I lördags löd rubriken på Wall Street Journals ledare om det amerikanska presidentvalet: ”The Trump Referendum”.

Tidningen menade att ”folkomröstningen om Trump” kan sammanfattas så här: den amerikanska allmänheten har gillat mycket av Trumpårens politiska resultat men att hans kaotiska ledarstil kan komma att kosta honom en andra mandatperiod.

Tidningen är på sin ledarsida klart konservativ, men har under åren ofta kritiserat president Trump och dennes politik i synnerhet på områden som berör näringslivets villkor och förutsättningar.

Att USA:s omotiverat höga företagsbeskattning sänktes hör till det klart positiva. Likaså mycket av den avreglering som ägt rum.

Men presidentens isolationistiska politik har inneburit strategiska misstag. Det handlar både om hanteringen av frihandelsorganisationen WTO och om det helt feltänkta beslutet att lämna det asiatiska frihandelsarrangemanget Trans-Pacific Partnership som skulle varit ett mycket effektivare sätt att balansera Kinas makt i regionen än Trumps ombytliga Kinapolitik.

Handelskriget mot Kina har varit dyrbart både för USA:s näringsliv och för de amerikanska konsumenterna.

Trumps merkantilistiska föreställningsvärld har visat sig vara precis så antikverad som hans kritiker i Wall Street Journal och på andra håll hävdat hela tiden.

Trumps personlighet, hans narcissism, har lett till att han skapat många fiender såväl i USA som i omvärlden helt i onödan. I Trumps twittrande blir varje sakfråga helt personkopplad vilket lett till många löjliga men skadliga strider.

Att Vita huset under Trumps år haft fyra stabschefer och fyra nationella säkerhetsrådgivare är ett påtagligt bevis för hur hans personlighet ofta förhindrar en rimligt konsekvent politik.

Pandemihanteringen har skadat hans förtroende hos äldre väljare – inklusive företagare – som insett att hans påståenden om vad som händer saknar verklighetskontakt.

Trump såg pandemin uteslutande som ett hot mot honom själv. Det gjorde att en realistisk politik uteblev och att förtroendet för statschefen underminerades.

Genom att tro att pandemin bara handlade om honom själv har Trump gjort presidentvalet till en folkomröstning om honom. Det har gynnat Joe Biden. Skulle Biden bli president den 20 januari nästa år är det rimligt att hävda att pandemin varit den viktigaste faktorn.

Vad skulle president Joe Biden betyda för USA:s och världens ekonomi?

Utfallet av kongressvalen är avgörande för svaret på den frågan. Om Demokraterna förutom Vita huset också får majoritet i både representanthuset och senaten kommer trycket att vara större på en ganska radikal vänsterpolitik än om den nuvarande maktdelningen fortsätter.

Ur ett näringslivsperspektiv – oavsett om det är globalt, amerikanskt, europeiskt eller svenskt – är säkert en fortsatt republikansk majoritet i senaten klart att föredra.

Då skulle exempelvis förutsättningarna rimligen öka för en migrationspolitik som ser till USA:s bästa och som inte präglas av Trumps oftast rasistiska syn på invandrare. För USA:s näringsliv är en förändrad politik avseende arbetskraftsinvandringen positiv och erfarenheten är ju också att USA:s ekonomi gynnas av att tillföras denna vitalitet från omvärlden. 

En republikansk senatsmajoritet skulle bromsa den i vissa avseenden mycket vänsterradikala demokratagendan. Kanske skulle Biden, som ju knappast kommer att bli omvald om fyra år, att styra bort från den radikala vänsteragendan. Biden har under hela sin långa politiska karriär strävat efter att söka samförstånd över blockgränsen mellan demokrater och republikaner.

The Economists omslag i veckan bär rubriken ”Why it has to be Biden”. Varför måste det bli Biden? Jo därför att amerikanerna kommer förhoppningsvis inte nu, skriver tidskriften, att rösta för splittring och systematiska lögner.

The Economist hoppas också att Demokraterna får också förtroendet för kongressmajoriteten eftersom det skulle vara en garant för den förnyelse USA behöver.

Det torde vara en felbedömning. Är det något amerikansk politik nu behöver så är att det republikanska partiet börjar hitta tillbaka till sin historiskt näringslivsvänliga politik och under resans gång inser att framtiden inte hör till det Trump stått för i sin maktutövning. En president som förmår samverka med republikanerna må te sig som något av en utopi – men den finns inom räckhåll med Biden och en republikansk senatsmajoritet.

USA:s framtid finns långt bortom Trump. Skulle han få lämna Vita huset kommer hans roll framöver i amerikansk politik rimligen att förminskas även om man – givet hur svårt det är att spå vad han skulle göra då – inte kan utesluta att han kommer kämpa för att bli presidentkandidat igen om fyra år. Kanske för ett nytt parti?

De som tror att Trump nu för lång framtid erövrat det republikanska partiet gör sannolikt en felaktig bedömning. Det gick snabbt för honom att ta greppet om Republikanerna 2015/2016 men rimligen kan han mot bakgrund av sitt kaotiska ledarskap nu lika snabbt förlora detta grepp. Den republikanska anti-Trump-rörelsen har vuxit under året.

Ur ett strikt svenskt näringslivsperspektiv är det viktigaste under de närmaste fyra åren att relationen mellan USA och EU förbättras avsevärt.

Att så skulle ske under Trump är osannolikt givet dennes personlighet. Här är förutsättningarna klart bättre under en president Biden oavsett utfallet i kongressvalen.

Att reparera världshandelsorganisationen WTO är av stor betydelse för det svenska näringslivet och sannolikheten att det skulle ske under en andra mandatperiod för Donald Trump är tyvärr mycket liten.

Till bilden av vad som framöver kommer att ske i USA hör också att ett byte i januari i Vita huset inte innebär att pandemin förs till historien. Den kommer fortsatt vara en global utmaning som kräver globalt samarbete på ett sätt som vi inte sett sedan andra världskrigets slut.

USA är i dag vänt inåt och ett val av Joe Biden kommer bara marginellt att förändra detta. Kommer Joe Biden att visa sig som den statsman som situationen kräver?

För alla oss utanför USA som saknar egna möjligheter att påverka amerikansk politik handlar det om att hoppas på det bästa.

Janerik Larsson, rådgivare till stiftelsen Fritt Näringsliv