” och djupt orättvisa.

Så ska en slipsten dras. Att snacka räcker inte om välfärdshöjande reformer ska kunna genomföras.



Nils Karlson, statsvetare och nationalekonom, vd, Ratio, Näringslivets forskningsinstitut


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies