ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Nato står ännu starkt

  • SPÄNT MÖTE. Emmanuel Macron och Donald Trump på Natomötet i London. Macron beskrev härom månaden alliansen som "hjärndöd" efter att USA dragit tillbaka styrkor i norra Syrien, vilket öppnade för turkiska attacker på Syriens kurdiska befolkning. Foto: Evan Vucci, Evan Vucci

DEBATT. Nato genomlever en politisk kris som ofta skylls på Donald Trump, men som har mer komplicerade orsaker. Samtidigt har Nato stärkt sin förmåga under senare år och står i viktiga avseenden starkare än tidigare, skriver Zebulon Carlander, programansvarig för försvarspolitik på Folk och Försvar.

Nato står inför en paradoxal situation. Å ena sidan har man ägnat de senaste åren åt att stärka förmågan till kollektivt självförsvar. Å andra sidan upplever en av sina största politiska kriser på länge.

Försvarsalliansen grundades 1949, i början av kalla kriget. Syftet, som dess förste generalsekreterare Lord Ismay uttryckte det, var att” hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, och tyskarna nere”. Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning ändrades fokus från avskräckning till internationella operationer.

2014 var ett skiftesår för Nato. Rysslands aggression mot Ukraina och IS framfart i Mellanöstern gav ny energi till förssvarsalliansen, som upplevde något av en identitetskris när antalet internationella insatserna började bli färre.

Under de senaste fem åren har Nato vidtagit flera åtgärder för att stärka sin kapacitet att hantera säkerhetspolitiska kriser i både öst och syd.

Men samtidigt som den institutionella styrkan hos Nato har stärkts – bland annat genom inrättandet av snabbinsatsförband – har den politiska enigheten kring alliansens syften och solidaritet hamnat under allt större press. 

Ofta lägger man skulden för detta på Donald Trump, som är en uttalad Natoskeptiker, men orsakssambanden är i själva verket betydligt mer komplicerade.

Det går att dela in Natos interna bekymmer i tre övergripande fack: värderingsfrågan, solidaritetsfrågan, och förmågefrågan. 

Värderingsfrågan handlar ytterst om den demokratiska utvecklingen hos olika medlemmar, solidaritetsfrågan rör principen ”en för alla, alla för en”, medan förmågefrågan handlar om alliansens militära kapacitet.

De senaste månaderna har det varit mycket diskussioner inom alliansen rörande Turkiets militära agerande i nordöstra Syrien, som påbörjades trots starka protester från andra medlemsstater. 

Frankrikes president Emmanuel Macron beskrev härom månaden alliansen som ”hjärndöd”, vilket ledde till starka reaktioner, senast från Donald Trump på tisdagen. 

Förmågefrågan kokar framför allt ned till skillnaderna i försvarsutgifter mellan USA och övriga medlemsstater. Sett till totala försvarsutgifter inom alliansen står USA för cirka 70 procent. Det inkluderar dock alla USA:s globala resurser, det vill säga förband och system baserade i andra regioner, däribland Asien eller Mellanöstern.

Förmågefrågan har länge varit central inom Nato. Vid toppmötet i Wales 2014 gick varje stat med på att spendera minst 2 procent av BNP på sitt försvar till 2024. Halvvägs dit är det bara ett fåtal som har nått målet, men försvarsutgifterna har totalt sett ökat. 

Som nämnts är det här inte första gången Nato har haft interna konflikter. Under 1970- och 80-talen var den stora frågan utplaceringen av amerikanska medeldistansrobotar, så kallade Pershing II, i Västeuropa. Då, precis som tidigare, lyckades man överkomma meningsskiljaktigheterna. 

Och bortom rubrikerna görs mycket också i dag för att stärka alliansens gemensamma förmåga att agera i händelse av en kris eller konflikt, inte minst kring Östersjön och Nordkalotten. Sedan toppmötet i Warszawa 2016 har Nato till exempel multinationella rotationsstyrkor på plats i Estland, Lettland, Litauen, och Polen. 

Det är 25 år sedan Sverige gick med i Natos initiativ Partnerskap för Fred och sedan dess har vårt samarbete fördjupats på ett sätt som saknar historiskt motstycke. 

Både rödgröna och borgerliga regeringar har verkat för att öka interoperabiliteten mellan Sveriges försvarsmakt och Natoförband och i den nationella säkerhetsstrategin från 2017 kan man läsa att ”partnerskapet med Nato är viktigt för vår säkerhet och för vår militära förmåga”.

Lite tillspetsat skulle man alltså kunna säga att Nato – tvärtemot vad som ofta antas – har stärkt sina förmågor i avgörande avseenden, och att Sveriges samarbete med försvarsalliansen på grund av det förändrade säkerhetsläget i vårt närområde, är både närmare och viktigare än någonsin.

Zebulon Carlander, vikarierande programansvarig för försvarspolitik på Folk och Försvar

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer