1515
Annons

Nato står ännu starkt

DEBATT. Nato genomlever en politisk kris som ofta skylls på Donald Trump, men som har mer komplicerade orsaker. Samtidigt har Nato stärkt sin förmåga under senare år och står i viktiga avseenden starkare än tidigare, skriver Zebulon Carlander, programansvarig för försvarspolitik på Folk och Försvar.

SPÄNT MÖTE. Emmanuel Macron och Donald Trump på Natomötet i London. Macron beskrev härom månaden alliansen som "hjärndöd" efter att USA dragit tillbaka styrkor i norra Syrien, vilket öppnade för turkiska attacker på Syriens kurdiska befolkning.
SPÄNT MÖTE. Emmanuel Macron och Donald Trump på Natomötet i London. Macron beskrev härom månaden alliansen som "hjärndöd" efter att USA dragit tillbaka styrkor i norra Syrien, vilket öppnade för turkiska attacker på Syriens kurdiska befolkning.Foto:Evan Vucci, Evan Vucci

Nato står inför en paradoxal situation. Å ena sidan har man ägnat de senaste åren åt att stärka förmågan till kollektivt självförsvar. Å andra sidan upplever en av sina största politiska kriser på länge.

Försvarsalliansen grundades 1949, i början av kalla kriget. Syftet, som dess förste generalsekreterare Lord Ismay uttryckte det, var att” hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, och tyskarna nere”. Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning ändrades fokus från avskräckning till internationella operationer.

2014 var ett skiftesår för Nato. Rysslands aggression mot Ukraina och IS framfart i Mellanöstern gav ny energi till förssvarsalliansen, som upplevde något av en identitetskris när antalet internationella insatserna började bli färre.

Under de senaste fem åren har Nato vidtagit flera åtgärder för att stärka sin kapacitet att hantera säkerhetspolitiska kriser i både öst och syd.

Men samtidigt som den institutionella styrkan hos Nato har stärkts – bland annat genom inrättandet av snabbinsatsförband – har den politiska enigheten kring alliansens syften och solidaritet hamnat under allt större press. 

Ofta lägger man skulden för detta på Donald Trump, som är en uttalad Natoskeptiker, men orsakssambanden är i själva verket betydligt mer komplicerade.

Det går att dela in Natos interna bekymmer i tre övergripande fack: värderingsfrågan, solidaritetsfrågan, och förmågefrågan. 

Värderingsfrågan handlar ytterst om den demokratiska utvecklingen hos olika medlemmar, solidaritetsfrågan rör principen ”en för alla, alla för en”, medan förmågefrågan handlar om alliansens militära kapacitet.

De senaste månaderna har det varit mycket diskussioner inom alliansen rörande Turkiets militära agerande i nordöstra Syrien, som påbörjades trots starka protester från andra medlemsstater. 

Frankrikes president Emmanuel Macron beskrev härom månaden alliansen som ”hjärndöd”, vilket ledde till starka reaktioner, senast från Donald Trump på tisdagen. 

Förmågefrågan kokar framför allt ned till skillnaderna i försvarsutgifter mellan USA och övriga medlemsstater. Sett till totala försvarsutgifter inom alliansen står USA för cirka 70 procent. Det inkluderar dock alla USA:s globala resurser, det vill säga förband och system baserade i andra regioner, däribland Asien eller Mellanöstern.

Förmågefrågan har länge varit central inom Nato. Vid toppmötet i Wales 2014 gick varje stat med på att spendera minst 2 procent av BNP på sitt försvar till 2024. Halvvägs dit är det bara ett fåtal som har nått målet, men försvarsutgifterna har totalt sett ökat. 

Som nämnts är det här inte första gången Nato har haft interna konflikter. Under 1970- och 80-talen var den stora frågan utplaceringen av amerikanska medeldistansrobotar, så kallade Pershing II, i Västeuropa. Då, precis som tidigare, lyckades man överkomma meningsskiljaktigheterna. 

Och bortom rubrikerna görs mycket också i dag för att stärka alliansens gemensamma förmåga att agera i händelse av en kris eller konflikt, inte minst kring Östersjön och Nordkalotten. Sedan toppmötet i Warszawa 2016 har Nato till exempel multinationella rotationsstyrkor på plats i Estland, Lettland, Litauen, och Polen. 

Det är 25 år sedan Sverige gick med i Natos initiativ Partnerskap för Fred och sedan dess har vårt samarbete fördjupats på ett sätt som saknar historiskt motstycke. 

Både rödgröna och borgerliga regeringar har verkat för att öka interoperabiliteten mellan Sveriges försvarsmakt och Natoförband och i den nationella säkerhetsstrategin från 2017 kan man läsa att ”partnerskapet med Nato är viktigt för vår säkerhet och för vår militära förmåga”.

Lite tillspetsat skulle man alltså kunna säga att Nato – tvärtemot vad som ofta antas – har stärkt sina förmågor i avgörande avseenden, och att Sveriges samarbete med försvarsalliansen på grund av det förändrade säkerhetsläget i vårt närområde, är både närmare och viktigare än någonsin.

Zebulon Carlander, vikarierande programansvarig för försvarspolitik på Folk och Försvar

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera