ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
EU-valet

Mitten håller fortsatt i Europaparlamentet

  • I SAK. I parlamentet finns ingen regeringssida eller oppositionssida, som låser politiken i ett på förhand uppgjort samarbete mellan bestämda koalitioner. Tvärtom. Varje fråga söker sin majoritet. De extrema partierna påverkar inte detta arbete men kan genom sina nej hindra det, skriver Gunnar Hökmark. Foto: FREDRIK PERSSON / TT

DEBATT. Söndagens valresultat var i stort en framgång för liberala krafter. Det innebär att det under kommande mandatperiod kommer att gå att forma beslut baserade på borgerlig politik genom kompromisser med de Gröna och pragmatiska socialister, skriver Gunnar Hökmark, avgående EU-parlamentariker.

Vad händer nu i Europa? Den frågan är rimlig att ställa efter en valrörelse där så många har utpekat valet som ett ödesval, som om demokratin står och faller med olika valresultat.

Verkligheten är att nu börjar en ny mandatperiods politiska arbete där en viktig utgångspunkt är att de liberala krafterna i Europa har fortsatt samma styrka som före valet, men i en annan balans.

Den stora förändringen i politikens centrum är att socialdemokratin har tappat till förmån för de Gröna i Europaparlamentet, medan det vi kan kalla allianspartiernas grupper i stort sett håller sin styrka.

Trots alla kastvindar ser vi en förstärkning av de liberala krafterna, oavsett om vi kallar dem liberala, liberalkonservativa eller kristdemokrater.

Den gröna vågen som de svenska kommentatorerna återkom till under valvakan hade framför allt sin kraft i Tyskland, där regeringspartierna blev förlorarna och de Gröna vinnarna.

I andra delar av Europa såg vi hur nationalistpartier stärktes i Frankrike, Ungern och Italien samtidigt som nationalistpartier mötte bakslag i Danmark, Spanien, Grekland och Portugal.

I en lång rad länder förlorade vänsterextremister och kommunister, som tydligast i Grekland, och de stod still i Sverige. Vänstern i Europaparlamentet förlorade mer än 50 platser. Det är en av de största förändringarna. De borgerliga partierna EPP och nya Alde går relativt starkt ur detta fragmentariska landskap.

Det ger goda möjligheter att nu föra en politik där EU globalt hävdar frihandelns betydelse, fördjupar den inre marknaden och moderniserar energipolitiken så att klimatpolitikens mål kan uppnås genom tillväxt, utveckling och Europas förmåga att påverka omvärlden.

Flyktingpolitiken kan förena den stramhet och den kontroll över gränserna som krävs med en vilja att utveckla ett europeiskt ansvarstagande på basis av länders förmåga och vilja. Det blir inte lätt, men hade kunnat bli omöjligt.

Förmågan att hävda europeisk säkerhet och försvarsförmåga kommer kunna finna en parlamentarisk bas präglad av de borgerliga grupperna och de socialister från Central- och Östeuropa som inser vikten av ett Europa som står starkt mot Rysslands påverkanspolitik och aggressioner. Så ser det trots de många kastvindarna i valet ut när mandaten räknas.

Låt mig innan jag utvecklar detta klargöra tre saker:

För det första finns inte januariöverenskommelsen någonstans utanför Sveriges gränser. Tanken på att liberala partier skulle ge makt till en allt svagare socialdemokrati i tron att man därmed står stark mot populister finns inte någonstans utanför den svenska debatten. Det innebär att de partier som vi i Sverige sammanför under alliansens begrepp inte har någon anledning att skygga för sitt politiska ansvar.

De borgerliga partierna i Europa som finns samlade i de två olika partigrupperna liberalkonservativa och kristdemokratiska EPP och liberala Alde, plus Macron, har i dag i stort sett samma stöd som före valet.

Innan valet var det sammanlagt 285 ledamöter och nu blir det mellan 280 och 290. Socialdemokraterna har däremot tillsammans med kommunistgruppen förlorat närmare en fjärdedel och tillsammans fått 52 mandat färre till stöd för den vänsterpolitik man gick till val på.

För det andra är partigrupperna i Europaparlamentet inte strikt sammanhållna partier, som i den svenska riksdagen, utan koalitioner baserade på den traditionella nationella politikens stammar. Det innebär att partier som finns i EPP kan ha stora likheter med partier i den liberala gruppen och omvänt.

Danska Venstre och de holländska liberalerna står liksom de tyska sannolikt närmare de svenska Moderaterna än Centerpartiet och Liberalerna. En betydande del av den franska delegationen i EPP gav inför valet Macron sitt stöd.

Partigrupperna i Europaparlamentet är som olika kluster för skilda politiska inriktningar och traditioner. Det innebär att dynamiken för kompromisser och olika majoriteter i olika sakfrågor är betydande och inte begränsade av partigruppernas gränser.

För det tredje finns i Europaparlamentet ingen majoritetssida eller minoritetssida, ingen regeringssida eller oppositionssida, som låser politiken i ett på förhand uppgjort samarbete mellan bestämda koalitioner. Tvärtom. Varje fråga söker sin majoritet. Frihandeln söker sin. Klimatpolitiken har ständigt formats av breda majoriteter. Säkerhets- och försvarspolitiken har sin bas. Den inre marknaden fördjupas ständigt genom kompromisser som för den framåt. Energipolitiken och telekompolitiken samma sak liksom lagstiftningen om de finansiella marknaderna. De extrema partierna och ledamöterna påverkar inte detta arbete men kan genom sina nej hindra det.

Det gör att de partier som gör gemensam sak med extremisterna - mot frihandel, mot stöd till våra grannländers demokratiska utveckling för att stå starka mot Ryssland och mot att samla den styrka som krävs i klimatpolitiken - bidrar till att stärka dessa partier.

Det valresultat vi nu sett innebär visserligen framgång för en del extrempartier men också tillbakagång för andra. Det innebär att det i politikens centrum kommer att gå att forma beslut baserat på de borgerliga partiernas politik och kompromisser med de gröna och pragmatiska socialisterna.

Detta bör nu vara grunden för hur Europeiska unionens arbete bör formas de kommande åren. En kommissionsordförande som är fransk i form av Michel Barnier bör tilltala Macron, en ordförande i Europeiska rådet som Mark Rutte kan tilltala de flesta, en kommissionär för de utrikes frågorna som liberala Margrethe Vestager och en vice ordförande för EU-kommissionen i form av socialdemokraten Frans Timmermans.

Då kan lagstiftningen börja och på nytt få fart på Europa på den globala scenen. Populisterna blir förbipasserade utan att isoleras, extremisterna får stå vid sidan om, och politikens centrum kan på nytt ta ansvar för de beslut som Europa behöver.

Vi har inte tid att lägga den politiska energin på de extrema. Den bör vi lägga på Europa och vår gemensamma framtid.

Gunnar Hökmark, avgående EU-parlamentariker (M)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies