Pandemier är ovanliga fenomen. När coronan slog till under våren 2020 var därför kunskaperna kring spridningen och bekämpningen av covid-19 viruset begränsade. I många länder greps politiker av panik när prognoser pekade på explosiv smittspridning och höga dödstal. Sifforna skrämde dem att ta till det mest extrema vapnet mot smittspridningen, nämligen nedstängning av samhället – så kallade lockdowns.
Sverige valde en annan väg, bland annat tack vare den gällande lagstiftningen. Myndigheterna hyste tilltro till medborgarnas förmåga att ta ansvar för att minska smittspridningen och la tonvikten på råd och rekommendationer. Enbart några få bindande restriktioner på allmänhetens rörlighet infördes.
Under pandemins första fas var det svårt att veta vilken väg som var bäst: den hårda nedstängningen eller den mjukare svenska linjen? Idag är kunskapsläget annorlunda tack vare intensiv forskning om effekterna av nedstängningar. Nu bör denna kunskap ligga till grund för den fortsatta kampen mot coronan.
Vilka slutsatser om tvingande restriktioner kan vi då få fram från dagens forskning? Studier av sambandet mellan nedstängningar och överdödlighet visar att det inte finns någon uppenbar hälsomässig vinst med lockdowns. Länder som gjort kraftiga nedstängningar har faktiskt registrerat en högre överdödlighet än länder som valt att införa svagare bindande restriktioner.
Detta mönster framgår av figur 1 som beskriver sambandet mellan graden av tvingande nedstängning och den genomsnittliga överdödligheten i EU under de tre första kvartalen 2020. Graden av nedstängning mäts här med hjälp av ett index som forskare vid Oxfords universitet har tagit fram. Ett högre värde betyder en högre grad av bindande restriktioner.
Som framgår av figuren finns ett tydligt positivt samband mellan nedstängning och dödlighet. Högre dödlighet är alltså förbundet med ökad nedstängning av samhället - inte tvärtom. Många skulle nog väntat sig det omvända mönstret i tron att hårda nedstängningar stoppar smittspridningen och därmed överdödligheten.
Högre dödlighet är alltså förbundet med ökad nedstängning av samhället - inte tvärtom. Många skulle nog väntat sig det omvända mönstret i tron att hårda nedstängningar stoppar smittspridningen och därmed överdödligheten.
Detta resultat får inte tolkas som att fler restriktioner höjer dödligheten. Rimligen visar det att politiker har sett sig tvingade att ta till kraftiga restriktioner för att framstå som handlingskraftiga och ansvarstagande när dödligheten stiger. Men resultatet väcker frågan om hur effektiva tvingande begränsningar är för att dämpa dödligheten? Svaret från ett växande antal rapporter är att omfattande nedstängningar av samhället inte stoppar smittspridningen och dödligheten i covid-19 i någon märkbar utsträckning. Dessa är ett ineffektivt medel för att bekämpa viruset och dess hälsomässiga konsekvenser.
Om omfattande nedstängningar inte har någon uppenbar inverkan på överdödligheten är deras ekonomiska effekter desto större. Länder som infört kraftiga restriktioner har sett större fall i sina ekonomier. Detta framgår av figur 2 som illustrerar korrelationen mellan graden av tvingande nedstängning och BNP-tillväxten i EU under de tre första kvartalen av 2020. Ju hårdare restriktioner, desto större tapp i produktionen.
Det finns således en negativ korrelation mellan graden av nedstängning och den ekonomiska förlusten – en bild som stärks av andra rapporter under senare tid. Än mer oroväckande är att många av de företag som lyckades övervintra under den kraftiga nedstängningen under våren 2020 inte klarar ytterligare en period av nedstängning. Nya begränsningar under 2021 kan därför leda till ännu större långsiktiga skador på samhällsekonomin.
För att motverka de negativa ekonomiska konsekvenserna av nedstängningar har regeringar tvingats gå in med enorma stödpaket som kraftigt höjt statsskulden. Resurser som i framtiden hade kunnat användas till konsumtion och investeringar har nu använts som stöd för en ekonomi som gått på knäna på grund av nedstängningspolitiken. Därmed kommer välfärden i framtiden att bli lidande när färre resurser finns för privat välstånd och offentlig verksamhet.
De negativa effekterna av nedstängningar är inte enbart av ekonomisk natur. Människors hälsa, inte minst deras mentala hälsa, blir lidande av hinder för deras rörlighet. Många studier visar att utsatta grupper drabbas särskilt hårt av nedstängningar. Dessa inkräktar även på demokratiska fri- och rättigheter som näringsfriheten och rörelsefriheten inom landet och över gränserna. Att så sker under större kriser är kanske ofrånkomligt, men om nedstängningar inte har någon mätbar dämpande inverkan på överdödligheten bör politiken ifrågasättas.
Allt fler röster höjdes i Sverige för att vi skulle överge den linje som följdes under 2020 och som begränsade pandemins ekonomiska, sociala och demokratiska kostnader. Ett resultat blev den så kallade pandemilagen som drevs fram under bedövande politisk enighet och som omedelbart lagts till grund för diverse restriktioner.
Pandemilagen, och nu senast utvidgningen av denna lag, röstades igenom i riksdagen trots dagens kunskapsläge om nedstängningarnas oförmåga att i större utsträckning begränsa överdödligheten samt om deras enorma kostnader på andra områden. Detta är ett oroväckande tecken på vad som rimligen bör diagnostiseras som pandemipopulism.
De underlag som socialdepartementet presenterade för den nya pandemilagen och dess utvidgning uppfyller inte de mest elementära krav på samhällsekonomisk analys som bör ställas på förslag till en så ingripande lagstiftning. I underlagen föreslås nedstängningsåtgärder utan bevis för att de fungerar och utan analys av deras sociala, ekonomiska och demokratiska kostnader.
Att det under kriser måste fattas beslut baserat på bristfälliga underlag och att det ibland fattas felaktiga beslut är ofrånkomligt. Efter ett år med coronapandemin har vi emellertid i dag resultat som bör hjälpa oss vid valet av politik. Detta material ifrågasätter bindande nedstängningar av samhället som ett effektivt medel mot viruset samtidigt som det pekar på stora kostnader. Trots detta kräver många i debatten att Sverige ska följa i andra länders fotspår och stänga ned mer och mer av vårt samhälle. Vi anser detta vore en hotfull, skadlig och meningslös utveckling.
Med dagens kunskapsläge är det rimligt att kräva att de som argumenterar för nedstängningar redovisar klara forskningsresultat som visar att nyttan av en sådan politik överstiger den totala samhälleliga kostnaden. Låt oss vara tydliga, vi motsätter oss inte nedstängning om en sådan politik kan motiveras med forskningsresultat där alla vinster och kostnader har tagits i beaktande. Vad vi motsätter oss är panikåtgärder såsom dagens pandemilag. Den står inte på stabil vetenskaplig grund. Kriser må vara svåra att hantera för politiker, men detta får inte innebära att de överger den viktiga principen att forskningen bör vägleda valet av politik.
Fredrik N G Andersson
Docent i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Lars Jonung
Professor emeritus vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
