1515
Annons

Nej till fastighetsskatt

Det finns ingen rättvisa i att beskatta en fastighet enbart på grund av dess läge och fiktiva försäljningsvärde. Det finns många villaägare som vrider och vänder på varenda krona för att få det att gå runt, skriver en rad centerpartister apropå Socialdemokraternas förslag om fastighetsskatt.

HEM. Ett hem är så mycket mer än en skattebas. Det är många människors fasta punkt i livet, det som ger lugn och skapar trygghet. Centerpartiet i Stockholm säger därför tydligt nej till ett återinförande av fastighetsskatten, skriver en rad företrädare för Centerpartiet i Stockhoplms län.
HEM. Ett hem är så mycket mer än en skattebas. Det är många människors fasta punkt i livet, det som ger lugn och skapar trygghet. Centerpartiet i Stockholm säger därför tydligt nej till ett återinförande av fastighetsskatten, skriver en rad företrädare för Centerpartiet i Stockhoplms län.Foto:Fredrik Sandberg/TT

I mitten av mars kunde vi läsa hur Anders Ygeman och Socialdemokraterna i Stockholm tar strid för att återinföra fastighetsskatten. I en tid när boendet redan är den största utgiften för hushållen väljer Socialdemokraterna att prioritera en skatt som gör boendet ännu dyrare. Har Socialdemokraterna glömt hur illa fastighetsskatten fungerade och vilka förödande konsekvenser den fick?

Det är i grunden fel fokus som Socialdemokraterna i Stockholm har. Nu, efter pandemin, med tusentals nya arbetslösa och företag i konkurs i Stockholmsregionen, måste all politisk energi ägnas åt att få arbetstillfällen och företag tillbaka. Genom att få igång den fantastiska motor som Stockholmsregionen utgör för svensk ekonomi så växer den skattebas som regionen utgör, och som är grunden för välfärden. Så kan man åter minska klyftan mellan olika delar av Stockholm, en klyfta som pandemin tyvärr vidgat.

Då behövs lägre, inte högre, skatter på att anställa de med låga inkomster, på hushållen och för näringslivet. Det är därför Centerpartiet i samarbetet med regeringen drivit igenom skattesänkningar för tiotals miljarder, före och under pandemin, och tänker fortsätta att driva skattesänkningar, för att understödja den återhämtning som nu måste ske.

Även utan nya pålagor är boendekostnader en av de tyngsta bördorna hushållen i Stockholm bär. De ökade kostnaderna av en hög fastighetsskatt skulle tvinga ett antal stockholmare ut ur sina hem och markant försämra många andra familjers ekonomi, som redan är hårt ansträngda av pandemin. Alliansregeringen tog ett klokt beslut om att ersätta den statliga fastighetsskatten med en kommunal fastighetsavgift som är både lägre och mer förutsägbar. Det var nödvändigt för att barnfamiljer och pensionärer skulle har råd att bo kvar i sina hus. 

Om Anders Ygeman och Socialdemokraterna tror att de försöker skapa någon form av rättvisa är de fel ute. Det finns ingen rättvisa i att beskatta en fastighet enbart på grund av dess läge och fiktiva försäljningsvärde. Ett av argumenten som ibland lyfts fram i debatten är att den som äger en högt värderad fastighet ofta har en hög inkomst.

Men så ser det i många fall inte ut i verkligheten, i synnerhet inte i Stockholm där många som bott länge i samma områden upplevt stora värdestegringar på sina hus. Det finns många villaägare som vrider och vänder på varenda krona för att få det att gå runt. 

Är det nu, under en av de djupaste ekonomiska kriserna i vår tid som Socialdemokraterna i Stockholm, ska lägga ett förslag som får ett antal barnfamiljer och pensionärer att tvingas lämna sina hem?

Politiker måste förstå människors vardag och se hur de påverkas av de politiska förslag som läggs fram. Stockholms socialdemokrater visar här på motsatsen. Ett hem är så mycket mer än en skattebas. Det är många människors fasta punkt i livet, det som ger lugn och skapar trygghet. Centerpartiet i Stockholm säger därför tydligt nej till ett återinförande av fastighetsskatten, något som dessutom varken har stöd i riksdagen eller inom Januariavtalet, där skatten på boende tvärtom sänkts.

Nu måste allt fokus efter pandemin ligga på att bygga upp skattebaserna i Stockholmsregionen genom ny stark grön tillväxt och jobbskapande, där hushållen och näringslivet får chans att ta igen det som förlorats under pandemin och fortsätta framåt. Tyvärr väljer S i Stockholm att gå i motsatt riktning.

Michaela Haga (C), distriktsordförande Centerpartiet i Stockholms län

Karin Ernlund (C), distriktsordförande Centerpartiet i Stockholm

Tage Gripenstam (C), 1:e vice distriktsordförande Centerpartiet Stockholms län

Johan Krogh (C), sammankallande för Centerpartiets kommunala sektion i Stockholmsregionen

Kerstin Lundgren (C), riksdagsledamot Stockholms län

Martin Ådahl (C), riksdagsledamot Stockholms stad

Per Lodenius (C), riksdagsledamot Stockholms län

Johan Hedin (C), riksdagsledamot Stockholms stad

Alireza Akhondi (C), riksdagsledamot Stockholms län

Gustav Hemming (C), regionråd Region Stockholm

Christine Lorne (C), gruppledare sjukvårdsfrågor Region Stockholm

Kristina Lång (C), kommunalråd Värmdö 

Dag Ahlse (C), kommunalråd Botkyrka

Anne-Li Hilbert (C), gruppledare Österåker 

Ove Wallin (C), kommunalråd Ekerö

Petri Salonen (C), kommunalråd Haninge

Ann-Christin L Frickner (C), kommunalråd Upplands Väsby

Patrik Buddgård (C), gruppledare Lidingö

Maria Gard Günster (C), kommunalråd Nynäshamn

Gill Brodin (C), gruppledare Sigtuna

Aphram Melki (C), kommunalråd Järfälla

Hans Peters (C), kommunalråd Nacka 

Stefan Bergström (C), kommunalråd Sundbyberg

Siv Sahlström (C), oppositionsråd Danderyd

Annica Nordgren (C), kommunalråd Täby 

Anders Olander (C), kommunalråd Norrtälje

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från ZipforceAnnons

Zipforces nylanserade elcykelkit får internationell uppmärksamhet

I en värld där allt fler sitter still medan bekväma prylar utvecklas och miljön mår sämre gäller det att tänka smart, hållbart och utanför boxen. Det menar Måns Bengtsson, grundare av Zipforce som snabbt kan förvandla vanliga cyklar till elcyklar.

– Vi har just slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och dessutom lanserat den lättaste och det mest prisvärda elcykelkitet på marknaden, säger han.

När elcykeln introducerades på marknaden var succén snabbt ett faktum. Plötsligt kunde de som vanligtvis tog bilen till jobbet antingen cykla hela vägen eller på ett smidigt sätt ta sig till och från kollektivtrafik, och på så sätt bidra till ett minskat trafiktryck i städerna. Att investera i en ny elcykel innebär dock att ens gamla cykel lämnas i förrådet och en ny behöver produceras och transporteras, ofta från ett annat land – något som inte är optimalt för klimatet.

Brinner för återvinning

2020 lanserades den första produkten hos Zipforce, ett bolag som kombinerar smart teknologi med svensk ingenjörskonst och brinner för smart och kreativ återvinning. Det är det enda svenska bolaget som är med på EIT Urban Mobility Program, ett nytt EU-initiativ som satsar på start-ups som bidrar till ett mer hållbart och grönt sätt att transportera sig.

– Vi vill lösa trafik- och transportutmaningarna som finns i världen och samtidigt hjälpa till att reducera människans klimatpåverkan. Många äger redan en cykel i dag – varför behöva köpa en ny? Zipforce ger befintliga cyklar ett nytt liv och att den är portabel, vilket gör att den är smidig, minskar stöldrisken och gör att familjen kan dela.

Lättast på marknaden

Motorn är liten, smart och effektiv och Zipforce har sammanställt ett komplett kit med allt från batteri till pedalsensor för att göra installation och användande enkelt. Nu presenterar de två revolutionerande produkter som bara dagar efter lanseringen fått stor internationell uppmärksamhet: Zipforce Distance och den lättare versionen Zipforce Slim som enbart väger två kilo. 

– Det gör Slim till den lättaste produkten på marknaden. Båda är prisvärda, har tystare motorer och installationen är betydligt enklare då trampsensorn sitter trådlöst på cykelns pedalarm.

I samband med lanseringen har Zipforce slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och de har redan siktet inställt på nya marknader.

– Vårt mål är att skapa ett hållbart, prisvärt och kul sätt för cykelanvändare att elektrifiera sin cykel och göra fysisk aktivitet både enklare och roligare, var man än befinner sig. Vi är glada att kunna bidra till att göra världen lite mer bekväm, utan att behöva tumma på faktorer runtomkring.

Läs mer om Zipforce här

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Zipforce och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera