Onsdag morgon, långt innan man ens kunde ana utgången av valet i USA, hörde Martin Schulz av sig, de tyska socialdemokraternas misslyckade kanslerkandidat från år 2017. Om Trump skulle vinna, varnande han inför veckotidningen Der Spiegel, ”känner den där människan inga gränser längre”. Europa borde i så fall stå tätare ihop, eftersom kontinenten då skulle stå kvar som en av den ”upplysta” parlamentariska demokratins sista bastioner.
Känslan av ett omedelbart hot – och sedan: av försiktig lättnad – delades förmodligen av stora delar av den tyska befolkningen. Den tyska regeringen däremot håller lugnet, och man skall inte förvänta sig ett ställningstagande utöver de sedvanliga bekännelserna både till Europas sammanhållning samt till den transatlantiska vänskapen, i alla fall under de närmaste dagarna. Denna återhållsamhet gäller inte bara för att man lärt sig skilja mellan ”den där människan” Donald Trump och de amerikanska intressena han representerar, utan också för att de politiska förhållandena mellan Tyskland och USA på sistone varit sämre än de någonsin varit sedan andra världskriget.
Om nu Joe Biden blir president, kommer tonen mellan Tyskland, Europas ledande makt, och USA förmodligen att bli vänligare. Uttalanden om den Europeiska Unionen som ”Amerikas fiende” eller ”värre än Kina”, som Donald Trump framförde, skall kanske inte upprepa sig, åtminstone för en bra tid framöver.
Men hur är det med tullarna, som Donald Trump införde på stål, aluminium och flygplan för att begränsa importen från Europa? Högre tullar på bilar blev det ju inte, efter att EU gick med på att köpa stora mängder soja och gasol från USA. Och hur är det med det framtida mobilnätet, när amerikanarna hotar med att avbryta samarbetet mellan underrättelsetjänsterna, om de europeiska staterna skulle köpa utrustning från det kinesiska företaget Huawei?
Under de gångna fyra åren verkade EU inte som en partner, med vilken USA kunde tänka sig att göra gemensam sak, mot Kina framför allt, utan ett kampområde, där Donald Trump vill bestämma reglerna. Så var det till slut också med gasledningen genom Östersjön, från Ryssland till Tyskland, där arbetena avbröts i slutskedet (de ligger fortfarande stilla), efter hårda påtryckningar från USA och emot den tyska regeringens uttryckliga vilja. Det är mycket osannolikt att dessa konflikter kommer att försvinna med en regering under Joe Biden.
Det pågår ett handelskrig mellan USA och EU, och mer än det: Från amerikansk synvinkel handlar konflikten om att Europa, och framför allt Tyskland, blivit en rival, som utnyttjade den amerikanska världsordningen för att främja egna intressen, mot USA. Ur europeisk, och framför allt ur tyskt perspektiv står Unionens självständighet, dess status som ”partner” eller allierad på spel – samt tillgången till den amerikanska marknaden.
Donald Trumps ökända oberäknelighet, hans snabba ryck och grova utfall och framför allt hans likgiltighet emot avtal, hade en mening: inte bara för att sprida osäkerhet bland vänner och motspelare (som ofta råkade vara samma stater), utan också för att visa, gång på gång, att även den starkaste europeiska staten bara hade att acceptera den amerikanska överlägsenheten. Av samma anledning undvek Donald Trump att behandla EU som politisk enhet, med ett löfte till Polen om en terminal för gasolimporten här, med en förflyttning av amerikanska trupper från Tyskland till de baltiska länderna där, och med mycket sympati för högerpopulisterna i alla länder.
Under de gångna fyra åren var det framför allt Angela Merkel, Tysklands kansler, som definierade hur EU reagerade på de amerikanska påtryckningarna. Hon gled undan den direkta konfrontationen, stora politiska konflikter upplöstes i mindre administrativa problem, en tull på stål besvarades med en tull på jeans, och så fortsatte man att bygga bilar, flygplan eller köksmaskiner.
Samtidigt hördes från Ursula von der Leyen och flera andra representanter för Europas politiska enhet, att Unionen äntligen borde lära sig ”maktens språk”. Denna formulering är inte bara ett tecken på hur långt det faktiskt är kvar till att kunna möta USA på deras nivå av ekonomisk och militärisk makt, utan också ett erkännande av hur djupa motsättningarna i Europa är. Man måste ju hela tiden räkna tyska motorfordon mot franska morötter, och så skall det också tas hänsyn till kolgruvorna i Polen. Dessutom ligger Europa en bra bit efter både USA och Kina när det gäller utvecklingen av digital teknik. Och så saknas det, mer än någonsin, en enhetlig europeisk kapitalmarknad, i synnerhet efter att London inte längre duger som finansplats för hela kontinenten.
När nu de första tyska politikerna kommenterar valet och dess (sannolika) utgång, så speglar uttalanden den stora återhållsamheten som de fått lära sig i umgänget med USA. ”Europa måste bli mycket starkare”, förklarade Markus Söder, ministerpresident i delstaten Bayern och kanske Angela Merkels efterföljare. Förhållandet till USA har förändrats på ett ”grundläggande” sätt, så att man får se till att man i framtiden kan bemöta konkurrenten ”på ögonhöjd”.
Förbundsrepublikens socialdemokratiska finansminister Olaf Scholz lät nästan likadan, emedan Annegret Kramp-Karrenbauer, den kristdemokratiska försvarsministern, krävde mer pengar för militären, oavsett vem som faktiskt vinner valet. Mest positiv lät Heiko Maas, utrikesministern, när han föreslog en ”new deal” för de transatlantiska relationerna. Men han var vänlig bara på ytan: Ty vad skulle en sådan ”deal” gå ut på om inte ett amerikanskt erkännande om ett EU som jämbördig makt? Det var just detta anspråk som Donald Trump bestred, och Joe Biden skulle förmodligen inte betrakta relationerna till Europa på ett mycket annorlunda sätt.
Och varför skulle detta kunna ske, när hälften av alla röstande amerikaner i alla fall har bestämt sig för en kandidat, som sätter sin fördel högre än kunskap och argumentation, som inte skiljer mellan sanning och lögn, och som inte vill och inte kan respektera andra tankegångar än de egna? Denna hälft är kvar, och mer än det: förväxlingen av sanning och intresse verkar sprida sig över en värld, som, efter att ha välkomnat globaliseringen som en enda stor öppning, numera tycks vara alldeles för liten för alla makter som vill växa.
Ur detta perspektiv verkar Donald Trump snarare vara en föregångare än ett undantag, och åtminstone några europeiska politiker tycks ha förstått denna utveckling – om än kanske inte för att de delar synen på sanningen, utan för att de har motsatta intressen.
Thomas Steinfeld
Författare och tidigare kulturredaktör på Süddeutsche Zeitung i München.
