1515
Annons

MP bör lämna regeringen om Löfven inte skriver på kärnvapenavtalet

DEBATT. Ingen tydlig brytfråga har aktualiserat MP:s uttåg ur den rödgröna regeringen, förrän nu. Det är hög tid för Stefan Löfven att ta ställning för FN-konventionen om kärnvapenförbud, skriver Per Gahrton, tidigare riksdagsledamot (MP), inför Miljöpartiets kongress i Örebro i helgen.

KÄRNFRÅGA. Vilken sorts parti är det MP samarbetar med? Ett fredsparti i Palmes anda som är pålitligt när det gäller de grundläggande fredsfrågorna? Eller ett parti som går i ÖB:s och vapenindustrins ledband och struntar i Sveriges roll som global fredsaktör? undrar Per Gahrton.
KÄRNFRÅGA. Vilken sorts parti är det MP samarbetar med? Ett fredsparti i Palmes anda som är pålitligt när det gäller de grundläggande fredsfrågorna? Eller ett parti som går i ÖB:s och vapenindustrins ledband och struntar i Sveriges roll som global fredsaktör? undrar Per Gahrton.Foto:Anders Wiklund/TT

I juli 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater ja till FN konventionen om kärnvapenförbud. Sedan dess har konventionen undertecknats av 70 stater och dessutom ratificerats av 23, dock inte av alliansfria Sverige.

Däremot har två andra alliansfria EU-länder både undertecknat och ratificerat: Österrike och Irland. Också flera stora demokratier i andra världsdelar har till fullo anslutit sig till konventionen, däribland Sydafrika, Chile, Mexiko och Nya Zeeland.

Bland de stater som skrivit under men ännu inte hunnit ratificera finns nästan hela Latinamerika och viktiga afrikanska och asiatiska demokratier, till exempel Nigeria, Madagaskar, Indonesien och Malaysia.

I stället för att snabbt, i enlighet med Sveriges anti-kärnvapentraditioner, underteckna och ratificera konventionen tillsatte Löfvenregeringen en ”Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen”, den så kallade Lundinutredningen.

Inom Socialdemokratin har sidoorganisationer och fredspolitiker krävt att regeringen ska underteckna konventionen. De har stöd av utrikesminister Margot Wallström.

Däremot tycks försvarsminister Hultqvist luta åt militärens negativa hållning, nyligen uttryckt i ett remissvar av ÖB.

Så frågan är vad statsministern gör. Ska Löfven skrota världens mest framgångsrika fredspolitik? Ska Sverige överge tvåhundra års alliansfrihet och gå med i Nato just när Natos högste chef är en USA-president som också liberala skribenter har stämplat som en machofascistisk lögnare, senast Sydsvenskans Per T Ohlsson (28/4).

Miljöpartiet grundades på grundval av två globala ödesfrågor: miljön och freden. När det gäller miljön har det rödgröna regeringssamarbetet trots besvärliga kompromisser uppnått betydande framgångar. Om det bara handlade om miljöpolitiken skulle fortsatt regeringssamarbete inte behöva ifrågasättas.

Som jag visade i en utredning för några år sedan har gröna partier som alltför lättvindigt avbrutit regeringssamarbete drabbats av väljarnas bestraffning. Förvisso finns det väljare som anser att kompromisser är svek. Men det finns ännu fler som anser att regeringsansvar måste bäras också när det svider.

Men som jag också visade i det som en del journalister har kallat ”Gahrtondoktrinen”, finns det gränser. Om regeringspartnern till exempel skulle vilja bygga en ny kärnreaktor skulle MP givetvis – precis som Finlands Gröna två gånger gjort – tvingats avbryta regeringssamarbetet.

I det fallet skulle regeringsutträde uppfattas som legitimt (vilket visat sig i den finska Grönas valframgång häromveckan).

Hittills har ingen sådan tydlig brytfråga aktualiserat MP:s uttåg ur den rödgröna regeringen. Men nu kanske den dyker upp: FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Hittills har MP accepterat att utöva begränsat inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Inte för att vi tycker S driver en grön fredspolitik. Men vi har litat på att Olof Palmes parti står fast när det gäller fredspolitikens grundbultar: alliansfrihet och kamp mot kärnvapen.

Nu verkar detta osäkert. Vilken sorts parti är det MP samarbetar med? Ett fredsparti i Palmes anda som är pålitligt när det gäller de grundläggande fredsfrågorna? Eller ett parti som går i ÖB:s och vapenindustrins ledband och struntar i Sveriges roll som global fredsaktör?

Frågan om kärnvapenförbudet är ett tydligt test. Det är hög tid för statsministern att ta ställning. Gärna före MP-kongressen som inleds på fredag – så att ombuden har alla fakta på bordet när de ska utvärdera regeringssamarbetet och avgöra om det är värt en fortsättning eller om en gräns håller på att passeras så att MP framöver skulle göra större grön nytta som oppositionsparti.

Jag hoppas Stefan Löfven lyssnar på sina gräsrötter och fredsveteraner och sin egen utrikesminister och därmed befriar MP från behovet att ifrågasätta det rödgröna regeringssamarbetet.

Per Gahrton, tidigare riksdagsledamot och EU-parlamentariker (MP)

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera