ANNONS:
Till Di.se

När 100 % riskerar att bli 0 %

  • Foto: Alexander Larsson Vierth/TT

DEBATT. En enkel synpunkt från en som många år befunnit sig på insidan, men som sedan valet lämnat rikspolitiken: Det är bra om partier är tydliga inför ett val om vilken politik man vill driva och att man efter ett val gör vad man kan för att den politiken ska få största möjliga genomslag. Så har det brukat se ut i Sverige också, med decemberöverenskommelsen 2014 som besvärande plump i protokollet.

Inför detta val tycktes alternativen tydliga. Vänster stod mot höger. En trött regering i ena hörnet, en hyfsat enad allians i det andra. Ett populistparti på vardera ytterflanken. Ingen kunde på valnatten utropa sig som vinnare, men alla pekade gärna ut någon annan som förlorare. Inte ens Sverigedemokraterna var segerrusiga, resultatet låg långt från de uppblåsta förväntningarna.

Om jag förstått allt rätt så skedde sedan följande: Allianspartierna ville före valet genomföra 100 % allianspolitik, vid behov söka stöd över blockgränsen och absolut ha Ulf Kristersson som statsminister. Men sedan valde två allianspartier att i stället för att stödja den statsminister man ville ha, börja förhandla om att tillsätta den statsminister man inte ville ha och som man precis avsatt. Man övergav också budet från M och KD om 100 % allianspolitik för att i stället förhandla med S om, säg, 50 % allianspolitik? Dessutom för att tvingas söka budgetstöd från ett miljöparti som vill ha typ 25 % allianspolitik och ett Vänsterparti som vill ha 0 % allianspolitik.

Riktigt intressant blev det nu i veckan när M och KD aviserade att man går fram med ett gemensamt budgetförslag helt baserat på den politik en samlad allians gick till val på, dessutom verkar man ha goda förutsättningar att vinna riksdagens gillande. Det skulle i så fall innebära att C och L till slut ändå får regera med den allianspolitik man själv gått till val på, men som man inte längre vill driva och som man nu dessutom avstått från att påverka.

Från S- håll var man så övermodig att man i princip dumpade sin regeringskompis och gick till val på 100 % S-politik. Eller nja... 100 % regeringsmakt visade det sig när Stefan Löfven plötsligt öppnade för snabbslakt av heliga kor som marknadshyror, turordningsregler och värnskatt.

Hela detta spektakel motiveras med att en alliansregering skulle vara i ständigt behov av stöd från SD. Fast det är ju en sanning med modifikation. En minoritetsregering kommer förvisso då och då vara beroende av stöd från annat håll, men det finns ingen given regel som säger att det måste komma från ett visst parti. Låt mig därför slutligen konstatera att det finns ett inte så litet antal voteringar de gångna fyra åren där vänstern drivit sin linje och alliansen sin. I varje av dessa voteringar har den rödgröna regeringen varit beroende av aktivt SD-stöd för att få igenom sin politik. Ibland gick det, ibland gick det inte.

Alla partier får givetvis göra sina väl övervägda bedömningar, men jag tycker i alla fall att det var lite lättare att hänga med förr.

 

Olof Lavesson, riksdagsledamot (M) 2006–2018

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies